Roger Bacon (Doctor Mirabilis)

Roger Bacon (Doctor Mirabilis), född omkring 1219/1220 i Ilchester, Somerset, England av förmögna föräldrar lojala mot Henrik III, död 1292, var vetenskapsteoretiker och kritiserade auktoritetstro och obevisbar kunskap, men var samtidigt även alkemist. Denne utbildades i Oxford och Paris, arbetade som professor (munk) på den franciskanska skolan i Oxford, främst i ämnena matematik och astronomi. Han influerades av Robert Grossetestes teorier.

Bacon var samtida med Thomas av Aquino. Han offrade sin ärvda förmögenhet på vetenskapen och var mycket intresserad av det arabisk-judisk-kristna Sydeuropa. Han var inte imponerad av parisarnas dialektiska tankesätt utan eftersträvade en allvetenskap som skulle rena kristendomen, förändra och omvända världen.

Vetenskap

Roger Bacon var den som var föregångare till den empiriska vetenskapliga modellen och förespråkade att vetenskapliga teorier skulle beläggas genom experiment och observationer och inte genom det på den tiden som då var den allmänt rådande tankekraften eller tron.

Optik

Efter att han hade läst Abu Ali al-Hasan ibn al-Haythams Optik och tagit intryck av Robert Grosseteste gjorde Roger Bacon stora framsteg inom optiken. Han hade de teoretiska kunskaperna för att konstruera ett teleskop, men det skulle dröja ända till 1600-talet innan man hade tekniken att omvandla tekniken till verklighet. Samme man uppfann förstoringsglaset, vilket möjliggjorde att även glasögonen såg dagens ljus.

Astronomi

Roger Bacon trodde på en sfäriskt formad jord kring vilken man kunde segla. Han beräknade avståndet till stjärnorna till cirka 800 miljoner kilometer.

Krut

Krut är det äldsta kända sprängmedlet. De som man vanligen benämner är kineser, indier och araber. Den förste att publicera något om krut var Roger Bacon som år 1242 publicerade en bok i Oxford i vilken han beskrev hur man kunde göra en explosiv blandning, bland annat genom att tillsätta salpeter. För denna publicerings skull brukar Roger Bacon omnämnas som krutets uppfinnare.

Teknik

Han hade läst om Ibn Firnas i det moriska Spanien, som hade uppfunnit, konstruerat och prövat en flygmaskin år 875. Roger Bacon ritade en rad olika maskiner som var motordrivna fartyg, flygmaskiner och annan mekanik, detta skedde 300 år innan Leonardo da Vinci. Vidare kämpade han mot folkets vidskepelse och parisskolastikernas misstro mot naturvetenskapen, och han hade visioner om en framtida teknisk värld.

Religion

Roger Bacon var kritisk till korstågen (det misslyckade sjunde pågick som bäst i Egypten 1248–1254) och han ansåg att de icke troende skulle omvändas med vishet och sant vetande. Han slutsats var att Rom och kristenheten var oförmögna till detta eftersom de var fördärvade av högmod, girighet, avund, vällust och dryckenskap vilket i stort gällde alla ordnar, kloster och universitet vid den tiden.

Roger Bacon blev satt i fängelse år 1278 (cirka 66 år gammal) för sina påstått okristliga läror (falska påståenden). Han släpptes ur fängelset 1292 och dog 80 år gammal.

Anselm av Canterbury

Anselm av Canterbury, Anselmo de Canterbury, Anselm of Canterbury, 1033-1109, var en italiensk teolog och filosof, tillhörig Benediktinorden. Anselm vördas som helgon inom Romersk-katolska kyrkan. Hans helgondag firas den 21 april. 1720 utropades han till kyrkolärare.

Biografi

Anselm av Canterbury är även känd som Anselm av Aosta i Piemonte, Italien, där denne föddes år 1033 utanför Aosta och beskrevs som ett religiöst barn. När han var 15 år gammal sökte han sig som novis till klostret och klosterlivet, men han nekades av den lokale abboten att antas som novis.

Efter det att hans moder avlidit började Anselm av Aosta att resa och kom fram till klostret i Bec i Normandie för studier. Efter en tid kunde han år 1060 avlägga sina klosterlöften och år 1063 efterträdde han sin tidigare lärare Lanfranc som prior. Från det till att han år 1083 blev utnämnd till ärkebiskop av Canterbury, England, arbetade Anselm av Canterbury vidare med att utveckla sin filosofiska teori, bland annat bidrog han till skolastiken.

Verksamhet

Som ärkebiskop av Canterbury ivrade Anselm av Canterbury för kyrkans frihet. I sitt filosofiska tänkande betonade han förnuftets betydelse för tron uttryckt i satsen Credo intelligentam (latin ”jag tror för att jag skall förstå”). Därmed menar Anselm att det är möjligt att genom ratio greppa vissa av uppenbarelsens sanningar. Anselm söker beskriva förhållandet mellan tro och vetande genom uttrycket fides quarens intellectum (latin ”tron som söker ett sätt att förstå”). För Anselm står således inte tro och vetande i ett motsatsförhållande, utan den rationella kunskapen kan ses som ett resultat av tron. Dock är tron alltid grunden för Anselm.

I sitt så kallade ontologiska gudsbevis sökte han visa att Guds existens är innesluten i själva gudsbegreppet.

Av stor betydelse för västerländsk teologi var hans försoningslära som han utlade i Cur Deus Homo (latin ”Varför blev Gud människa?”). Endast Gud kunde försona Adams synd, men försoningsoffret måste bäras fram av en människa, och det var därför Gud blev människa i Jesus Kristus. Andra viktiga verk författade av Anselm är Monologion (en utläggning av den katolska tron utifrån förnuftet, utan argument hämtade ur Bibeln), Proslogion och De grammatico.

Anselm utnämndes till kyrkolärare 1720. Åttahundra år efter Anselms död, 1909, promulgerade påve Pius X encyklikan Communium Rerum, i vilken Anselms skrifter kommenteras och hyllas.

Alexander av Hales

Alexander av Hales fick sin undervisning vid klostret i Hales i Gloucestershire, England. Han begav sig till Paris och gjorde sig känd som lärare inom det teleologisk-filosofiska området. Enligt honom var det bara det som hade stöd i Bibeln kunde fastslås som verkligt; allt annat är åsikter. Genom en konstfärdig dialektik, som inte enbart förde sig med Bibeln och kyrkofäderna, utan även med Aristoteles och hela den klassiska litteraturen, lyckades Alexander av Hales emellertid i överraskande grad bringa dessa meningar i överensstämmelse.

Hans främsta arbete är Summa universæ theologiæ (1475), vars dialektiska skärpa förskaffat honom namnet Doctor Irrefragabilis (den ovederlägglige). Till Alexander av Hales hänförs bland annat läran om Thesaurus supererogationis perfectorum, eller att kyrkan äger en skatt att förfoga över, en skatt av fromma överloppsverk, vilka de heliga på jorden har utfört. År 1222 ingick Alexander i franciskanerorden och drev som munk den satsen, att tiggandet var förtjänstfullt, arbetet för livsuppehället överflödigt.

 

Albertus Magnus

Albertus Magnus, även Albert den store, Albert av Köln, född 1206 i Lauingen an der Donau, Bayern, död 15 november 1280 i Köln, Tysk-romerska riket, var en tysk filosof, teolog och naturforskare.

Biografi

Albertus Magnus var biskop i staden Regensburg 1260–1262, han tillhörde dominikanerorden. Han blev utnämnd till kyrkolärare och helgon inom Romersk-katolska kyrkan 1931, med minnesdag den 15 november.

Jämte sin ordensbroder Thomas av Aquino var Albertus en av de viktigaste representanterna för den medeltida skolastiken. Han inträdde i dominikanerorden år 1223 och blev efter studier i Padua och Paris lärare i flera tyska städer, bland annat i städer som Regensburg, Freiburg, Strasbourg, Hildesheim och Köln.

Det Albertus gjorde var den första systematiseringen tolkningen av Aristoteles skrifter under medeltiden. Han sökte påvisa att det inte fanns några motsägelser mellan Aristoteles och den kristna tron. Albertus Magnus var en för sin tid framstående vetenskapsman och brukar tillskrivas upptäckten av grundämnet arsenik. Något som ju har sin egen morbida historia, särskilt gällande mord.

Alain de Lille

Alain de Lille (även Alanus ab Insulis och Alain de l'Isle), född omkring år 1128 troligen i Lille, död år 1202 i Cîteaux, var en fransk filosof och teolog, vilken för sin omfattande lärdom blivit benämnd magister universalis.

Det är mycket lite som är känt om hans liv. Alain de Lille deltog vid det Tredje Laterankonciliet år 1179, undervisade troligen i Paris, han slog sig ned i Cîteaux där han kom att leva i ett kloster, han avled där år 1202.

Alain de Lille skrev en slags teologisk-filosofisk encyklopedi på hexameter, Anticlaudianus, vilken märkbart inverkat på Dante Alighieri, samt flera teologiskt vetenskapligaverk, såsom De arte catholicæ fidei (Ars fidei catholicae), en metodisk bevisföring för det katolska trossystemets sanning, Summa quadripartita adversus hujus temporis hæreticos, mot katarer, valdenser, judar och muslimer, samt Regulæ coelestis iuris, vilken ger det äldsta kända uttrycket åt den satsen, att Gud är en krets, vars centrum finns överallt och periferi ingenstädes. Hans skrifter finns utgivna i Jacques Paul Mignes "Patrologia series latina".

