Avicenna

Avicenna (latinsk form av arabiska: Ibn-Sina, ابن سينا, eller Abu Ali Sina, أبو علي سينا, persiska: پور سینا Pur-e Sina), född omkring 980, död i juni 1037, var en persisk läkare, filosof, poet och vetenskapsman.

Avicenna författade den medicinska encyklopedin Canon (Qânûn), som kombinerade det antika medicinska arvet från Galenos med traditionell persisk läkekonst. Det blev ett standardverk i Europa under högmedeltiden och var betydelsefullt för att återetablera det antika vetandet inom medicin.

De texter som vi känner till om den klassiska filosofin och medicinen och dess olika verk skrivna av Klaudios Galenos, Hippokrates och Aristoteles nådde västerlandet under medeltiden. Det var araberna och perserna som tog upp idéerna från antiken genom att de studerade de antika texterna, sammanställde dem och vidareutvecklade dem och kommenterade dem. 

I en by vid namn Afsana nära Bukhara, Persien (idag Uzbekistan) föddes Ibn Sina, i väst känd som Avicenna. På den tiden var det känt som Saminidriket. Hemmet var en mötesplats för den tidens lärde män. Ibn Sina var intelligent nog att dra lärdom av vad han fick höra. Hans förmåga att minnas blev berömt. Vid tio års ålder kunde han hela Koranen utantill liksom en stor mängd arabisk poesi. Han växte så småningom ifrån sina lärare, han började att studera medicin, islamsk lag (sharia) och metafysik. 

Han fick förmånen att behandla den saminidiske härskaren, som bodde i Bukhara och botade den samanidiske härskaren Nuh ibn Mansur från en mycket svår sjukdom. Som en belöning fick Ibn Sina tillgång till samanidernas kungliga bibliotek. Ett bibliotek som kom att bli den unge läshungrige Ibn Sina. Denne hade redan i de sena tonåren skaffat sig betydande kunskaper inom flera av den tidens vetenskaper och fått rykte om sig som en enastående läkare.

En vetenskaplig gigant

Ibn Sina vistades vid olika furstehov, det var under denna tid han skrev sina två mest kända verk: Helandets bok och Medicinens kanon.  En kanon i detta fall handlar om texter som är viktiga att känna till, och som dessutom ligger till grund för andra verk. Medicinens kanon var en systematiskt uppbyggd medicinsk encyklopedi i fem delar.

Helandets bok är ett av de största verken i sitt slag som skrivits av en enda person. Trots titeln handlar boken inte om medicinsk behandling. Den behandlar istället logik, naturvetenskap, psykologi, geometri, astronomi, aritmetik och musik. Författaren tar upp tankar från Aristoteles och andra grekiska vetenskapsmän.

Medicinens kanon sammanförde kunskaper från den grekisk-romerska medicinen, särskilt från Galenos, med medicinsk kunskap och erfarenhet från den islamiska världen. På 1100-talet översattes verket till latin och började användas i Europa. Dess omfattande innehåll och systematiska uppdelning gjorde boken till en klassiker. Från 1100-talet till 1600-talet var Ibn Sinas kanon ett av de viktigaste medicinska verken vid Europas universitet. Verket fick också stor betydelse i den muslimska världen.

I Medicinens kanon beskriver Ibn Sina bland annat hur vissa sjukdomar kan spridas via vatten och jord. Han beskriver också att tuberkulos smittar från människa till människa.

Förutom dessa verk skrev Ibn Sina över 200 skrifter i en rad skilda ämnen. De sista åren av sitt liv var han verksam i Esfahan i Persien. Under ett av de fälttåg då han följde med sin härskare insjuknade Ibn Sina. Han försökte bota sig själv, men förgäves. De återkommande magsmärtorna gav inte med sig, och Ibn Sina dog år 1037 under en resa till Hamadan, där han också begravdes.

Ibn Sina betraktades i Europa länge som en av de främsta läkarna någonsin. Endast Galenos och Hippokrates räknades som hans jämlikar. Hans inflytande var även stort inom teologi och filosofi. Ibn Sina räknas fortfarande som en av medeltidens mest betydelsefulla läkare och filosofer. Hans tankar påverkade lärda personer både i den muslimska världen och i Europa under flera hundra år.

