Stoicismen

Stoicismen är en riktning som grundades omkring 300 f.Kr. i Antikens Grekland av Zenon från Krition (Grekiska: Ζήνων ὁ Κιτιεύς). Denna filosofi var populär under antiken. Eftersom stoikerna i det offentliga höll till i en stoa benämnd Stoa Poikile (namnet stoicism kommer därifrån), en kolonnad, kunde de samla en betydligt bredare publik än vad de än vad de mer "akademiska" filosofiska inriktningarna förmådde. Endast fragment finns bevarade från de tidiga stoikerna, men flera av dem omnämns i verk av bland andra Cicero och Diogenes Laërtios. Bland de stoiker vars verk är mer välbevarade finns de romerska stoikerna Marcus Aurelius, Epiktetos (genom hans lärjunge Arrianos) och Seneca den yngre. Stoicismen fick senare ett starkt inflytande över bland annat kristendomens utveckling, och under modern tid har intresset för stoicismen ökat, även utanför akademierna.

De antika stoikerna skrev om allt från grammatik till fysik, men de ansåg att alla filosofiska ämnesområden tjänade ett och samma syfte: att förändra människors sätt att leva. Vidare menar stoikerna att alla filosofiska ämnesområden är lika viktiga. De liknade filosofin vid ett djur, eller ett ägg, där varje liten beståndsdel är avgörande för att helheten ska hålla samman och fungera. Det högsta målet är arete, som vanligen översätts till "dygd", men också kan översättas till "excellens" eller "fulländad förnuftighet". De menar att dygd är det enda som är "gott" eller "bra", det enda som ger verklig eudaimonia (ett övergripande och bestående själsligt välmående) och det enda som utvecklar och bevarar förnuftet till fullo.

Deras etik utgår från vad de ansåg vara "i enlighet med naturen". Vad gäller människor, innebär detta först och främst att bevara och främja rationaliteten. De menade att rationaliteten är av omätbart högre värde än den primitiva överlevnaden, så till den grad att de ansåg det vara bättre att dö än att gå emot sina rationella principer. Vidare menade de att det enda sättet att bevara och främja rationaliteten är att sträva efter dygd, som kan åstadkommas oberoende av livsomständigheterna. Den dygdige är lika nöjd med tillvaron oavsett om denne är en slav som torteras (dygd är det enda som ger verklig eudaimonia; dygd är oberoende av yttre omständigheter), eller en kung som lever i lyx.

Trots stoikernas uppmanande till jämnmod och acceptans inför allt som sker, förespråkade de varken passivitet eller likgiltighet. De trodde starkt på att människan (av sin natur) har plikter att utföra, såsom plikter gentemot sina medmänniskor (och kosmos), sitt land, sin familj, och så vidare. Vad gäller känslor hade de en utförlig filosofi vars grund vilade på en uppdelning mellan "rationella" och "irrationella" känslor (likgiltighet skulle innebära avsaknad av alla känslor, vilket stoikerna alltså inte strävade efter).

Stoikerna ansåg att kosmos är ett medvetet, runt och gudomligt djur som omges av oändligt tomrum. De menade att "Gud" finns inom allt och alla (de var således panteister), och att förnuftet är den gudomliga delen hos människan. Vidare menade de att allting som sker i universum är förutbestämt, men att människan samtidigt ändå har en fri vilja (en filosofisk uppfattning som kallas kompatibilism). De ansåg dessutom att kosmos ordning är av högre värde än den enskilda individen. Marcus Aurelius har skrivit: "Gläd dig åt allt som sker, om det så tycks dig aldrig så bittert¸ ty det leder ju till målet: världens hälsa och Zeus framgång i sitt verk". Krysippos till och med önskade att bli sjuk, om han visste att det var hans öde att insjukna.

Likgiltigheten över sitt öde i den stoiska hållningen har sin bakgrund i de antika stoikernas syn på universum som cykliskt: världen går under för att på nytt återuppstå, fast bara för att låta allting upprepa sig.

Stoicismens etik

Vad som skiljer ut stoicismen är dess radikala etik. Allt som inte inbegreps av det goda, dygden, ansågs likgiltigt (ordet adiaphora användes om likgiltiga ting), däribland världsliga ting samt relationer. Det handlade om att leva enligt en etik där sådant som strävan efter materiella tillgångar och starka lidelser ignorerades. I stället tillämpades självbehärskning. Detta har gjort att skolan ibland ställs i motsatsförhållande till den epikuréiska.

För stoikerna var det kroppsliga något som skulle tyglas vare sig det gällde sinnligt begär eller plågor, ett slags sinnestillstånd som kallades apatheia. Detta uppnåddes genom att överflytta allt fokus på tankarna och förnuftet. I Självbetraktelser skriver Marcus Aurelius: "När du av yttre förhållanden försättes i oro, så gå genast in i dig själv och låt dig icke bringas ur jämvikten mer än som är oundvikligt."

Från en psykologisk ståndpunkt går det att invända mot ett livssätt så till fullo baserat på en rationell grund och utan särintressen för den egna personen. Att oavsett vad som inträffar acceptera utan beklagan är en av de stoiska principerna som kräver mycket att efterleva. Det görs dock en indelning mellan den gamla stoicismens dogmatiska inriktning och den mellersta och senare stoiska skolan där de två sista har en mer moderat moraluppfattning.

