Aristoteles (grekiska: Ἀριστοτέλης), född 384 f.Kr. i Stageira (på grekiska: Στάγειρα) på halvön Chalkidike (på grekiska:Χαλκιδικής), död år 322 f.Kr. i Chalkis (på grekiska: Χαλκίδα), var en grekisk filosof och astronom.
Hans far hette Nicomachos, han avled då Aristoteles var ung, han fick en förmyndare vid namn Proxenus av Atarneus. Vid 18 års ålder började Aristoteles vid Platons Akademi i Aten där han stannade i nära tjugo år. De skrifter Aristoteles efterlämnade avhandlade många olika ämnen: fysik, biologi, zoologi, metafysik, logik, etik, estetik, poetik, skådespeleri, musik, retorik, lingvistik, politik och styrande, och dessa texter kom att utgöra den västerländska filosofins första genomgripande utläggning. Efter Platons död antog Aristoteles ett erbjudande från den makedonske konungen Filip II av Makedonien att bli privatlärare åt sonen Alexander den Store.
Aristoteles räknas vid sidan om Platon som filosofins viktigaste gestalt. Som vi redan sett hade han en bredd vilken var gigantisk, han grundade många vetenskaper, däribland biologin och logiken. Hans tankar och idéer har inflytande på på filosofi, vetenskap och politik, som är bestående genom århundradena.
Aristoteles föddes i Stageira, beläget på östra sidan av Chalkidike, som på kartan liknar en handflata med tre fingrar utsträckta är en halvö i Grekland. Den sticker ut i nordvästra delen av Egeiska havet och separerar Thermaikosbukten i väster från Thrakiska sjön i öster. Halvön har formen av en hand med tre fingrar, som utgör halvöarna Kassandra, Sithonia och Athos (under antiken kända som Pallene, Sithonia och Akte). Klostren på Athos ligger på det östligaste "fingret".
Vid 18 års ålder vandrade Aristoteles till för att studera i Platons Akademi. Efter Platons frånfälle 347 f.Kr. var han under en period lärare åt Makedoniens tronarvinge Alexander III, sedermera känd under namnet Alexander den store. Efter detta uppdrag återvände han till Aten och skapade en egen skola för filosofer, Lykeion, som grundlade den peripatetiska skolan och vars inriktning mot empirisk naturvetenskap skilde sig från Platons Akademi och dess idealism.
Mycket finns bevarat efter Aristoteles, fast det mesta i form av föreläsningsmanuskript. Aristoteles måste betraktas som en av de ”svåra” filosoferna, till vilket faktumet att hans bevarade texter var producerade för de redan invigda bidrar.
Logik och kunskap
Argumenten kallar Aristoteles för logos, slutledningen kallar han syllogism. Av ett visst resonemang blir en viss slutledning nödvändig. En syllogism innehåller två premisser följda av en slutsats och kan se ut på följande sätt:
- Alla människor är dödliga.
- Sokrates är en människa.
- Alltså är Sokrates dödlig.
Andra ledet förenar första och tredje ledet.
En uppställning som denna kan framstå som alldaglig, men den fungerar en början för vidare sanningsprövningar. Som begynnelsepunkt för att nå en slutsats krävs en sats som är entydigt sann, sådana satser kallade Aristoteles för Axiom.
Aristoteles skiljde på tre former av kunskap: episteme, techne och fronesis. Episteme är det teoretiska vetandet, om hur världen och människan är beskaffad; techne är vetandet som praktiskt kunnande, det vill säga färdigheter och förmågor; fronesis är vetandet som innefattar gott omdöme och främjar rätt handlande.
Samhället och synen på människan
Enligt Aristoteles, som ibland har kallats för en föregångare till psykologin genom sin skrift Om själen (De Amina), var människa ett "politiskt djur”, som kommer från ordet "polis", som betyder stad. Med detta avsågs att människan lever i grupp och har talets gåva, vilket gjorde steget litet till en samhällsvarelse. I en idealstat grundades alla beslut på allas bästa. Men Aristoteles såg emellertid ned på demokratin som styrelseskick eftersom den stora fattiga massan fick för mycket inflytande, vilket ledde till att deras intressen tillvaratogs i alltför hög mån till nackdel för hela statens bästa.