Ibn Sina såg en stjärna explodera

År 1006 syntes plötsligt ett extremt starkt ljus på natthimlen. Forskare anser att en text i Ibn Sinas Helandets bok beskriver just denna händelse. Han berättade att föremålet syntes i nästan tre månader, kastade ut något som liknade gnistor, ändrade färg och sedan långsamt bleknade bort.

Idag vet astronomerna att ljuset kom från en supernova – en kraftig stjärnexplosion – som kallas SN 1006. Den räknas som den ljusstarkaste supernova som människor med säkerhet har dokumenterat. Resterna efter explosionen finns fortfarande kvar omkring 7 200 ljusår från jorden och kan studeras med moderna rymdteleskop. Ibn Sinas text är därför inte bara filosofi: den innehåller också ett mer än tusen år gammalt ögonvittnesmål om en dramatisk händelse i rymden.

Avicenna betyder en hel del för västvärlden

Mycket av det som Avicenna  gjorde har kommit att få betydelse för våra kunskaper om hur antika Grekland fungerade och hur saker och ting hade nått en avancerad kunskapsnivå redan innan vår egen hade ens nått den höjden.  

Romersk filosofi

Roms erövring av Grekland var en utdragen process som inleddes på 200-talet f.Kr. och avslutades militärt 146 f.Kr. Efter att ha besegrat de splittrade grekiska stadsstaterna – och slutgiltigt krossat den hellenistiska makten år 31 f.Kr. – kom Rom att anamma och sprida den grekiska kulturen vidare.

Detta gällde den grekiska filosofin som även den kom att föras vidare i Rom. Det vi nu talar om är det som följer efter hellenismen. Men tidigare hade Grekland kolonier långt västerut, i södra Frankrike, Massalia, och på den iberiska halvöns östkust Hēmeroskopeion (antik grekiska: Ἡμεροσκοπεῖον) och Empúries (grekiska: Ἐμπόριον, liksom södra Italien, Korsika, Sardinien, Sicilien som även behärskades av Kartago. Detsamma gällde österut; grekerna hade kolonier i Illyrien, Balkan, in i Svarta Havet, Anatoliens kust samt Cypern (grekiska: Κυπριακή). Detta kom att övertas av Rom. 

Det var helt enkelt ett kulturellt övertagande, men även det filosofiska övertogs. De Romerska filosoferna är inte lika vida ryktbara som de grekiska även om flera namn vunnit plats i filosofihistorien. De romerska filosoferna var sällan enbart tänkare utan ofta även författare eller politiker. De var alla influerade av de grekiska filosoferna. Aristoteles texter översattes till latin i flera omgångar. Den första vågen skedde på 500-talet e.Kr. genom filosofen Boëthius, och valde ofta att föra vidare deras tankar i nya utformningar snarare än bilda egna filosofiska läror.

Det kom inte något banbrytande ur det. Men det ledde till att det fanns översättningar från grekiska till latin. Målet var att översätta den grekiska filosofin till latin; Anpassa grekisk filosofi (främst stoicism, epikurism och Platon) till den romerska eliten. Cicero: Den främste pionjären. Han skapade i grunden det filosofiska fackspråket på latin och översatte/tolkade verk av bland andra Platon och Aristoteles. Boëthius: På 500-talet översatte han delar av Aristoteles logiska skrifter. Hans verk blev fundamentala för den tidiga medeltidens filosofi. 

Det hela handlar i stort om tolkningen av tolkningar av grekisk filosofi. Romersk filosofi fokuserade främst på etik, politik och praktiska levnadsregler för att uppnå inre frid. Den formades kraftigt av grekiska traditioner (särskilt stoicismen) och anpassades till det romerska samhället. Viktiga gestalter som Cicero, Seneca och Marcus Aurelius betonade plikt, dygd och acceptans av livets föränderlighet.

De kända romerska filosoferna

Cicero (106–43 f.Kr.) – retor, författare och politiker som var samtida med Julius Caesar. Författade filosofiska skrifter inklusive Samtal i Tusculum. Hans största bidrag anses dock varit att som översättare popularisera grekiska filosofer på latin. Några av hans latinska begrepp såsom a priori och a posteriori har förblivit en del av den filosofiska terminologin. 