I filosofiskt hänseende var han en eklektiker, med drag av såväl rationalism som mysticism. Till skillnad från hans samtida, kallade han Platon "filosofen" och inte Aristoteles, som han uppfattade som en ren logiker. I sin mysticism var han påverkad av Plotinos och Pythagoras läror. En känd dikt som reflekterar över skapelsen och människan är Omnis mundi creatura.

Ægidius Romanus

Ægidius Romanus (latinsk namnform, italienska: Egidio Colonna, franska: Gilles de Rome, spanska Gil de Roma, engelska: Giles of Rome), född omkring 1243 i Rom, död 22 december 1316 i Avignon, var ärkebiskop av Bourges, och en framstående teolog och filosof. Påve Benedictus XIV utsåg honom till Doctor Fundatissimus.

Ægidius Romanus är känd för sina kommentarer till Aristoteles Organon. Han författade också två andra viktiga verk, De Ecclesiastica Potestate, ett huvudverk för papalismen under det tidiga 1300-talet, samt De Regimine Principum, en handbok för furstar.

Författare under 1300- och 1400-talet som John Trevisa och Thomas Hoccleve översatte och bearbetade hans verk till engelsk språkdräkt.

Biografi

Ægidius Romanus föddes inom den adliga ätten Colonna som son till Pietro Colonna. Efter det att han hade inträtt i eremiterorden efter Sankt Augustinus i Rom. Sändes han till Paris för studier i filosofi och teologi, och blev där lärjunge till Thomas av Aquino. Ægidius Romanus blev den förste att utses som lärare från Augustinerorden att verka som lärare vid universitet i Paris.

År 1281, under det trettiosjätte konciliet i Paris, i vilket mångahanda åtskillnader mellan biskopar och klosterordnar i ordning rättade, satt han bredvid biskoparna och inte bland lekmännen. Med hänvisning till detta kallade en av hans samtida filosofer, Godfrey av Fontaines, honom den mest ansedde teologen i staden (qui modo melior de tota villa in omnibus reputatur).

Filip III av Frankrike anförtrodde honom undervisningen av sin son, vilken senare, 1285, besteg tronen som Filip IV av Frankrike. När den nye kungen, efter att ha blivit krönt i Reims, anlände till Paris, hälsade Ægidius honom välkommen å universitetets vägnar, och i sitt anförande hävdade Ægidius att rättvisa var en kungs högsta dygd.

År 1277 var Ægidius en av dem som drabbades av den teologiska fördömelsen som kungjordes av Étienne Tempier vid universitetet i Paris. Flera av hans åsikter hade befunnits klandervärda av Tempier, och 1285 bad påve Honorius IV honom att offentligt ta tillbaka dem. Detta skadade inte hans rykte, för 1287 utgick ett påbud från augustinernas domkapitel, som först påstod att Ægidius’ doktrin ”genomlyste hela världen” (venerabilis magistri nostri Ægidii doctrina mundum universum illustrat), och sedan uppmanade alla ordensmedlemmar att antaga och försvara alla hans åsikter, både de nedtecknade och de dittills oskrivna.

Efter att ha innehaft flera betydelsefulla poster i sin orden, valdes han till övergeneral år 1292. Tre år senare utnämnde Påve Bonifatius VIII honom till ärkebiskop av Bourges, Frankrike, fastän Jean de Savigny redan utlovats detta säte av Påve Celestinus V. Den franska adeln protesterade på grund av att ätten Colonna, som Ægidius tillhörde, var italiensk, men hans utnämning vidhölls och godkändes av kungen.

Han närvarade vid konciliet i Vienne (1311–1312) vid vilken Tempelherreorden förbjöds.

Arbeten

Ægidius Romanus författarskap spänner över filosofins och teologins fält. Det finns ingen samlad utgåva av hans skrifter, men flera har publicerats separat. I bibelvetenskap och teologi, skrev han kommentarer om Hexaemeron, Sångernas sång och Romarbrevet, flera "Opuscula" och "Quodlibeta", mångahanda avhandlingar, i synnerhet kommentarer till Petrus Lombardus’ Sententae.

I filosofi, bortsett från kommentarer om praktiskt taget samtliga verk av Aristoteles, skrev han flera avhandlingar i särskilda frågor. Men hans huvudverk är De regimine principum, skriven för och dedicerad till hans elev Filip IV. Den har utgivits i flera upplagor, den första i Augsburg 1473, och översattes till flera språk. Den romerska utgåvan från 1607 innehåller en biografi över Ægidius. Verket är indelat i tre böcker: den första behandlar en kungs personliga förehavanden, den rätta lyckans natur, utbildandet och valet av dygd, och om att behärska sina passioner; den andra boken handlar om familjeliv och relationer till hustru, barn och tjänare; den tredje beaktar staten, dess ursprung, och det rätta sättet att regera i tider av fred och av krig. Hans pedagogiska skrifter har utgivits på tyska av Kaufmann (Freiburg 1904).

Vad beträffar hans ställningstagande i motsättningarna mellan Påve Bonifatius VIII och kung Filip IV, förmodades han under lång tid ha varit lojal mot kungen. Men det har belagts att han är författaren till avhandlingen De potestate ecclesiastica, i vilken han förfäktar påvens rättigheter. Likheterna mellan hans avhandling och bullan Unam Sanctam synes stödja åsikter somliga författare framlagt, att han är bullans egentlig upphovsman.

Han hade redan tagit aktiv del i att få ett slut på diskussionerna och kontroverserna omkring giltigheten i valet av Bonifatius till påve. I sin avhandling De renunciatione Papæ sive Apologia pro Bonifacio VIII påvisar han legitimiteten i Celestinius’ resignation och det följande valet av Bonifatius.

Filosofiskt såväl som teologiskt, följer han som regel sin mästare, Sankt Thomas, vars arbeten han anför som scripta communia; Defensorium seu Correctorium corruptorii librorum Sancti Thomæ Acquinatis mot franciskanern Vilhelm de la Mare från Oxford, tillskrivs honom ibland, men detta förblir osäkert. Icke desto mindre framlägger han avvikande uppfattningar mot thomismen för att i stället följa Augustinus lärosatser och franciskanernas skola. Påståendet att Adam inte fått nåd före syndafallet är egentligen hans, fastän orden ofta läggs i Augustinus’ mun.

Ægidianska skolan

Efter domkapitlets påbud 1287 som nämns ovan, var hans ståndpunkter tämligen godtagna av Augustinerorden. Därmed blev han grundare av Ægidianska skolan. Bland de mest prominenta företrädare av denna skola, bör nämnas Giacomo Capoccio av Viterbo (död år 1307) och Augustinus Triumphus (död år1328), båda hans samtida, och även hans studenter och kollegor vid universitetet i Paris; Prosper av Reggio, Albert av Padua, Gerhard av Siena, Henrik av Frimar, Thomas av Strasburg – samtliga levde under första halvan av 1300-talet.

Under en period efter detta blev andra läror de rådande i augustinska orden. Men så sent som 1600-talet skrev Raffaello Bonherba (död år 1681) Disputationes totius philosophiæ … in quibus omnes philosophicæ inter D. Thomam et Scotum controversiæ principaliter cum doctrina nostri Ægidii Columnæ illustrantur (Palermo, 1645, 1671); och Augustino Arpe (död 1704) skrev Summa totius theologiæ Ægidii Columnæ (Bologna, 1701, och Genoa, 1704).

Federico Nicolò Gavardi (död år 1715), den främste uttolkaren i Colonna, gjorde sammanställningen Theologia exantiquata iuxta orthodoxam S. P. Augustini doctrinam ab Ægidio Columna doctoræ fundatissimo expositam… (6 band folioformat, Neapel och Rom, 1683–1696); detta arbete sammanfattades av Anselm Hörmannseder i dennes Hecatombe theologica (Presburg, 1737). Benignus Sichrowsky (död 1737) skrev Philosophia vindicata ad erroribus philosophorum gentilium iuxta doctrinam S. Augustini et B. Ægidii Columnæ (Nuremberg, 1701).

Medeltiden del 2

Medeltiden anses oftast vara en mörk period. Något som till stora delar är feltänkt. Medeltiden sträcker sig från år 500 e.Kr. fram till år 1500 präglades i storskalig mening av den katolska kyrkan, ibland även benämnd romersk-katolska kyrkan, präglades i storskalig mening av kristendomen, skolastiken och en syntes mellan antik filosofi och gudstro.

Centrala tanketeman under epoken inkluderar kyrkans världsbild, universitetens framväxt samt synen på människan och kosmos.

• Kyrkan och världsbilden
• Gudstanken stod i centrum för allt vetande och liv.
• Teologin var överordnad alla andra vetenskaper (vetandets drottning).
• Tiden sågs som linjär med en tydlig början (skapelsen) och ett slut (yttersta domedagen), till skillnad från antiken.

Skolastiken och Universiteten.

• Skolastiken växte fram under 1100- och 1200-talen som en metod för att förena kristen tro med Aristoteles logik.
• De första universiteten grundades i Europa (exempelvis Bologna, Paris och Oxford), vilket skapade en fast struktur för högre utbildning och akademisk debatt.
• Tänkare som Thomas av Aquino försökte bevisa Guds existens med rationella och logiska argument.

Människan och Naturen

• Människan sågs som en Guds avbild men samtidigt syndig och i behov av frälsning.
• Naturen betraktades som en spegel av Guds storhet, där varje ting hade en given plats och mening (en teleologisk världsbild).