De bästa tänkbara styrelseskicken enligt Aristoteles var: monarki, aristokrati eller ett slags folkvälde där ett fåtal styrde över massan, vilket Aristoteles benämnde politeia. Men en monarki fick inte utvecklas till tyranni (diktatur), en aristokrati fick inte utvecklas till en oligarki (penningvälde) och politeia fick slutligen inte utvecklas till demokrati.
Aristoteles tankar ligger till grund för maktfördelningsläran, som fick en central betydelse på 1700-talet med Montesquieus klassiska verk "Om lagarnas anda" från 1748 som var en viktig källa till inspiration för de amerikanska grundlagsfäderna.
I hemmet är indelningen tydlig, överst i rangordningen befinner sig mannen som härskar över kvinnan och sina barn, därefter kommer slavarna. Mannen är bäst lämpad, medan slaven alldeles saknar "förmåga att överväga rationellt" och "kvinnan har visserligen förmågan, men saknar auktoritet, och barnet har den, men i outvecklad form". Denna ojämlika indelning från skriften Politiken följer den rådande synen på familjen vid denna tid.
Aristoteles etik
Han var först med att använda termen etik för att ange en studieinriktning som föregångarna Sokrates och Platon hade utvecklat. Filosofisk etik är ett försök att komma med ett rationellt svar på frågan om hur människan bäst bör leva. Aristoteles betraktade etik och politik som två relaterade men separata studieinriktningar då etiken undersöker det goda i individen, medan politiken undersökte det goda i staten och samhället.
Aristoteles ansåg att etik var ett praktiskt snarare än teoretiskt kunskapsområde, det vill säga målet är att bli god och göra gott snarare än att veta bara för sakens skull. Han skrev flera avhandlingar om etik, vilket i synnerhet inkluderar den nikomachiska etiken.
Han lärde ut att dygd hade att göra med uppgiften eller arbetet (ergon) av en sak. Ett öga är bara ett gott öga så länge det kan se eftersom funktionen av ögat är syn. Aristoteles resonerade att människor måste ha en funktion specifikt för människan, och att denna funktion måste vara en aktivitet av själen i enlighet med förnuftet (logos). Aristoteles identifierade att en sådan optimal aktivitet (den dygdiga vägen, emellan den ackompanjerade synden av överflöd eller brister) av själen som ändamålet för all mänsklig avsiktlig handling, eudaimonia, i regel översatt som "lycka" eller ibland "välmående". Att ha potentialen att uppnå lycka på det här sättet kräver ovillkorligen god karaktär (arete), ofta översatt till dygd.
Aristoteles undervisade att för att uppnå en dygdig och potentiellt lycklig karaktär krävs det i första hand att man vänjer sig stegvis, inte medvetet, utan genom lärare och erfarenhet, som leder fram till ett senare skede där man medvetet väljer att göra vad som är bäst. När de bästa människorna lever livet på sådant vis kan deras praktiska vishet och deras intellekt (nous) utvecklas tillsammans mot den högsta möjliga mänskliga dygden, vishet av en fulländad teoretisk eller spekulativ tänkare, eller med andra ord, en filosof.
Han trodde att etisk kunskap inte bara är en teoretisk kunskap, utan snarare att en person måste ha "erfarenhet av livet" och har "växt upp med goda vanor" för att bli god. För att en person ska bli dygdig, kan den helt enkelt inte bara studera vad dygd är, utan måste faktiskt göra dygdiga saker.
"Vi studerar inte för att veta vad dygd är, utan för att bli goda, för annars skulle det inte finnas något syfte med det."
Retorik
Aristoteles anses vara den viktigaste tänkaren inom den retoriska traditionen och ville göra retoriken till en vetenskap. Han menade att retoriken är en konst, techne, i betydelsen hantverksmässigt/konstnärligt kunnande och att dess principer kunde studeras och läras ut. Begreppet konst skall dock inte blandas ihop med det filosofiska begreppet av ordet där man avser målningar, skulpturer etc. Aristoteles funderade mycket över vad det är som gör att människor övertygas och började hålla föreläsningar i ämnet. Han kritiserade sofisterna som han ansåg använde retoriken till att övertala och manipulera andra genom att använda känslor och osakliga argument. Retorik för Aristoteles var istället konsten att vad det än gäller finna det som är bäst ägnat att övertyga. Han ansåg att publiken själva ville ha ett ansvar för vad som sker i mötet med en annans ord, att talaren måste vara lyhörd för publikens känslor och att man måste rätta sitt tal efter dem. På så sätt arbetar talaren med sin publik istället för mot dem.