Lucretius (99–55 f.Kr.) – anhängare till Epikuros samt diktare. Lucretius författade hexameterdikten i sex böcker Om tingens natur (originaltitel: De rerum natura), som är ett viktigt verk för epikurismen. Verket är även Lucretius enda. Lucretius var ingen originell tänkare, hans lära har till fullo inspirerats av Epikuros och hans skola.

Inget är känt om Lucretius familj, men oavsett om han var född i en högättad släkt eller inte, så är det klart att han fick en utmärkt utbildning. Han var en mästare på latin och grekiska och hade en bred kunskap om de två språkens litteratur. Hans förkärlek till lagenliga och politiska metaforer antyder att han kan ha förberett sig för en juridisk eller politisk karriär.

Hans inflytande på moderna fritänkare ansågs ännu under 1700-talet vara så farligt att kardinal Melchior de Polignac, år 1747 skrev en dikt i nio böcker på latin mot honom: Anti-Lucretius, sive de Deo et Natura, den översattes till flera språk och fick stor spridning.

Lucius Annaeus Seneca, känd som Seneca den yngre, född omkring 4 f.Kr. i Córdoba i Spanien, död 65 i Rom, var en romersk författare, filosof och politiker. Han var son till Seneca den äldre.

Seneca utbildades i Rom i grammatik, retorik och filosofi hos stoikerna. Han var under en kort tid kejsar Neros lärare och hade under Neros första regeringsår en mycket inflytelserik ställning. Han misstänktes för att konspirera mot kejsaren och tvingades att begå självmord. Seneca har för eftervärlden fått betydelse framförallt som stoiker och som författare av tragedier; i synnerhet under renässansen sågs han som ett ideal för dramat och utövade stor påverkan på bland andra Shakespeare. Under medeltiden studerades han också för en påstådd korrespondens med aposteln Paulus, vilken hans bror kommit i kontakt med.

Plutarchos (46–120 e.Kr.) filosof och författare som efterlämnade flera hundra skrifter däribland ”Konsten att lyssna”. Mest inflytelserika är annars hans Jämförande levnadsteckningar (Bíoi parálleloi) i form av en samling biografier av framstående personer under antiken. Han växte upp i grekiska Chaironeia, bedrev studier i Aten som vid denna tid var en del av det romerska riket. Lärde sig latin, men författade mestadels på grekiska.

Epiktetos (klassisk grekiska: Ἐπίκτητος), född cirka 55, död cirka 135, var en grekisk/romersk stoisk filosof. Han föddes som slav i Hierapolis i Frygien (idag Pamukkale i Turkiet) och kom i sin ungdom till Rom där han så småningom frigavs. Han försörjde sig därefter som lärare i filosofi fram till sin påtvingade exil under kejsar Domitianus cirka år 93, varefter han levde i Nikopolis i dagens nordvästra Grekland fram till sin död. Hans läror nedtecknades av hans elev Arrianos i dennes Utläggningar av Epiktetos och Handbok i livets konst.

Enligt Epiktetos var filosofi ett sätt att leva och inte bara ett teoretiskt ämne. Alla yttre händelser bestäms av ödet och är därför bortom vår egen kontroll. Vi bör således försöka acceptera vad som än händer med lugn och jämnmod. Men som individer är vi ansvariga för våra egna handlingar, vilka kan analyseras och kontrolleras med självdisciplin, och det är vår plikt som människor att bry oss om våra medmänniskor. Lidandet uppkommer när vi försöker kontrollera eller önska sådant som är oberoende av oss och som vi inte kan påverka, eller när vi försummar sådant som står i vår makt att göra. De som följer dessa föresatser kommer att uppnå eudaimonia (lycka) och ataraxia (sinnesfrid).

Marcus Aurelius Antoninus, född Marcus Annius Verus den 26 april 121 i Rom, död 17 mars 180 nära Sirmium, var romersk kejsare från den 7 mars 161 till sin död. Han var även en stoicistisk tänkare. Han medregerade först med sin adoptivbror Lucius Verus från 161 till 169 och mellan 177 och 180 med sin äldste son Commodus. Han hade åtta söner och sex döttrar. Vid hans död efterträdde Commodus honom som kejsare.

Marcus Aurelius ryttarstaty är den enda bevarade antika ryttarstatyn. Detta beror på att man under lång tid trodde att statyn föreställde Konstantin den store, den förste kristne kejsaren. Den stod tidigare på Kapitolieplatsen i Rom, men är numera ersatt med en kopia.