Kultur

Kulturellt utvecklades litteratur, teater, musik, konst. Saker som man kanske normalt inte talar om inom filosofi, i så fall om estetik. Men jag ville bara peka på att medeltiden inte var en mörk tid. 

Pesten kom till Europa år 1347 och nådde Sverige omkring år 1350. Inför den sjukdomen stod människan handfallen, den orsakades av bakterien Yersinia pestis. 

Averroës

Averroës, arabiska: Ibn-Rushd (ابن رشد), född 14 april 1126 i Córdoba, Al-Andalus (dagens Spanien), död 10 december 1198 i Marrakech, i det som idag är Marocko, var en arabisk filosof verksam i Córdoba och livläkare åt kalifen.

Allmänt

Averroës fick betydelse för den medeltida kristna skolastiken och dess tänkande, främst genom hans omfattande kommentarer av Aristoteles hade översatts till latin och därmed tillgängliggjorde Aristoteles tankar för den kristna världen. Han avbildades bredvid Pythagoras i Raffaello Sanzios fresk Skolan i Aten, men föll i glömska sedan han blev kritiserad av Thomas av Aquino. Han påverkade också flera judiska och islamska tänkare. På 1800-talet i samband med att islamisk modernism föddes i Egypten, började tänkare i den arabisktalande världen återigen att intressera sig för Averroës skrifter, och de kom att bli en del i en kulturell renässans kallad Al-Nawka (återuppvaknandet).

Biografi

Averroës föddes i Córdoba som son till en kadier, han själv blev kadier i Sevilla, efter studier i juridik i Andalusien. 

Han utsågs till domare och sedan till hovmedikus år 1184, men på grund av politiska förändringar och ökad kritik mot hans filosofiska idéer förlorade denne sitt inflytande och år 1195 förvisades han till byn Lucena, en till stor del judisk by utanför Córdoba samtidigt som hans skrifter förbjöds och hans böcker brändes. Efter två år kunde Averroës återvända till Córdoba, men han dog året därpå, den 11 december 1198. först blev Averroës begravd i Nordafrika, men hans kropp flyttades till Córdoba, där en andra begravning hölls.  

En av Averroës vänner var Ibn 'Arabis far.

 Filosofi 

Averroës hade en i grunden rationalistisk hållning hållning till filosofin. Han kritiserade Avicennas åtskillnad mellan essens och existens, och utvecklade en lära om två slag av tillgång till sanningen. 

• Religionen framställer sanningen på det sätt som lättast gör den tillgänglig för folket, genom bilder, symboler allegoriska berättelser anpassade efter folkets föreställningssätt.
• Filosofin å sin sida framställer sanningen bokstavligt med det begreppsliga språkets hjälp.

Averroës ägde en bred och djup kännedom om sin tids vetenskaper. Han skrev många texter, bland annat i polemik mot Ghazali, om förhållandet mellan religion och politik, och företrädde en elitistisk syn där han menade att filosofi var en syssla för eliten, medan folket nöjde sig med den bokstavliga betydelsen av ett begrepp. Han menade därför att Koranen inte alltid skulle tolkas bokstavligt; när förnuftet förnekade påståenden i Koranen, skulle Koranen tolkas bildligt. Han fick emellertid inte något varaktigt inflytande på det muslimska tänkandet. 

I den europeiska idéhistorien är Averroës mest känd för sin omfattande Aristoteleskommentar, och kallas iden medeltida litteraturen för "kommentatorn". Han härledde Aristoteles filosofi från nyplatonismen. Kommentarerna översattes till hebreiska och latin, och fick stor betydelse för Aristotelesutläggningen särskilt i det latinska västerlandet. Betydelsefull blev även hans teori om intellektet, Nous, som gemensamt för hela människosläktet (och alltså inte individuellt) liksom Averroës uppfattning detta intellekts odödlighet. Han omfattade en panteistisk världsbild där den mänskliga själen är en tillfällig aktivitet av världsanden. 

Averroës reagerade på Al-Gazali efter att han skrivit Tafahut al-falasifa, vars titel i översättning blir Filosofens motsägelser.

Inflytande

Inledningsvis försökte den katolska kyrkan motverka averroismen, men han fick senare anhängare hos skolastikerna. Även fritänkare har påverkats av hans förnekelse av den individuella odödligheten, och denna uppfattning kom att bekämpas av kyrkan.

Eftermäle

Averroës förfäktade tesen att förnuftet är oberoende och till och med viktigare än tron, vilket stred mot den katolska kyrkans tes om att förnuftet är trons betjänt. 

I Paris universitet uppstod en ideologisk rörelse kallad "averroismen" med personligheter som Sigerius de Brabant och den nordiske ideologen Boëthius från Dacia.  

Vilhelm av Conches

Vilhelm av Conches (franska Guillaume de Conches), född 1080 i Conches i Normandie, död 1154, var en fransk medeltidsfilosof och skolastiker.

Han utövade lärarverksamhet i Paris. Han påverkades av Platon, och dennes dialog Timaios, till vilken han skrev och utgav en kommentar. Inom naturfilosofin anslöt han sig till atomläran. Bland Vilhelm av Conches skrifter kan nämnas Philosophiæ och Dragmaticon philosophiæ (utgivna 1585).  

Thomas av Aquino

Thomas av Aquino (latin: Thomas Aquinas), född omkring 1225 i Roccasecca i Lazio, död 7 mars 1274 på Fossanova-klostret nära Priverno i Lazio, var en italiensk dominikanbroder, katolsk präst, teolog och filosof. Thomas av Aquino kanoniserades 1323 och vördas som helgon inom den katolska kyrkan. Hans minnesdag firas den 28 januari.

Alltjämt betraktas Thomas av Aquino som den främste romersk-katolske teologen av teologer, vilket givit honom tillnamnet Doctor Angelicus och Doctor Communis som betyder den änglalike och allmänne kyrkoläraren. Den teologiska och filosofiska lära han kom att bilda kallas för thomism. Han räknas också som en av de främsta företrädarna för skolastiken. 

Vad gjorde Tomas av Aquino? Han anpassade Aristoteles filosofiska system till den kristna tron. Aristoteles menade att universum var evigt, något som konventionellt inte överensstämmer med kristendomens uppenbarelse, som berättar om universums skapelse och skapare. Han var påverkad av Augustinus och Maimonides, utifrån det utformade han sålunda en syntes av kristendom och filosofi, som utmynnade i en katolsk lära som så småningom gavs auktoritet inom den romersk-katolska kyrkan (Thomas av Aquino kanoniserades 1323 och fick därmed helgonstatus). 

Skolastik och teologi 

Filosofin var oberoende av religionen under antiken, men under medeltiden kom filosofin att bli underställd religionen. En strömning som uppstod var skolastiken som handlade om att förena den kristna tron med med den aristoteliska filosofin. 

Begreppet teologi fanns redan hos Aristoteles, vilket bidrog till att den aristoteliska läran blev mycket inflytelserik under senmedeltiden. Den innefattade teorier kring hur och varför en gud kunnat skapat världen. Fast då antikens tänkare förutsatte ett oändligt vara kunde en gud anses som en samordnare av kaos och inte en skapare av alltet. Under medeltiden får teologin dogmatisk karaktär underställd idén om den kristne guden som alltings skapare. 

Thomas av Aquinos inflytande vilar främst på de två verken Summa contra Gentiles (1258–64) och Summa Theologica (1265–72). I dessa båda teleologiska verk framgår en dualistisk kunskapssyn. Den rationella kunskapen skapas hos förnuftet, men allt kan inte fattas med förnuftet och dessa ting kan endast tillägnas med hjälp av uppenbarelsens tro.

Likt Anselm 100 år tidigare gjort så försökte Thomas av Aquino att framlägga ett gudsbevis. Medan Anselm använde det ontologiska argumentet (Gud existerar då vi kan föreställa oss honom), framför Thomas av Aquino huvudsakligen kosmologiska argument som bygger på att allting måste ha en orsak och går tillbaka på Aristoteles och dennes begrepp kring rörelse och rörare. För att något över huvud ska kunna ske måste det finnas en första "orörlig rörare" och detta är enligt Thomas av Aquino en del av beviset att Gud existerar medan Gud är det enda självorsakande tinget.

Det Thomas av Aquino gör är att genom logisk bevisföring framställa det i form av "de fem vägarna":

1. Rörelseargumentet som stöder sig på Aristoteles idé att all rörelse måste ha en orsak och orsakskedjan måste ha en första orsak, av Thomas identifierad som Gud.
2. Orsaksargumentet som stöder sig på att allt som existerar måste ha en orsak och det måste således finnas en första orsak, vilket identifieras som Gud.
3. Nödvändighet och kontingens som stöder sig på att allting inte kan vara kontingent (tillfälligt varande) eftersom då skulle det funnits en tidpunkt utan något varande. Därav måste det funnits ett nödvändigt vara som alltid existerat, vilket identifieras som Gud.
4. Grader av fullkomlighet som stöder sig på att vi kan observera grader av fullkomlighet i avseende av sådant som godhet, vilket implicerar en godhet av absolut grad, vilket bör utgöras av Gud.
5. Ordning och ändamål som stöder sig på att världen i hög grad vilar på naturliga system och fysiska lagar som både verkar ha ett syfte och en ordning och därmed implicerar en intelligent ordnande kraft – Gud.