En företrädare för den senare är den romerska filosofen Seneca som redogör i Om det lyckliga livet för en annan av stoicismens grundtankar, nämligen att leva i anpassning till naturen. Vi ska i stort nöja oss med det som naturen utrustat oss med och inte låta "andras ägodelar få makt över oss". Seneca skriver om individens upphöjdhet kontra underordningen av yttre ting: "hans självförtroende skall inte sakna kunskap och hans kunskap skall inte sakna fasthet; det han en gång bestämt skall vara slutgiltigt och ingen förändring skall ske i hans beslut."

Historia

Stoicismen grundades omkring år 300 f.Kr. i Aten av filosofen Zenon från Kition (ca 333–264 f.Kr.). Zenon hade varit elev hos bland andra den kyniske filosofen Krates från Thebe, men han hade även studerat under flera andra filosofer. Zenons stoicism har tydliga rötter hos såväl Sokrates som Platon. Till skillnad från många av hans samtida filosofer, var dock Zenon troligen vida känd bland allmänheten. Stoikernas samlingspunkt var en stoa, det vill säga en allmän plats, där de både diskuterade och lärde ut. Under antiken restes en staty av Zenon i Aten med en inskription, där det bland annat stod: "Zenon från Kition, son av Mnaseas, har i många år varit hängiven filosofin i staden, och har i alla andra avseenden fortsatt vara en aktningsvärd man. Han har uppmanat de ungdomar som har kommit till honom för att undervisas att leva dygdigt och avhållsamt ...". Efter Zenons död ledde Kleanthes (ca 330–230 f.Kr.) skolan vidare. Därefter följde Krysippos (ca 282–206 f.Kr.), som spred stoicismen kraftigt, och enligt utsago skrev över 700 verk,

Under hundra- och nollhundratalen f.Kr. inföll "den andra vågen" av stoicism, även kallad "platonsk stoicism". Denna period inleddes sannolikt med Antipatros från Tarsos (död ca 130 f.Kr.), elev till Diogenes från Seleukia. De mest framträdande filosoferna under denna period var Panaitios (död ca 110 f.Kr.), som spred stoicismen till Rom, och Poseidonios (död ca 45 f.Kr.). Panaitios och Poseidonios finns omnämnda i Ciceros verk, men inga av deras egna texter finns bevarade.

Den "tredje vågen" av tidig stoicism, även kallad "romersk stoicism", dominerades av filosoferna Seneca den yngre (4 f.Kr.–65 e.Kr.), Epiktetos (ca 55–135 e.Kr.) och kejsaren Marcus Aurelius (121–180 e.Kr.).

Influenser på senare tänkare

Stoicismen har influerat många senare tänkare, men även mottagit stark kritik efter antiken. I Apokryferna finns en fabricerad brevväxling mellan Seneca och Paulus. Även om breven senare visat sig vara just fabricerade, har de refererats till av bland andra kyrkofäderna Hieronymus och Augustinus. Stoicismens subtila påverkan på kristendomen har studerats av flera forskare; exempelvis menar Richard Sorabji att katolicismens lära om de sju dödssynderna härstammar från stoicismens syn på känslor eller passioner, och under sent 1500-tal utvecklades till och med en "ny" stoicism, som utgjordes av en blandning av kristendom och stoicism.

Stoicismens arv

Det ideal som de antika grekiska stoikerna föreskrev har tills våra dagar levt vidare i ordet stoisk med betydelser som lugn och behärskad (stoikerna själva använde ordet ataraxia, sinnesro). Den som uppträder stoiskt behåller sin fattning vad som än händer.

I grunden är stoicism bra

Det handlar om just lugn och behärskad - det är en form av självdisciplin - att oavsett vad som sker runt om en individ inte gripas av panik och vrede och liknande starka känslor.

Självdisciplin är en av de absolut viktigaste byggstenarna i stoicismen, men filosofin rymmer också mycket mer än så.

Istället för att bara handla om att "bit ihop" eller trycka undan känslor, är stoicismen ett praktiskt verktyg för att hitta sinnesro och leva ett bra liv. Man brukar sammanfatta det i att träna upp sin karaktär genom fyra kärndygder:

• Självbehärskning (eller disciplin): Att kontrollera sina impulser och inte låta sig styras av tillfälliga känslor, laster eller yttre frestelser.
• Vishet: Att kunna skilja på vad som är bra, dåligt eller likgiltigt, och att förstå skillnaden mellan vad du kan påverka och vad du inte kan påverka.
• Mod: Att göra det rätta och stå upp för sina principer, även när det är svårt eller skrämmande.
• Rättvisa: Att behandla andra människor schysst och bidra till samhället.

Kärnan i den stoiska självdisciplinen handlar om den berömda kontrolldikotomin – att dela upp tillvaron i två högar:

1. Det du kan kontrollera: Dina egna tankar, dina handlingar, dina reaktioner och dina val.
2. Det du inte kan kontrollera: Andra människors beteende, vädret, ekonomin, dåtid, framtid och biologiska händelser.

Genom självdisciplin tränar stoikern sig på att lägga all sin energi på den första högen och helt släppa taget om den andra. Målet är inte att bli känslolös som en robot, utan att utveckla en inre stabilitet så att yttre stormar inte kan rubba ens sinnesro.