Hans ursprungliga namn tros ha varit Marcus Annius Verus, vilket genom adoption ändrades till Marcus Aelius Aurelius Verus, och som kejsare hette han Imperator Caesar Marcus Aurelius Antoninus Augustus. Historia Augusta kallade honom Marcus Antoninus Philosophus.

Plotinus (204–270 e.Kr.) – föddes i och Egypten var den främste i den så kallade nyplatonska skolan. Nyplatonismen utgick från Platons filosofi, men var också influerad av mångahanda religiösa tankar, vilket ledde till en lära med inslag av mysticism. Plotinus utvecklade en metafysisk lära baserad på en trefald: det enda, nous (anden) och själen. Dessa skulle senare ha återverkningar på den kristna teologin.

Boëthius (ca 480–524 e.Kr.) – föddes i Rom omkring 480, utnämndes till konsul 510, men blev efter anklagelser av förräderi fängslad och senare avrättad. Under fängelsetiden författade han verket Filosofins tröst (De consolatione philosophiae).

Hans filosofiska läror har sitt arv i pythagoréernas filosofi. Märkbart är också stoiska inslag samt en metafysik som går tillbaka på Platon. Vad som är märkvärdigt är att hans tankestoff inte är genomsyrat av kristendom och nyplatonism som annars var förhärskande under tiden då verket tillkom.

Sextos Empeirikos (ca 200–250 e.Kr.) – även sedan de grekiska stadsstaterna hamnat under romerskt välde verkade grekiska filosofer och Sextos Empeirikos var en av den sena antikens mest betydelsefulla av dessa (det latiniserade namnet är Sextus Empiricus). Han var en skeptiker och främst genom hans skrifter bevarades skeptikernas lärosatser som hade utvecklats under det tredje århundradet före Kristus.

Rom delades i två, och den östra delen fick en ny huvudstad kallad Konstantinopel (Istanbul), beläget vid Bosporen. Det bysantinska riket (även känt som Östromerska riket) var den östra, grekisktalande delen av Romarriket som överlevde Västroms fall och bestod under medeltiden. Riket varade i över tusen år, från romarrikets delning år 395 till 1453, då huvudstaden Konstantinopel erövrades av de osmanska turkarna. 

Bysantinsk filosofi

Den bysantinska filosofin (ca 730–1453) kännetecknas av en syntes mellan den grekiska antikens filosofiska arv och den kristna ortodoxa teologin. Till skillnad från Västeuropa bevarade och studerade man de klassiska texterna på originalspråket. Huvudfokus låg på att harmonisera förnuft och tro, där filosofin ansågs vara "teologins tjänarinna".

Studiet av Aristoteles formella logik och naturfilosofi utgjorde grunden för högre utbildning. Den användes som ett analytiskt verktyg för att förtydliga kristna dogmer. Många bysantinska tänkare drogs till Platons och nyplatonikernas idéer om den andliga verkligheten och själens upphöjelse, vilket passade väl in i den kristna mystik. Filosofi definierades ofta i bredare mening, som ett kontemplativt liv eller sökandet efter gudomlig visdom. Detta blomstrade genom den hesychastiska bönetraditionen (inre stillhet) och mystik.

Centrala gestalter och verk

Johannes från Damaskus (ca 675–749): Använde aristotelisk logik för att systematisera den kristna läran och försvara bruket av ikoner. 

Michael Psellos (1018–1078): En av imperiets mest lärda män. Han vitaliserade filosofistudierna i Konstantinopel och förespråkade en syntes mellan Platons och Aristoteles läror. 

Georgios Gemistos Plethon (ca 1355–1452): Under imperiets slutskede återuppväckte han det platonska arvet. Hans föreläsningar i Italien under kyrkomötet i Florens blev en stark inspirationskälla för den italienska renässansen.

Hellenismen

Hellenismen är namnet på en period under grekiska antiken då Alexander den Store av Makedonien tog över styret efter sin far som hette Filip II av Makedonien. Alexander den Store hade ju Aristoteles som privatlärare. Han låter inta länder som Anatolien, Kappadokien, Syrien, Egypten, Armenien, Mesopotamien, Susiana, Persien, Medien, Partien, Karmanien, Arakosien, Gedrosia, Baktrien, Sogdiana, det blir ett jätterike som seda bryts ned i mindre kungariken.