Gudsbeviset har uppenbarligen sinnrika inslag, men motargument saknas för den skull inte. Exempelvis kan det inte uteslutas att allt som existerar uppkommit utan en bakomliggande orsak, vilket innefattas av teorier baserade på Big Bang-modellen av universums uppkomst. På logiska grunder kan slutledningen om Gud som den första orsaken bemötas med motfrågan om vad som var orsaken till Gud.

Inflytande och fortsatt ställning

Thomas av Aquinos insatser skulle få stort inflytande på den medeltida teologin under lång tid. Med tiden stod det likväl klart att en förening mellan filosofi och religion var ogörlig. Fast även om tänkanden skulle ta nya vägar under renässansen och de följande seklen med dess vetenskapliga utveckling har Thomas av Aquino förblivit ett centralt namn i idéhistorien.

Thomas av Erfurt

Thomas av Erfurt, var en tysk filosof, verksam under det första kvartalet av 1300-talet. Han tillhörde modistskolan, han är bland annat känd för sin grammatikteori. 

Thomas magnum opus Tractatus de modis significandi seu Grammatica speculativa kom med tiden att bli ett standardverk. Därutöver publicerade Thomas av Erfurt kommentarer till  Porphyrios Isagoge, Aristoteles Kategorier och De interpretatione samt den anonyma Liber sex principiorum. Det sistnämnda verket är ett komplement till Aristoteles Kategorier.

Modism och modistskolan 

Ordet modism kommer från latinets modus vilket betyder sätt. 

Modism är en filosofisk och lingvistisk riktning som uppstod under den senare delen av 1200-talet. 

Modismen hävdar att det kan finnas olika sätt att beteckna (modi significandi) ett och samma ting (res) eller en "gemensam natur" (natura communis) på, svarande mot olika sätt att förstå det på (modi intelligendi), som åter svarar mot dess olika sätt att vara på (modi essendi). I sig själv är den betecknade naturen likgiltig gentemot skillnader som vara/existens, singulär/universiell, aktiv/passiv. Således kan "smärta", "har ont" och "aj" beteckna samma ting på olika sätt.

Teorin har bland annat sin bakgrund i Avicenna. Några andra viktiga representanter är: Boëthius de Dacia, Radulphus Brito.

Johannes Scotus Erigena

Johannes Scotus Erigena (Eriugena), född cirka 810 på Irland, död cirka 877, var en irländsk filosof och teolog, verksam vid det karolingiska hovet.

Teologin i hans huvudverk De divisione naturæ (ursprungligen Periphyseon) utmärks av en tydlig prägel av nyplatonism, han framställer skapelsen som ett utflöde och en återgång till Gud.

Johannes Scotus Erigena betonade förnuftets och filosofins betydelse, dock utan att ifrågasätta den uppenbarade religionen. Enligt honom kan vi inte ernå någon direkt kunskap om Gud, endast vad Gud inte är, jämför apofatisk teologi.

Kyrkan avvisade hans lära, denne klarade sig från straff endast genom Karl den skalliges försorg. De divisione naturæ fördömdes sedermera av påve Honorius III år 122.

Bland hans övriga gärningar var att översätta Pseudo-Dionysios skrifter till latin, troligen i syfte att förbinda nyplatonska drag med kyrkans lära. Dessa fick en stor betydelse för medeltidens mysticism. Johannes Scotus Erigena var därmed trots allt en framstående föregångare till skolastiken.

Apofatisk teologi

Apofatisk teologi eller negativ teologi är en uppfattning enligt vilken en fullständig kunskap om Gud är ouppnåelig. Gud kan inte beskrivas i positiva termer; varje utsaga om hurudan Gud är förfelar alltid målet. Det enda möjliga sättet att beskriva Gud är med negationer: Gud är inte detta eller detta.

Motsatsen, då man ändå söker uttrycka något med positiva satser, kallas katafatisk teologi.

Den negativa teologin betonades inom nyplatonismen och fick på 1900-talet en renässans i den dialektiska teologin. Även i indisk filosofi finns motsvarigheter till negativ teologi (Neti, Neti.)

För en radikal negativ teolog så är även allegori och metafor oacceptabelt, eftersom det förutser bokstavlig beskrivning. 

Avicenna

Avicenna (latinsk form av arabiska: Ibn-Sina, ابن سينا, eller Abu Ali Sina, أبو علي سينا, persiska: پور سینا Pur-e Sina), född omkring 980, död i juni 1037, var en persisk läkare, filosof, poet och vetenskapsman.

Avicenna författade den medicinska encyklopedin Canon (Qânûn), som kombinerade det antika medicinska arvet från Galenos med traditionell persisk läkekonst. Det blev ett standardverk i Europa under högmedeltiden och var betydelsefullt för att återetablera det antika vetandet inom medicin.

De texter som vi känner till om den klassiska filosofin och medicinen och dess olika verk skrivna av Klaudios Galenos, Hippokrates och Aristoteles nådde västerlandet under medeltiden. Det var araberna och perserna som tog upp idéerna från antiken genom att de studerade de antika texterna, sammanställde dem och vidareutvecklade dem och kommenterade dem. 

I en by vid namn Afsana nära Bukhara, Persien (idag Uzbekistan) föddes Ibn Sina, i väst känd som Avicenna. På den tiden var det känt som Saminidriket. Hemmet var en mötesplats för den tidens lärde män. Ibn Sina var intelligent nog att dra lärdom av vad han fick höra. Hans förmåga att minnas blev berömt. Vid tio års ålder kunde han hela Koranen utantill liksom en stor mängd arabisk poesi. Han växte så småningom ifrån sina lärare, han började att studera medicin, islamsk lag (sharia) och metafysik. 

Han fick förmånen att behandla den saminidiske härskaren, som bodde i Bukhara och botade den samanidiske härskaren Nuh ibn Mansur från en mycket svår sjukdom. Som en belöning fick Ibn Sina tillgång till samanidernas kungliga bibliotek. Ett bibliotek som kom att bli den unge läshungrige Ibn Sina. Denne hade redan i de sena tonåren skaffat sig betydande kunskaper inom flera av den tidens vetenskaper och fått rykte om sig som en enastående läkare.

En vetenskaplig gigant

Ibn Sina vistades vid olika furstehov, det var under denna tid han skrev sina två mest kända verk: Helandets bok och Medicinens kanon.  En kanon i detta fall handlar om texter som är viktiga att känna till, och som dessutom ligger till grund för andra verk. Medicinens kanon var en systematiskt uppbyggd medicinsk encyklopedi i fem delar.

Helandets bok är ett av de största verken i sitt slag som skrivits av en enda person. Trots titeln handlar boken inte om medicinsk behandling. Den behandlar istället logik, naturvetenskap, psykologi, geometri, astronomi, aritmetik och musik. Författaren tar upp tankar från Aristoteles och andra grekiska vetenskapsmän.

Medicinens kanon sammanförde kunskaper från den grekisk-romerska medicinen, särskilt från Galenos, med medicinsk kunskap och erfarenhet från den islamiska världen. På 1100-talet översattes verket till latin och började användas i Europa. Dess omfattande innehåll och systematiska uppdelning gjorde boken till en klassiker. Från 1100-talet till 1600-talet var Ibn Sinas kanon ett av de viktigaste medicinska verken vid Europas universitet. Verket fick också stor betydelse i den muslimska världen.

I Medicinens kanon beskriver Ibn Sina bland annat hur vissa sjukdomar kan spridas via vatten och jord. Han beskriver också att tuberkulos smittar från människa till människa.

Förutom dessa verk skrev Ibn Sina över 200 skrifter i en rad skilda ämnen. De sista åren av sitt liv var han verksam i Esfahan i Persien. Under ett av de fälttåg då han följde med sin härskare insjuknade Ibn Sina. Han försökte bota sig själv, men förgäves. De återkommande magsmärtorna gav inte med sig, och Ibn Sina dog år 1037 under en resa till Hamadan, där han också begravdes.

Ibn Sina betraktades i Europa länge som en av de främsta läkarna någonsin. Endast Galenos och Hippokrates räknades som hans jämlikar. Hans inflytande var även stort inom teologi och filosofi. Ibn Sina räknas fortfarande som en av medeltidens mest betydelsefulla läkare och filosofer. Hans tankar påverkade lärda personer både i den muslimska världen och i Europa under flera hundra år.

Ibn Sina såg en stjärna explodera

År 1006 syntes plötsligt ett extremt starkt ljus på natthimlen. Forskare anser att en text i Ibn Sinas Helandets bok beskriver just denna händelse. Han berättade att föremålet syntes i nästan tre månader, kastade ut något som liknade gnistor, ändrade färg och sedan långsamt bleknade bort.

Idag vet astronomerna att ljuset kom från en supernova – en kraftig stjärnexplosion – som kallas SN 1006. Den räknas som den ljusstarkaste supernova som människor med säkerhet har dokumenterat. Resterna efter explosionen finns fortfarande kvar omkring 7 200 ljusår från jorden och kan studeras med moderna rymdteleskop. Ibn Sinas text är därför inte bara filosofi: den innehåller också ett mer än tusen år gammalt ögonvittnesmål om en dramatisk händelse i rymden.

Avicenna betyder en hel del för västvärlden

Mycket av det som Avicenna  gjorde har kommit att få betydelse för våra kunskaper om hur antika Grekland fungerade och hur saker och ting hade nått en avancerad kunskapsnivå redan innan vår egen hade ens nått den höjden.  

