Johannes Scotus Erigena (Eriugena), född cirka 810 på Irland, död cirka 877, var en irländsk filosof och teolog, verksam vid det karolingiska hovet.
Teologin i hans huvudverk De divisione naturæ (ursprungligen Periphyseon) utmärks av en tydlig prägel av nyplatonism, han framställer skapelsen som ett utflöde och en återgång till Gud.
Johannes Scotus Erigena betonade förnuftets och filosofins betydelse, dock utan att ifrågasätta den uppenbarade religionen. Enligt honom kan vi inte ernå någon direkt kunskap om Gud, endast vad Gud inte är, jämför apofatisk teologi.
Kyrkan avvisade hans lära, denne klarade sig från straff endast genom Karl den skalliges försorg. De divisione naturæ fördömdes sedermera av påve Honorius III år 122.
Bland hans övriga gärningar var att översätta Pseudo-Dionysios skrifter till latin, troligen i syfte att förbinda nyplatonska drag med kyrkans lära. Dessa fick en stor betydelse för medeltidens mysticism. Johannes Scotus Erigena var därmed trots allt en framstående föregångare till skolastiken.
Apofatisk teologi
Apofatisk teologi eller negativ teologi är en uppfattning enligt vilken en fullständig kunskap om Gud är ouppnåelig. Gud kan inte beskrivas i positiva termer; varje utsaga om hurudan Gud är förfelar alltid målet. Det enda möjliga sättet att beskriva Gud är med negationer: Gud är inte detta eller detta.
Motsatsen, då man ändå söker uttrycka något med positiva satser, kallas katafatisk teologi.
Den negativa teologin betonades inom nyplatonismen och fick på 1900-talet en renässans i den dialektiska teologin. Även i indisk filosofi finns motsvarigheter till negativ teologi (Neti, Neti.)
För en radikal negativ teolog så är även allegori och metafor oacceptabelt, eftersom det förutser bokstavlig beskrivning.