Den hellenistiska perioden i Greklands historia var mellan 323 f.Kr., Alexander den stores död, och Roms erövring av Grekland 146 f.Kr. Alexanders erövringar spred det grekiska kulturella inflytandet över stora delar av Främre Orienten och utgjorde grunden för hellenismen. Den hellenistiska perioden innebar också en övergång från en tid ledd av stadsstater till en dominerad av monarkier.

Hellenismen föregicks av den klassiska perioden i Grekland 776 f.Kr. - 323 f.Kr. och följdes av perioden Grekland under Rom 146 f.Kr. till år 330. Hellenismen är en blandning av grekisk och orientalisk (främst persisk) kultur. Den finländske konsthistorikern Lars-Ivar Ringbom ansåg därför att hellenismen mer korrekt bör kallas "greko-iransk".

Men Alexander den Store av Makedonien, kommer så långt som till Indus floden som blir en gräns mot det som benämns Indien. Det ledde till de första kontakterna med indierna; Graecobuddism eller Grecobuddism var en synkretistisk blandning mellan indisk mahāyānabuddism och grekisk hellenism som blomstrade i dagens Afghanistan och Pakistan under 400-500-talen f.Kr. Mötet mellan de olika kulturerna kom till stånd genom Alexander den stores erövring av Anatolien och delar av Centralasien år 334 f.Kr. Det är också en anledning bakom Milindapañha (bokstavligt betyder Milindas (grekiska:Μένανδρος) frågor). Det handlar om vad är i grunden en sak egentligen? Kort sagt handlar verket om att genom skarpsinnig dialog och logiska liknelser förklara och försvara buddismens svåraste filosofiska och metafysiska paradoxer.

Det är ovanligt att man talar om hellenismen inom filosofin, snarare då inom konsten, men det är ett praktiskt sätt att ringa in en period. Den hellenistiska perioden tar sin form under 300-talet f.Kr. och anses pågå till Roms erövring av Grekland vid mitten av 100-talet f.Kr.

Diogenes

Diogenes från Sinope (ca 404–323 f.Kr.) var en Sokratestyp i det att han ”levde” som en filosof med fattigmannens yttre och kunskapens rikedom på insidan. Han var dock mer excentrisk än Sokrates i det han tog sin asketiska livsföring ett steg längre.

Diogenes kompromisslösa livsstil inspirerade till uppkomsten av den kyniska skolan vars grundare var Antisthenes (444–365 f.Kr.). På grekiska betyder kyon ”hund” och syftade till att en kyniker ansågs leva som en hund(!), med andra ord som en trashank utan flärd.

Detta var något Diogenes gjorde med bravad då det påstås att han levde i en tunna. Oavsett om detta är sant eller inte illustrerar det synen på behovslösheten och likgiltigheten för konventioner. Det enda värt att äga var dygd.

Det finns en känd anekdot om att Diogenes vilande i sin tunna fick besök av Alexander den store som hört talas om honom. Denne skulle då frågat filosofen om det fanns något han kunde göra för honom varpå Diogenes skulle ha bett Alexander flytta på sig så han inte skymde solen.

Epikuros

Epikuros (341–270 f.Kr.) lära har liknats vid en njutningsfilosofi. Dess budskap som fick många anhängare kallades epikurismen. Det finns en myt som felaktigt förstärker vissa inslag i Epikuros filosofi gällande dess förespråkande av njutningar som mat och dryck samt sexuell vällust.

Sant är att lusten (hedone) var det högsta goda för Epikuros. Fast även om kroppsliga fröjder ofta var av godo, var den bästa lusten den själsliga och livets ideal bestod av tillbakadragenhet till den lugna tillvaron.

Att kasta sig in i första bästa utsvävning var därför inte målet då detta kunde ha negativa följder framöver. Det är vad som kan bereda störst lycka i slutändan som var det eftersträvansvärda för Epikuros och epikuréerna. 

Grekisk filosofi efter hellenismen

Den hellenistiska kulturen fick stor betydelse i det romerska riket och den grekiska filosofin blev norm för bildning och vetande sedan imperiet lagt under sig de grekiska stadsstaterna. Grekiska filosofer översattes till latin och på så sätt spreds deras läror vidare.