Boëthius

Anicius Manlius (Torquatus) Severinus Boëthius, eller Boëthius, född omkring 480 i Rom,  död troligen 524 i Pavia, var en romersk filosof och statsman. Boëthius kom från en kristen patricierfamilj och blev utnämnd till magister officiorum vid den ostrogotiske kungen Theoderik den stores hov i Ravenna. Boëthius fängslades 523 för misstänkt högförräderi och avrättades två eller tre år senare.

Boëthius utgör en viktig länk mellan den förkristna antiken och den kristna medeltiden. Han var författare till De consolatione philosophiae (Filosofins tröst) och De institutione musica libri quinque (Fem böcker om musik - sammanfattar antik grekisk musikläras olika strömningar från Platon, Aristoteles och Pythagoras). Huvudkällan till skrifterna är Nikomachos av Gerasa (omkring 100-talet e.Kr.).

Den exakta födelsetiden för Boëthius är okänd. Allmänt talar man om år 480, samma år som Sankt Benedikt (Benedikt av Nursia, född år 480 i Nursia (det nuvarande Norcia i Umbrien), död 543). Boëthius föddes i en patricierfamilj vilken hade varit kristen under århundraden. Hans far dog medan han var ung, och han adopterades och uppfostrades av Symmachus. Hann gifte sig sedermera med dennes dotter Rusticiana. De historiska dokumenten är vaga om ämnet, men han kan ha studerat i Aten och möjligtvis i Alexandria. Till följd av sina erfarenheter och utbildning tog Boëthius upp en anställning hos Theoderik den Store som satte honom att utföra flera olika roller.

År 510 beklädde han konsulatet och år 520, utnämndes han till magister officiorum, ståthållare för tjänster vid regeringen och hovet. Efter detta utsågs båda hans två söner samtidigt till konsulsämbetet vilket återspeglade faderns prestige. 

År 523 beordrade Theoderik att Boëthius skulle arresteras och han stod anklagad för högförräderi, möjligtvis för en misstänkt sammansvärjning tillsammans med den bysantinske kejsaren Justinus I. Justinus religiösa ortodoxi förstärkte hans rivalitet med den arianske Theoderik. 

Böcker och verk    

Det mest populära verket skrivet av Boëthius är Filosofins tröst. Han ämnade att översätta samtliga verk av Platon och Aristoteles från Grekiska till latin. Boëthius avslutade översättningar av Aristoteles arbeten om logik var de enda existerande i Europa fram till 1100-talet. Boethius skrev även en kommentar till Isogage av Porfyros som uppmärksammade existensen av universalieproblemet. Han översatte också många andra grekiska antika verk.

I texten De musica introducerade Boethius en tredelad indelning av musiken:

1. Musica mundana - sfärernas/världens musik
2. Musica humana - kroppens harmoni och andlig harmoni
3. Musica instrumentalis - instrumentell musik (inklusive människans röst)

Boethius sista verk är boken Filosofins tröst. Det har författats en mängd kommentarer av boken och den är en av de mest inflytelserika texterna i den europeiska kulturen.

Med anledning av att Boëthius inte nämner något om Kristus i Filosofins tröst har det ibland satts ifråga att han skulle ha varit kristen. Dock kunde efter 416 endast döpta kristna inneha statens ämbeten, och Boethius var inte bara medlem av senaten utan blev också 510 vald till konsul. Några år därefter skrev han några teologiska traktater, däribland en om Treenigheten (de trinitate) och en med titeln Contra Eutychen et Nestorium, i vilken han försvarade den kristna läran om Kristi natur gentemot den s.k. nestorianismen. Anledningen till att han inte skriver om Kristus i fängelset kan vara att Theoderik var anhängare av arianismen, och att ett ställningstagande i frågan om Kristi natur då hade kunnat försämra hans situation. 

Filosofins tröst  handlar om tröst i livets svåraste stunder. Den romerske filosofen Boëthius skrev den i fängelset medan han väntade på sin avrättning. I boken samtalar han med Fru Filosofi. Hon förklarar att sann lycka kommer inifrån och inte beror på pengar eller makt. 

Boken upp dessa frågor: Varför finns ondska? Goda människor kan lida, medan onda verkar få framgång. Hon förklarar detta som en del av en större gudomlig plan.

Vad är lycka? Världslig framgång, som rikedom och ära, är en illusion. Den kan tas ifrån dig. Sann lycka finns hos Gud och i ditt eget förnuft.

Fri vilja vs. öde: Hon förklarar hur människan kan ha en fri vilja, samtidigt som Gud vet vad som ska hända. Detta är som att titta ner på en myra från ett berg. Du ser vägen myran går, men du tvingar den inte.

Filosofins tröst (latin: Consolatione Philosophiae) är ett filosofiskt verk av Boëthius, antagligen skrivet år 524. Det har beskrivits som det i Västerlandet enskilt mest betydelsefulla och inflytelserika verket under medeltidens och den tidiga renässansens kristendom, och är även det sista stora västerländska verket som kallas klassiskt.

Filosofins tröst skrevs av Boëthius under hans tid i fängelse i väntan på rättegång, och eventuellt avrättning, för landsförräderi av den ostrogotiske kungen Theoderik den store. Före sitt fängslande tillhörde Boethius den allra mäktigaste sfären av personer inom Romarriket men förlorade denna position efter att ha blivit förrådd. Denna upplevelse låg till grund för texten, som behandlar frågor som hur ondska kan existera i en värld som styrs av Gud, hur lycka kan nås i en värld av obeständig lycka, och lyckans och Guds väsen. Den har beskrivits som "utan tvekan det mest intressanta exemplet på fängelselitteratur världen någonsin har skådat".

Det är ett sorgligt och svart tema som utgör bakgrunden till Filosofins tröst, ett elakt tema som handlar om makt och högförräderi. Boëthius blev avrättad för högförräderi.  

Aurelius Augustinus av Hippo

Aurelius Augustinus (Augustinus av Hippo), född 13 november 354 i Tagaste i Numidien (nuvarande Souk Ahras i Algeriet), död 28 augusti 430 i Hippo Regius (nuvarande Annaba i Algeriet), var biskop i Hippo Regius och filosof, teolog, retoriker och kyrkofader. En av de första utformarna av homiletiken-läran om predikan. Han vördas som helgon inom romersk-katolska kyrkan och den ortodoxa kyrkan; hans festdag firas den 28 augusti. År 1298 utsågs Augustinus till kyrkolärare.

Augustinus är det latinska västerlandets mest betydande kyrkofader och en av de fyra stora latinska kyrkolärarna.

Vanligen kallas han bara för Augustinus. Han är en av senantikens mest betydande filosofer. Han var vid sidan om Ambrosius av Milano och Hieronymus en av de kyrkofäder som bidrog till att grunda den katolska kyrkans lära. Vad som urskilde Augustinus är att han även har intagit en plats i filosofihistorien. 

Han föddes i Tagaste i norra Afrika år 354. Språket som talades i hans hem var latin och redan tidigt i skolgången blev han bekant med latinsk litteratur kom han till ämnet Kartago. Augustinus levde i en tid då religion och filosofi sammanlänkades, han själv försökte förena innehållet i Bibeln med filosofiska idéer, ett tema som skulle fördjupas med Thomas av Aquino som en av centralgestalterna. 

Gudstro och synd

Augustinus nedtecknade reflektioner kring gudstro och synd sammanställdes i det stora verket Bekännelser. I Bekännelser skildrar denne med en personlig ton - verket har kallats den första självbiografin - hur han omvändes till kristen. 

I dessa skrifter ger Augustinus egna svar på frågor om Gud. En frågeställning är; "Vad gjorde Gud innan han skapade världen?" Då denna frågas art medför sådana svårigheter är han villig att erkänna sin villrådighet. Likväl gör han ett "djärvt" försök att närma sig problemet: Gud gjorde ingenting! Enligt Augustinus. Tiden tillkom nämligen i samband med skapelsen och händelser före skapelsen måste därför betraktas som uteslutna. En sådan tanke skiljer sig från vad som gällt under antiken där varat ansetts oändligt och en gud på sin höjd tillmättes rollen av ordnare av den redan befintliga materien. 

Vidare skiljer Augustinus på evighet och tid, då det förra är oavhängigt tiden. Gud har funnits i en evighet innan tiden, och kommer så att göra efter tidens slut. Svaret Augustinus levererar blir därmed genom sin inriktning än svårare att motsäga än det var att svara på den ursprungliga frågan. Slutsatsens argumentering är således god, fast utan att en påvisbarhet nödvändigtvis medföljer premissen.

Augustinus intresserade sig inte bara för tidens natur utan också för världens ålder och historiens slutmål enligt Guds plan. Enligt den kristna läran vid denna tid hade världens skapelse ägt rum för cirka 4 000 år sedan. Det Gamla testamentet säger att Gud skapade världen på sex dagar som enligt vissa uttolkare envar motsvarade 1 000 år för människan. Därmed var återstoden av världens tid 2 000 år. När den sjätte dagen inleddes, det vill säga runt år 1000, skulle Kristus återkomst inträffa och Tusenårsriket ta sin början. Augustinus ville dock inte ge en alltför exakt tidsangivelse för startpunkten av Tusenårsriket.

Gudsstaten och den världsliga staten

Augustinus andra stora verk är Om Gudsstaten där han gör en uppdelning mellan Gudsstaten och den världsliga staten; den senare är enligt författaren ofullkomlig och inriktad på fel sorts värden. I en utläggning rättfärdigas krig, förutsatt tre givna premisser: 1) kriget måste förklaras av en erkänd politisk auktoritet; 2) det ska vara sista utvägen när andra medel visat sig verkningslösa; 3) bruket av vapen och dess förstörelse måste begränsas till det allra nödvändigaste.