Aristoteles började systematisera retoriken och kom fram till att människor fattar beslut utifrån tre grunder: ethos, pathos och logos. Dessa brukar kallas för retoriska bevismedel (pisteis entechnoi) och spelar en central roll i den klassiska retoriken. Ethos är talarens karaktär vilken ska övertyga genom att skapa förtroende, pathos är de känslor talet väcker hos lyssnarna och logos är orden, de sakskäl talaren framhåller. Aristoteles skiljer mellan retoriska och icke-retoriska bevismedel. De icke-retoriska bevismedlen (pisteis atechnoi) är vittnen, bevismedel, lagar, kontrakt och tortyr, alltså sådana pisteis som talaren inte finner med hjälp av retoriken.
En annan viktig del i Aristoteles retorik är topikläran. Ordet topik, som kommer av det grekiska ordet topos (plural topoi), betyder plats eller sökställen och syftar på de ställen, synpunkter och intellektuella utsiktsplatser man kan söka upp för att finna stoff till sitt tal.
Aristoteles delade in talen i tre olika genrer. Den första genren är genus judiciale (γένος δικανικόν), det juridiska talet. Det är tal som framförs i domstol, alltså anklagelsetal eller försvarstal, och handlar om vad som skett i det förflutna. Den andra genren kallas genus deliberativum (γένος συμβουλευτικόν), det politiska talet, vilken innebär tal om t.ex. vilka lagar som borde stiftas. De politiska talen handlar om framtiden, om sådant som bör eller inte bör göras, och det huvudsakliga syftet är att avråda eller tillråda. Den tredje genren är genus demonstrativum (γένος ἐπιδεικτικόν) och där hör det hyllande eller klandrande talet hemma. Oftast innebär det ceremoniella tal till t.ex. bröllop eller begravning men det kan också vara rena smädelsetal. Dessa tal handlar i regel om nuet men tidsaspekten är inte lika framträdande som hos de andra två genrerna.
Enligt Aristoteles kan retoriska argumentationer se ut på två olika sätt. Antingen är de entymemiska och utgår från generella påståenden eller paradigmatiska vilka utgår från enskilda exempel. Paradigmatiska resonemang kan vara svaga i sin logik men har stark känslomässig effekt. Entymemiska är istället starkt logiska men svagare känslomässigt. Det mest effektiva är att kombinera de båda argumentationssorterna.
Aristoteles främsta verk inom retoriken är boken Retoriken. Boken är dock inte skriven med Aristoteles egna ord, utan består av nedtecknade skrifter från hans lärjungar. Första delen utvecklades mellan 376 f.Kr. och 347 f.Kr. när han var elev hos Platon och den andra mellan 335 f.Kr. och 322 f.Kr. när han drev sin egen skola, Lyceum.
Aristoteles inflytande
Historiskt inflytande
Delar av Aristoteles skrifter, bland annat Metafysiken, översattes till arabiska vid Al Mansurs hov i Bagdad. I det spanska kalifatet Cordoba stod dessa översättningar i centrum för framstående judiska och arabiska lärdes arbete, bland dem Maimonides, Avicenna och Averroës. Den ökande kunskapen om Aristoteles ledde till att ledande skolastiker under 1100- och 1200-talet förband hans spekulativa etik och logik med den kristna teologin. Thomas av Aquino, Albertus Magnus och Johannes Duns Scotus utnyttjade alla Aristoteles filosofi men omvandlade den ibland, delvis under platonskt inflytande.
Aristoteles aktualitet idag
Hela det moderna tänkandet bygger i hög grad på den aristoteliska indelningen av vetandet (fysik, metafysik, logik och etik) och de frågeställningar och sätt att närma sig verkligheten som ligger i denna. Lika grundläggande för vårt sätt att tänka är den aristoteliska logiken. I språken fortlever de aristoteliska begreppen, uttryck som primus motor, kvintessens, sjunde himlen, eter, substans och energi kan liksom aktualitet och potentialitet härledas till Aristoteles.