Sofisterna

Sofisterna utgör en särskild gruppering bland de tidiga grekisk-antika filosoferna. En sofist (grekiska σοφιστής) var i antikens Grekland en vis och mångkunnig man som ofta försörjde sig genom att undervisa mot betalning, men framför allt en anhängare av en viss filosofisk skola som uppträdde i Grekland under andra hälften av 400-talet och första hälften av 300-talet före Kristus.

De tidiga sofisterna hade ännu inte dragit konsekvenserna av skolans läror fullt ut på det etiska området. De mest inflytelserika bland dessa äldre sofister var Protagoras, Gorgias och Isokrates. Bland de senare hörde Prodikos från Keos, Hippias från Elis, Kritias och Diagoras till de mest inflytelserika.

I dagligt tal betyder numera sofist en person som använder spetsfundigt resonemang, det vill säga en framställning, som vilseleder genom spetsfundiga distinktioner och bedrägliga ordvrängningar. Ordet sofist härstammar från grekiskans sofistes som är besläktat med ordet sofia som kan översättas till "vishet" och "skicklighet". Således är en sofist en person som sysslar med vishet och äger stor skicklighet inom det området, fast troligtvis användes ordet även utanför filosofin.

Senare skulle sofist få en negativ klang och det tros ha uppstått från faktumet att sofisterna tog betalt för sin undervisning som ger deras läror en anstrykning av det elitistiska, men också för att deras uppfattningar avvek från det hävdvunna. Därtill har sofism satts i samband med tvetydiga argument och ordvrängeri. Eftersom få av sofisternas egna skrifter finns bevarade är de mest kända genom andrahandskällor, vilket kan vara en del i förklaringen att de förvärvat en negativ syn.

När någon av sofisterna dyker upp i Platons dialoger är det oftast som dennes meningsmotståndare och blir dem som förlorar meningsstriderna. Och det är först efter Platon som sofister används för att beteckna en gruppering av tänkare.

Sofisterna och deras omvärld

Tidigare grekiska filosofer hade spridit sina läror i en sluten krets, utan ersättning. Till skillnad från dessa uppträdde sofisterna offentligt som lärare för ungdomen i retorik och statsvetenskap och fick lön för detta. Deras läror hade klart skeptiska drag, beroende på de slutsatser de dragit ur den föregående filosofins mer eller mindre tydliga materialism, särskilt i den form den fått av Herakleitos och eleaterna.

Kunskaps- och världssyn

Människan, sade sofisterna, kan ingenting veta. Allt växlar och förändras. Alla våra förnimmelser, särskilt sinnesintrycken, är därför sanna endast i det ögonblick vi upplever dem och för den som upplever dem. Människan är måttet för allt, för det varande att det är, för det inte varande att det inte är. Men vi känner inte till någon annan verklighet än våra skiftande sinnesintryck (Protagoras). Inte heller ger det någonting, för som eleaterna visat, att mångfald och rörelse är otänkbara, så utfaller dessutom deras rena enhet i själva verket till det rena intet. Skulle det finnas något ytterligare, så kunde vi inte ha kunskap om det, för vem garanterar att de intryck tingen gör på våra sinnen överensstämmer med själva tingen, som är utanför oss?

Om något ändå verkligen skulle finnas, sade sofisterna, så kunde det inte sägas, för orden kan mycket väl ha olika betydelse för olika människor (Gorgias).

Sofisternas etik och statslära

Sofisterna utgav sig själva för att vara lärare i dygd och vältalighet. Deras etik överensstämde med andan i deras kunskapslära. På samma sätt som sanningen är otillgänglig för oss människor så finns det inte heller något som är rätt i sig självt. Allt är rätt för var och en som han tycker är rätt. Allt som tjänar mina syften är tillåtet. Samhället och dess lagar uppkom när de starkare började förtrycka de svagare. De svaga gick då samman och blev på detta sätt starkare än de starka och ålade de starka att följa vissa regler samtidigt som de hotade dem med straff om de bröt mot dessa.