Augustinus arv fortlever inom kulturen och inom den romersk-katolska kyrkan är han en av de främsta auktoriteterna, inte minst som en av de ursprungliga kyrkolärarna – de andra tre är Gregorius I, Ambrosius av Milano och Hieronymus.

  

Medeltiden

Begreppet medeltiden myntades under renässansen för att beteckna en mellanperiod (och mindre viktig period) mellan antiken och och den antika kulturens pånyttfödelse i samtiden. Medeltiden sträcker sig alltså från 400-talet till 1400- eller 1500-talet. I västeuropeisk historia börjar medeltiden ofta med Roms plundring år 410 eller det västromerska rikets upplösning år 476. I grekisk östeuropeisk historia följer den bysantinska tiden efter den romerska tiden. Den bysantinska kan börja med den definitiva delningen av det romerska riket i ett väst- och öst romerskt år 395 eller med den den av kejsar Justinianus påbjudna stängningen av Platons Akademi år 529. Om man med den bysantinska tiden förstår en tid som slutar med Bysans fall 1453, sammanfaller bysantinska tiden med medeltiden.

Det finns olika synsätt på detta som man kallar medeltiden. Men begreppet som sådant syftar på en tid i Väst- och Centraleuropas historia. Den "medeltida" världen domineras av den romersk-katolska kyrkan. I väst var kyrkan relativt självständig i förhållande till den västliga politiska makten. Det var kyrkan som förvaltade vad som fanns kvar av den klassiska bildningen. Vad som gällde enligt lag (de jure) var under medeltiden sällan helt förverkligat, då den romersk-katolska kyrkan hade monopol på (romersk), rätt och sanning, medan den politiska makten innehades av barbariska germanska härskare. Ideologin och historieskrivningen representerade därför kyrkans perspektiv, men idealen och den officiella sanningen stod ofta i konflikt med den barbariska verkligheten. Bertrand Russel skriver i boken Västerlandets filosofi att medeltidens värld kännetecknas av dualism mellan det andliga och det världsliga, mellan det latinska och det germanska,  mellan Guds rike och det världsliga riket, mellan påven och kejsaren. Dessa dualiteter hänger alla samman med varandra.  

Kyrkofadern Augustinus, vars filosofi byggde på nyplatonism, var den dominerande filosofen fram till 1200-talet då Aristoteles verk blev tillgängliga på latin. Med Thomas av Aquino ersattes den nyplatonska filosofin delvis av Aristoteles filosofi och Thomas egna kommentarer till Aristoteles. Den grekiske filosofen Aristoteles blev en auktoritet på filosofins och vetenskapens område av rang såsom  är jämförbar med Bibelns auktoritet på religionens område.

De två viktigaste perioderna för den medeltida filosofin är kyrkofädernas tid och skolastiken. Under skolastiken studerade och kommenterade man mycket noggrant vissa erkända klassiker, från och med högskolastiken speciellt Aristoteles verk. Skolastikens viktigaste centra var Paris och Oxford. Skolastiken varade ungefär från 1100 till 1500. Skolastiken delas ytterligare in den tidiga skolastiken, högskolastiken och den sena skolastiken.

Universaliestriden var en stor filosofisk och teologisk debatt under medeltiden. Den handlade om vad allmänbegrepp (universalia) är. Allmänbegrepp är ord som beskriver grupper av saker, till exempel "hund" eller "godhet". Det var en kamp mellan tre huvudtankar om verklighetens natur.

Huvudlinjerna i striden var: 

• Begreppsrealism: Detta synsätt kommer från filosofen Platon. Det säger att allmänbegrepp finns på riktigt i en egen värld. Ett perfekt "träd" existerar oberoende av alla fysiska träd. Begreppet är mer verkligt än det enskilda tinget. 
• Nominalism: Denna idé säger att allmänbegrepp bara är ord. Det är etiketter vi sätter på saker. Det finns bara enskilda ting i världen. Ordet "hund" är bara ett påhittat ord för att vi lättare ska förstå. Filosofen William Ockham var en känd nominalist. 
• Moderat realism: Filosofen Aristoteles startade detta synsätt. Det är en gyllene medelväg. Allmänbegrepp existerar inte själva, utan finns i de enskilda tingen. Begreppet "hund" är själva hundens natur som finns inuti varje enskild hund. Thomas av Aquino förespråkade detta. 

Analogi: Tänk dig en grupp med fem olika stolar.

• Realisten säger att det finns en perfekt "stol-idé" i en idévärld. Den fysiska stolen är bara en blek kopia.
• Nominalisten säger att ordet "stol" bara är ett ord. Det finns bara fem olika träbitar framför oss.
• Den moderate realisten säger att "stolheten" bor i varje enskild stol. Det är det som gör dem till just stolar.

Klaudios Galenos

Klaudios Galenos (grekiska: Κλαύδιος Γαληνός), född 129 i Pergamon, död 199 (alternativt 216) i Rom, var en grekisk läkare. Han var en av antikens främsta och mest inflytelserika läkare och medicinska författare, och gjorde insatser bland annat inom anatomin. Galenos byggde vidare på Hippokrates medicinska system och sammanställde omfattande skrifter, och hans skrifter förblev den främsta auktoriteten inom medicinen fram till 1500-talet. Redan tidigt fick han intresse för Aristoteles och Theofrastos arbeten. Han studerade senare medicin i Smyrna, Korinth och Alexandria, där man lade vikt vid anatomi, dock endast genom studier av djurkadaver. Enbart för osteologien brukade människoskelett användas.

• Läkaren måste vara filosof: Galen ansåg att medicin utan filosofi bara var löst tyckande. Han förenade strikt logik (förnuft) med praktiska observationer (empiri) för att göra läkekonsten till en vetenskap.
• Allt har ett syfte (Teleologi): Han byggde vidare på Platons och Aristoteles naturfilosofi och menade att naturen (och kroppen) är perfekt utformad av en skapare där varje enskilt organ har en specifik, ändamålsenlig funktion.
• Själens anatomi: Han gav Platons tredelade själ en fysisk adress i kroppen: förnuftet placerades i hjärnan, känslorna i hjärtat och drifterna i levern. Han menade därmed att kroppens fysiska hälsa direkt styr vår mentala och moraliska karaktär.

Kort sagt: Galenos smälte samman grekisk filosofi med medicinsk anatomi och skapade den helhetssyn på kropp och själ som dominerade tänkandet i över 1500 år.

Romersk filosofi

Roms erövring av Grekland var en utdragen process som inleddes på 200-talet f.Kr. och avslutades militärt 146 f.Kr. Efter att ha besegrat de splittrade grekiska stadsstaterna – och slutgiltigt krossat den hellenistiska makten år 31 f.Kr. – kom Rom att anamma och sprida den grekiska kulturen vidare.

Detta gällde den grekiska filosofin som även den kom att föras vidare i Rom. Det vi nu talar om är det som följer efter hellenismen. Men tidigare hade Grekland kolonier långt västerut, i södra Frankrike, Massalia, och på den iberiska halvöns östkust Hēmeroskopeion (antik grekiska: Ἡμεροσκοπεῖον) och Empúries (grekiska: Ἐμπόριον, liksom södra Italien, Korsika, Sardinien, Sicilien som även behärskades av Kartago. Detsamma gällde österut; grekerna hade kolonier i Illyrien, Balkan, in i Svarta Havet, Anatoliens kust samt Cypern (grekiska: Κυπριακή). Detta kom att övertas av Rom. 

Det var helt enkelt ett kulturellt övertagande, men även det filosofiska övertogs. De Romerska filosoferna är inte lika vida ryktbara som de grekiska även om flera namn vunnit plats i filosofihistorien. De romerska filosoferna var sällan enbart tänkare utan ofta även författare eller politiker. De var alla influerade av de grekiska filosoferna. Aristoteles texter översattes till latin i flera omgångar. Den första vågen skedde på 500-talet e.Kr. genom filosofen Boëthius, och valde ofta att föra vidare deras tankar i nya utformningar snarare än bilda egna filosofiska läror.

Det kom inte något banbrytande ur det. Men det ledde till att det fanns översättningar från grekiska till latin. Målet var att översätta den grekiska filosofin till latin; Anpassa grekisk filosofi (främst stoicism, epikurism och Platon) till den romerska eliten. Cicero: Den främste pionjären. Han skapade i grunden det filosofiska fackspråket på latin och översatte/tolkade verk av bland andra Platon och Aristoteles. Boëthius: På 500-talet översatte han delar av Aristoteles logiska skrifter. Hans verk blev fundamentala för den tidiga medeltidens filosofi. 

Det hela handlar i stort om tolkningen av tolkningar av grekisk filosofi. Romersk filosofi fokuserade främst på etik, politik och praktiska levnadsregler för att uppnå inre frid. Den formades kraftigt av grekiska traditioner (särskilt stoicismen) och anpassades till det romerska samhället. Viktiga gestalter som Cicero, Seneca och Marcus Aurelius betonade plikt, dygd och acceptans av livets föränderlighet.

De kända romerska filosoferna

Cicero (106–43 f.Kr.) – retor, författare och politiker som var samtida med Julius Caesar. Författade filosofiska skrifter inklusive Samtal i Tusculum. Hans största bidrag anses dock varit att som översättare popularisera grekiska filosofer på latin. Några av hans latinska begrepp såsom a priori och a posteriori har förblivit en del av den filosofiska terminologin. 

Lucretius (99–55 f.Kr.) – anhängare till Epikuros samt diktare. Lucretius författade hexameterdikten i sex böcker Om tingens natur (originaltitel: De rerum natura), som är ett viktigt verk för epikurismen. Verket är även Lucretius enda. Lucretius var ingen originell tänkare, hans lära har till fullo inspirerats av Epikuros och hans skola.

Inget är känt om Lucretius familj, men oavsett om han var född i en högättad släkt eller inte, så är det klart att han fick en utmärkt utbildning. Han var en mästare på latin och grekiska och hade en bred kunskap om de två språkens litteratur. Hans förkärlek till lagenliga och politiska metaforer antyder att han kan ha förberett sig för en juridisk eller politisk karriär.

Hans inflytande på moderna fritänkare ansågs ännu under 1700-talet vara så farligt att kardinal Melchior de Polignac, år 1747 skrev en dikt i nio böcker på latin mot honom: Anti-Lucretius, sive de Deo et Natura, den översattes till flera språk och fick stor spridning.

Lucius Annaeus Seneca, känd som Seneca den yngre, född omkring 4 f.Kr. i Córdoba i Spanien, död 65 i Rom, var en romersk författare, filosof och politiker. Han var son till Seneca den äldre.

Seneca utbildades i Rom i grammatik, retorik och filosofi hos stoikerna. Han var under en kort tid kejsar Neros lärare och hade under Neros första regeringsår en mycket inflytelserik ställning. Han misstänktes för att konspirera mot kejsaren och tvingades att begå självmord. Seneca har för eftervärlden fått betydelse framförallt som stoiker och som författare av tragedier; i synnerhet under renässansen sågs han som ett ideal för dramat och utövade stor påverkan på bland andra Shakespeare. Under medeltiden studerades han också för en påstådd korrespondens med aposteln Paulus, vilken hans bror kommit i kontakt med.

Plutarchos (46–120 e.Kr.) filosof och författare som efterlämnade flera hundra skrifter däribland ”Konsten att lyssna”. Mest inflytelserika är annars hans Jämförande levnadsteckningar (Bíoi parálleloi) i form av en samling biografier av framstående personer under antiken. Han växte upp i grekiska Chaironeia, bedrev studier i Aten som vid denna tid var en del av det romerska riket. Lärde sig latin, men författade mestadels på grekiska.

Epiktetos (klassisk grekiska: Ἐπίκτητος), född cirka 55, död cirka 135, var en grekisk/romersk stoisk filosof. Han föddes som slav i Hierapolis i Frygien (idag Pamukkale i Turkiet) och kom i sin ungdom till Rom där han så småningom frigavs. Han försörjde sig därefter som lärare i filosofi fram till sin påtvingade exil under kejsar Domitianus cirka år 93, varefter han levde i Nikopolis i dagens nordvästra Grekland fram till sin död. Hans läror nedtecknades av hans elev Arrianos i dennes Utläggningar av Epiktetos och Handbok i livets konst.

Enligt Epiktetos var filosofi ett sätt att leva och inte bara ett teoretiskt ämne. Alla yttre händelser bestäms av ödet och är därför bortom vår egen kontroll. Vi bör således försöka acceptera vad som än händer med lugn och jämnmod. Men som individer är vi ansvariga för våra egna handlingar, vilka kan analyseras och kontrolleras med självdisciplin, och det är vår plikt som människor att bry oss om våra medmänniskor. Lidandet uppkommer när vi försöker kontrollera eller önska sådant som är oberoende av oss och som vi inte kan påverka, eller när vi försummar sådant som står i vår makt att göra. De som följer dessa föresatser kommer att uppnå eudaimonia (lycka) och ataraxia (sinnesfrid).

Marcus Aurelius Antoninus, född Marcus Annius Verus den 26 april 121 i Rom, död 17 mars 180 nära Sirmium, var romersk kejsare från den 7 mars 161 till sin död. Han var även en stoicistisk tänkare. Han medregerade först med sin adoptivbror Lucius Verus från 161 till 169 och mellan 177 och 180 med sin äldste son Commodus. Han hade åtta söner och sex döttrar. Vid hans död efterträdde Commodus honom som kejsare.

Marcus Aurelius ryttarstaty är den enda bevarade antika ryttarstatyn. Detta beror på att man under lång tid trodde att statyn föreställde Konstantin den store, den förste kristne kejsaren. Den stod tidigare på Kapitolieplatsen i Rom, men är numera ersatt med en kopia.

Hans ursprungliga namn tros ha varit Marcus Annius Verus, vilket genom adoption ändrades till Marcus Aelius Aurelius Verus, och som kejsare hette han Imperator Caesar Marcus Aurelius Antoninus Augustus. Historia Augusta kallade honom Marcus Antoninus Philosophus.

Plotinus (204–270 e.Kr.) – föddes i och Egypten var den främste i den så kallade nyplatonska skolan. Nyplatonismen utgick från Platons filosofi, men var också influerad av mångahanda religiösa tankar, vilket ledde till en lära med inslag av mysticism. Plotinus utvecklade en metafysisk lära baserad på en trefald: det enda, nous (anden) och själen. Dessa skulle senare ha återverkningar på den kristna teologin.

Boëthius (ca 480–524 e.Kr.) – föddes i Rom omkring 480, utnämndes till konsul 510, men blev efter anklagelser av förräderi fängslad och senare avrättad. Under fängelsetiden författade han verket Filosofins tröst (De consolatione philosophiae).

Hans filosofiska läror har sitt arv i pythagoréernas filosofi. Märkbart är också stoiska inslag samt en metafysik som går tillbaka på Platon. Vad som är märkvärdigt är att hans tankestoff inte är genomsyrat av kristendom och nyplatonism som annars var förhärskande under tiden då verket tillkom.

Sextos Empeirikos (ca 200–250 e.Kr.) – även sedan de grekiska stadsstaterna hamnat under romerskt välde verkade grekiska filosofer och Sextos Empeirikos var en av den sena antikens mest betydelsefulla av dessa (det latiniserade namnet är Sextus Empiricus). Han var en skeptiker och främst genom hans skrifter bevarades skeptikernas lärosatser som hade utvecklats under det tredje århundradet före Kristus.

Rom delades i två, och den östra delen fick en ny huvudstad kallad Konstantinopel (Istanbul), beläget vid Bosporen. Det bysantinska riket (även känt som Östromerska riket) var den östra, grekisktalande delen av Romarriket som överlevde Västroms fall och bestod under medeltiden. Riket varade i över tusen år, från romarrikets delning år 395 till 1453, då huvudstaden Konstantinopel erövrades av de osmanska turkarna. 

Bysantinsk filosofi

Den bysantinska filosofin (ca 730–1453) kännetecknas av en syntes mellan den grekiska antikens filosofiska arv och den kristna ortodoxa teologin. Till skillnad från Västeuropa bevarade och studerade man de klassiska texterna på originalspråket. Huvudfokus låg på att harmonisera förnuft och tro, där filosofin ansågs vara "teologins tjänarinna".

Studiet av Aristoteles formella logik och naturfilosofi utgjorde grunden för högre utbildning. Den användes som ett analytiskt verktyg för att förtydliga kristna dogmer. Många bysantinska tänkare drogs till Platons och nyplatonikernas idéer om den andliga verkligheten och själens upphöjelse, vilket passade väl in i den kristna mystik. Filosofi definierades ofta i bredare mening, som ett kontemplativt liv eller sökandet efter gudomlig visdom. Detta blomstrade genom den hesychastiska bönetraditionen (inre stillhet) och mystik.

Centrala gestalter och verk

Johannes från Damaskus (ca 675–749): Använde aristotelisk logik för att systematisera den kristna läran och försvara bruket av ikoner. 

Michael Psellos (1018–1078): En av imperiets mest lärda män. Han vitaliserade filosofistudierna i Konstantinopel och förespråkade en syntes mellan Platons och Aristoteles läror. 

Georgios Gemistos Plethon (ca 1355–1452): Under imperiets slutskede återuppväckte han det platonska arvet. Hans föreläsningar i Italien under kyrkomötet i Florens blev en stark inspirationskälla för den italienska renässansen.

Solon

Solon (grekiska: Σόλων), född ca 640 f.Kr., död ca 560 f.Kr., Solon kallades för den visaste av Greklands sju vise under antiken. Han var en atensk statsman som hade utsetts att till att stifta och införa lagar och reformer. Solon stiftade bland annat lagar som hindrade människor att bli slavar på grund av skuldsättning - vid denna tid var det vanligt med slavar, som en tredje klassens medborgare, utgjordes främst av krigsfångar. Hans insatser ska också ha varit av stor betydelse för att demokrati infördes i Aten.  

Solon var sålunda politiker, men även diktare, känd för sin gnomiska poesi. Dennes eftermäle har emellertid i hög grad införlivats inom det filosofiska området även om han inte ges samma betydelse som flera av de andra försokraterna. 

Solon och Krösus

Den antike historikern Herodotos omtalar Solon och en episod där atenaren besöker den lydiske kungen Krösus (denna episod tros dock aldrig ha ägt rum och är att betrakta som en legend med filosofisk sensmoral). Krösus som var ofantligt rik såg sig som synnerligen lyckligt lottad och ville få det bekräftat av sin gäst. Han frågade därför Solon om denne träffat någon människa lyckligare än alla andra.