Lagarna finns till nytta för de styrande, inte de styrda, menade sofisterna. Eftersom människor inte kan upptäcka och bestraffa alla lagöverträdelser, så kom en klok man en gång på att man skulle inbilla folket att det finns mäktiga, allvetande väsen, gudar, som känner till och en dag ska bestraffa även de lagbrott som människorna inte känner till. På det sättet har människors föreställningar om rätt och orätt och religiösa föreställningar uppkommit. Den handlar klokt som sätter sig över olika hänsyn, som handlar som han själv vill, vare sig det gäller rån eller plundring av tempel, bara det sker i hemlighet, så att han klarar sig undan straff.

Retoriken

Om vältaligheten kan man säga att det är konsten att inbilla makthavarna (i ett demokratiskt samhälle folket) att det talaren vill och finner bäst för sig själv i själva verket är det bästa för dem (de styrande). För att uppnå detta ska man använda spetsfundigheter och skenbart riktiga slutledningar, och man ska lära sig att genom sådana försvara vilken sak som helst. Den skickligaste talaren är den som kan försvara den sämsta saken.

Det var i denna konst som sofisterna i första hand undervisade sina lärjungar, och därigenom undergrävde de den offentliga moralen. Deras uppträdande och läror berodde dels på den tidigare filosofins realism, som de tillämpade på de kunskapsteoretiska och moraliska frågorna, dels på de andliga åsikterna i bildade kretsar vid denna tid. Den gamla vördnaden för auktoritet, för statens lagar och gudars vilja hade under inflytande av dels folkets högre utveckling, dels det peloponnesiska krigets inverkan, börjat vackla och lämna plats för subjektets obetingade anspråk på giltighet, utan att detta subjekt ännu inom sig självt funnit normen för sanning och rätt. Denna etiska ståndpunkt kallas värdesubjektivism eller relativism.

Sofisterna för eftervärlden

Deras verksamhet är främst känd genom Platons starkt vinklade negativa syn på dem. Platon klandrade dem för att de tjänade demokratin genom att ge undervisning i retorik till dem som ville göra karriär och för att de saknade värderingar

Sofisternas betydelse för den grekiska filosofin, och därigenom för västerlandets filosofi i allmänhet och bildningens historia, var negativ genom att de bidrog starkt till att undergräva det som var föråldrat inom båda områdena, positiv genom att de inom båda banade väg för den högre riktning som Sokrates inledde.

Filosofen Hans Larsson (1913) menade att Platons kamp mot sofisternas värdesubjektivism då fortfarande var aktuell.

Filosofins historia Hur filosofin uppkom

Den moderna människan (Homo sapiens) uppstod i Afrika för omkring 300 000 år sedan. Vårt ursprung är resultatet a av en långsträckt evolution där vi delar en gemensam anfader med schimpansen för cirka 6-7 miljoner år sedan, och är det enda levande mänskliga släktet.

Människan som varelse kom att spridas till till Europa från Afrika, men även från andra platser runt om Jorden. Människan gjorde en rad upptäckter som hade att göra med naturkrafterna och de fenomen som uppstod: det var regn, översvämningar, åska, vulkanutbrott och jordbävningar. Vintertid blev det snöstormar, ymniga snöfall och laviner i alpområdena i Europa. De människorna gav dessa fenomen gudanamn och trodde att de var arga på dem och offrade till dem för att blidka dem. Detta skedde långt innan människan nådde den grekiska övärlden och den bergiga västra halvön Balkan och Anatolien i öster (Turkiet). När människan kom till den grekiska övärlden så uppkom det man kallar filosofi, detta skedde 500 f.Kr. i det antika Grekland. Det lade grunden till den första skolan känd som försokraterna, de sökte svar på vad världsalltet bestod av, de sysslade med naturfilosofi. Sokrates däremot ville finna ut hur vi borde leva, han sysslade med etik.

Som sagt, det var i den grekiska övärlden som de första kända västerländska filosoferna hörde hemma. Här hade skalden Homeros cirka hundra år tidigare och det var här i vad som brukar kallas kulturens vagga som den västerländska filosofin uppstod och fick sitt rotfäste. De grekiska filosoferna kallades visa och de framlade tankar inom ett brett spektrum - däribland, om naturen, gudarna, människorna, politiken och samhället. 

I denna delen ska vi gå igenom de delar som finns: 

1. Försokraterna
2. Sofisterna 
3. Sokrates 
4. Platon 
5. Aristoteles 
6. Stoikerna 
7. Helenismen