Solon genmälde inte frågan med den lydiska härskarens namn utan uppgav en person vid namn Tellos, varpå Krösus ville veta orsaken däri. Solon redogjorde då för sitt svar med att Tellos hade levt i en tid då hans stad blomstrade och hade fått förträffliga barn som i sin tur skänk honom barnbarn. Han fick också ett enligt Solon gott slut på livet genom att under ärofulla omständigheter stupa i ett fältslag.

När så Krösus frågade Solon vem han näst därpå ansåg vara den lyckligaste av dem han träffat räknade Solon upp fler personer utan nämna Krösus. Krösus bringades ur fattningen av att vanliga borgare kunde anses lyckligare att honom själv.

Solon anlägger då argument såsom att den rike inte lika lätt kan tillfredsställa sina begär eller acceptera en stor olycka. Hans betoning ligger dock på att först när en människans liv har ändat går det att ge en uppfattning huruvida denna levt ett lyckligt liv. Enligt vad Herodotos återger säger Solon: "Ty den, som är mäkta rik, är inte mera rik än den, som har sin dagliga bärgning, såframt icke han också har lyckan att få behålla allt sitt goda intill livets slut".

Solon ska sedan också ha sagt: ”Men före hans död bör man inte kalla någon lycklig, utan bara väl lottad”. Det handlar således enligt Solon att genomgå hela livet med bibehållet välmående. Lyckan kan vara övergående.

Anaxagoras

Anaxagóras (grekiska Αναξαγόρας, latinskt uttal: Anaxágoras), född 500/488 i Klazomenai, död i exil 428 f.Kr., var en grekisk filosof, försokratiker som kom till Aten 464 f.Kr.

Anaxagoras hade studerat Anaximenes läror i Miletos och han umgicks med bland andra politikern Perikles och poeten Euripides. Han grundade en skola, som de flesta filosoferna, han bedrev undervisning i trettio år. Han blev berömd som kättare för sina läror och dömd till döden, men räddades av Perikles som omvandlade straffet till utvisning. Orsaken var att han ansåg att stjärnorna, solen, månen och jorden är gjorda av samma materia och att solen är en glödande kropp. 

Under den tid han satt fängslad runt 450 f.Kr. arbetade han med frågan om man med hjälp av passare och linjal kan konstruera en kvadrat med samma area som en given cirkel, vad som brukar kallas problemet rörande cirkelns kvadratur. Anaxagoras anses vara den förste som skrivit om detta problem. 

I sin bok Peri Physeos menar Anaxagoras   att det finns ett oändligt antal av de enkla element som han kallade frön eller spermata och att allting var uppbyggt av detta och att någonting inte kan uppkomma ur ingenting. Ett känt uttryck är Allt är i allt, med vilket han menar att allt som något kan bli, har dessa beståndsdelar i sig. Till skillnad från andra antika tänkare som sökte ett urämne trodde Anaxagoras att det fanns ett oändligt antal urämnen.

Anaxagoras hade vetenskapliga tankar runt termodynamik och rörelselära trots att han alltså levde kring 2 000 år före Newton. Han insåg till exempel att för att en rörelse ska uppkomma hos ett objekt, måste en yttre kraft (nous = sinne) påverka det. För honom var jorden en platt skiva. Han hade också många vetenskapliga förklaringar av fenomen som solförmörkelse, regnbågen och alltings uppbyggelse.

Enligt Diogenes Laërtios var han den förste som satte sinnet före tingen. Anaxagoras menade att allting fanns, men var i kaos och när nous, sinnet, kom in i kaos blev det ordning.Platon och Aristoteles aktade Anaxagoras då han var den förste som använde förnuftet som ursprung till allt; även om de var besvikna över att han inte drog det till sin spets.

Anaximenes

Anaximenes (Ἀναξιμένης), född 585 i Miletos, död 525 f.Kr., var elev till Anaximander vars läror han vidareutvecklade. Han var en av de joniska naturfilosoferna.

Både Anaximenes liksom Anaximander var från Miletos precis som Thales. Han ansåg att alltings ursprung var luft eller dimma. Det primära elementet var luft och att allting kunde reduceras till detta element. Förtätas luften så blir det vatten och jord; förtunnades den blir det eld, detta enligt Anaximander. Luft kan alltså förvandlas till vatten, eld och materia genom kondensation eller upplösande. 

Anaximenes var atomfysiken på spåren då dennes filosofi visar på att han insåg att i mikrokosmos består allt av samma stoff - det som vi nu vet är protoner, neutroner och elektroner. Vad som utgjorde skillnaden var i vilket tillstånd de befann sig i, eller som Anaximenes uttryckte sig: hur pass mycket de var ihoptryckta eller isärdragna. Tanken att Anaximenes specifikt skulle ha menat att allting är uppbyggt av luft är en sentida tolkning, kan betraktas som en nedvärdering av hans begreppsvärld. I många källor används begreppet kosmisk andning i stället för termen luft.   

Hellenismen

Hellenismen är namnet på en period under grekiska antiken då Alexander den Store av Makedonien tog över styret efter sin far som hette Filip II av Makedonien. Alexander den Store hade ju Aristoteles som privatlärare. Han låter inta länder som Anatolien, Kappadokien, Syrien, Egypten, Armenien, Mesopotamien, Susiana, Persien, Medien, Partien, Karmanien, Arakosien, Gedrosia, Baktrien, Sogdiana, det blir ett jätterike som seda bryts ned i mindre kungariken.

Den hellenistiska perioden i Greklands historia var mellan 323 f.Kr., Alexander den stores död, och Roms erövring av Grekland 146 f.Kr. Alexanders erövringar spred det grekiska kulturella inflytandet över stora delar av Främre Orienten och utgjorde grunden för hellenismen. Den hellenistiska perioden innebar också en övergång från en tid ledd av stadsstater till en dominerad av monarkier.

Hellenismen föregicks av den klassiska perioden i Grekland 776 f.Kr. - 323 f.Kr. och följdes av perioden Grekland under Rom 146 f.Kr. till år 330. Hellenismen är en blandning av grekisk och orientalisk (främst persisk) kultur. Den finländske konsthistorikern Lars-Ivar Ringbom ansåg därför att hellenismen mer korrekt bör kallas "greko-iransk".

Men Alexander den Store av Makedonien, kommer så långt som till Indus floden som blir en gräns mot det som benämns Indien. Det ledde till de första kontakterna med indierna; Graecobuddism eller Grecobuddism var en synkretistisk blandning mellan indisk mahāyānabuddism och grekisk hellenism som blomstrade i dagens Afghanistan och Pakistan under 400-500-talen f.Kr. Mötet mellan de olika kulturerna kom till stånd genom Alexander den stores erövring av Anatolien och delar av Centralasien år 334 f.Kr. Det är också en anledning bakom Milindapañha (bokstavligt betyder Milindas (grekiska:Μένανδρος) frågor). Det handlar om vad är i grunden en sak egentligen? Kort sagt handlar verket om att genom skarpsinnig dialog och logiska liknelser förklara och försvara buddismens svåraste filosofiska och metafysiska paradoxer.

Det är ovanligt att man talar om hellenismen inom filosofin, snarare då inom konsten, men det är ett praktiskt sätt att ringa in en period. Den hellenistiska perioden tar sin form under 300-talet f.Kr. och anses pågå till Roms erövring av Grekland vid mitten av 100-talet f.Kr.

Diogenes

Diogenes från Sinope (ca 404–323 f.Kr.) var en Sokratestyp i det att han ”levde” som en filosof med fattigmannens yttre och kunskapens rikedom på insidan. Han var dock mer excentrisk än Sokrates i det han tog sin asketiska livsföring ett steg längre.

Diogenes kompromisslösa livsstil inspirerade till uppkomsten av den kyniska skolan vars grundare var Antisthenes (444–365 f.Kr.). På grekiska betyder kyon ”hund” och syftade till att en kyniker ansågs leva som en hund(!), med andra ord som en trashank utan flärd.

Detta var något Diogenes gjorde med bravad då det påstås att han levde i en tunna. Oavsett om detta är sant eller inte illustrerar det synen på behovslösheten och likgiltigheten för konventioner. Det enda värt att äga var dygd.

Det finns en känd anekdot om att Diogenes vilande i sin tunna fick besök av Alexander den store som hört talas om honom. Denne skulle då frågat filosofen om det fanns något han kunde göra för honom varpå Diogenes skulle ha bett Alexander flytta på sig så han inte skymde solen.

Epikuros

Epikuros (341–270 f.Kr.) lära har liknats vid en njutningsfilosofi. Dess budskap som fick många anhängare kallades epikurismen. Det finns en myt som felaktigt förstärker vissa inslag i Epikuros filosofi gällande dess förespråkande av njutningar som mat och dryck samt sexuell vällust.

Sant är att lusten (hedone) var det högsta goda för Epikuros. Fast även om kroppsliga fröjder ofta var av godo, var den bästa lusten den själsliga och livets ideal bestod av tillbakadragenhet till den lugna tillvaron.

Att kasta sig in i första bästa utsvävning var därför inte målet då detta kunde ha negativa följder framöver. Det är vad som kan bereda störst lycka i slutändan som var det eftersträvansvärda för Epikuros och epikuréerna. 

Grekisk filosofi efter hellenismen

Den hellenistiska kulturen fick stor betydelse i det romerska riket och den grekiska filosofin blev norm för bildning och vetande sedan imperiet lagt under sig de grekiska stadsstaterna. Grekiska filosofer översattes till latin och på så sätt spreds deras läror vidare.