Boëthius

Anicius Manlius (Torquatus) Severinus Boëthius, eller Boëthius, född omkring 480 i Rom,  död troligen 524 i Pavia, var en romersk filosof och statsman. Boëthius kom från en kristen patricierfamilj och blev utnämnd till magister officiorum vid den ostrogotiske kungen Theoderik den stores hov i Ravenna. Boëthius fängslades 523 för misstänkt högförräderi och avrättades två eller tre år senare.

Boëthius utgör en viktig länk mellan den förkristna antiken och den kristna medeltiden. Han var författare till De consolatione philosophiae (Filosofins tröst) och De institutione musica libri quinque (Fem böcker om musik - sammanfattar antik grekisk musikläras olika strömningar från Platon, Aristoteles och Pythagoras). Huvudkällan till skrifterna är Nikomachos av Gerasa (omkring 100-talet e.Kr.).

Den exakta födelsetiden för Boëthius är okänd. Allmänt talar man om år 480, samma år som Sankt Benedikt (Benedikt av Nursia, född år 480 i Nursia (det nuvarande Norcia i Umbrien), död 543). Boëthius föddes i en patricierfamilj vilken hade varit kristen under århundraden. Hans far dog medan han var ung, och han adopterades och uppfostrades av Symmachus. Hann gifte sig sedermera med dennes dotter Rusticiana. De historiska dokumenten är vaga om ämnet, men han kan ha studerat i Aten och möjligtvis i Alexandria. Till följd av sina erfarenheter och utbildning tog Boëthius upp en anställning hos Theoderik den Store som satte honom att utföra flera olika roller.

År 510 beklädde han konsulatet och år 520, utnämndes han till magister officiorum, ståthållare för tjänster vid regeringen och hovet. Efter detta utsågs båda hans två söner samtidigt till konsulsämbetet vilket återspeglade faderns prestige. 

År 523 beordrade Theoderik att Boëthius skulle arresteras och han stod anklagad för högförräderi, möjligtvis för en misstänkt sammansvärjning tillsammans med den bysantinske kejsaren Justinus I. Justinus religiösa ortodoxi förstärkte hans rivalitet med den arianske Theoderik. 

Böcker och verk    

Det mest populära verket skrivet av Boëthius är Filosofins tröst. Han ämnade att översätta samtliga verk av Platon och Aristoteles från Grekiska till latin. Boëthius avslutade översättningar av Aristoteles arbeten om logik var de enda existerande i Europa fram till 1100-talet. Boethius skrev även en kommentar till Isogage av Porfyros som uppmärksammade existensen av universalieproblemet. Han översatte också många andra grekiska antika verk.

I texten De musica introducerade Boethius en tredelad indelning av musiken:

1. Musica mundana - sfärernas/världens musik
2. Musica humana - kroppens harmoni och andlig harmoni
3. Musica instrumentalis - instrumentell musik (inklusive människans röst)

Boethius sista verk är boken Filosofins tröst. Det har författats en mängd kommentarer av boken och den är en av de mest inflytelserika texterna i den europeiska kulturen.

Med anledning av att Boëthius inte nämner något om Kristus i Filosofins tröst har det ibland satts ifråga att han skulle ha varit kristen. Dock kunde efter 416 endast döpta kristna inneha statens ämbeten, och Boethius var inte bara medlem av senaten utan blev också 510 vald till konsul. Några år därefter skrev han några teologiska traktater, däribland en om Treenigheten (de trinitate) och en med titeln Contra Eutychen et Nestorium, i vilken han försvarade den kristna läran om Kristi natur gentemot den s.k. nestorianismen. Anledningen till att han inte skriver om Kristus i fängelset kan vara att Theoderik var anhängare av arianismen, och att ett ställningstagande i frågan om Kristi natur då hade kunnat försämra hans situation. 

Filosofins tröst  handlar om tröst i livets svåraste stunder. Den romerske filosofen Boëthius skrev den i fängelset medan han väntade på sin avrättning. I boken samtalar han med Fru Filosofi. Hon förklarar att sann lycka kommer inifrån och inte beror på pengar eller makt. 

Boken upp dessa frågor: Varför finns ondska? Goda människor kan lida, medan onda verkar få framgång. Hon förklarar detta som en del av en större gudomlig plan.

Vad är lycka? Världslig framgång, som rikedom och ära, är en illusion. Den kan tas ifrån dig. Sann lycka finns hos Gud och i ditt eget förnuft.

Fri vilja vs. öde: Hon förklarar hur människan kan ha en fri vilja, samtidigt som Gud vet vad som ska hända. Detta är som att titta ner på en myra från ett berg. Du ser vägen myran går, men du tvingar den inte.

Filosofins tröst (latin: Consolatione Philosophiae) är ett filosofiskt verk av Boëthius, antagligen skrivet år 524. Det har beskrivits som det i Västerlandet enskilt mest betydelsefulla och inflytelserika verket under medeltidens och den tidiga renässansens kristendom, och är även det sista stora västerländska verket som kallas klassiskt.

Filosofins tröst skrevs av Boëthius under hans tid i fängelse i väntan på rättegång, och eventuellt avrättning, för landsförräderi av den ostrogotiske kungen Theoderik den store. Före sitt fängslande tillhörde Boethius den allra mäktigaste sfären av personer inom Romarriket men förlorade denna position efter att ha blivit förrådd. Denna upplevelse låg till grund för texten, som behandlar frågor som hur ondska kan existera i en värld som styrs av Gud, hur lycka kan nås i en värld av obeständig lycka, och lyckans och Guds väsen. Den har beskrivits som "utan tvekan det mest intressanta exemplet på fängelselitteratur världen någonsin har skådat".

Det är ett sorgligt och svart tema som utgör bakgrunden till Filosofins tröst, ett elakt tema som handlar om makt och högförräderi. Boëthius blev avrättad för högförräderi.  

Medeltiden

Begreppet medeltiden myntades under renässansen för att beteckna en mellanperiod (och mindre viktig period) mellan antiken och och den antika kulturens pånyttfödelse i samtiden. Medeltiden sträcker sig alltså från 400-talet till 1400- eller 1500-talet. I västeuropeisk historia börjar medeltiden ofta med Roms plundring år 410 eller det västromerska rikets upplösning år 476. I grekisk östeuropeisk historia följer den bysantinska tiden efter den romerska tiden. Den bysantinska kan börja med den definitiva delningen av det romerska riket i ett väst- och öst romerskt år 395 eller med den den av kejsar Justinianus påbjudna stängningen av Platons Akademi år 529. Om man med den bysantinska tiden förstår en tid som slutar med Bysans fall 1453, sammanfaller bysantinska tiden med medeltiden.

Det finns olika synsätt på detta som man kallar medeltiden. Men begreppet som sådant syftar på en tid i Väst- och Centraleuropas historia. Den "medeltida" världen domineras av den romersk-katolska kyrkan. I väst var kyrkan relativt självständig i förhållande till den västliga politiska makten. Det var kyrkan som förvaltade vad som fanns kvar av den klassiska bildningen. Vad som gällde enligt lag (de jure) var under medeltiden sällan helt förverkligat, då den romersk-katolska kyrkan hade monopol på (romersk), rätt och sanning, medan den politiska makten innehades av barbariska germanska härskare. Ideologin och historieskrivningen representerade därför kyrkans perspektiv, men idealen och den officiella sanningen stod ofta i konflikt med den barbariska verkligheten. Bertrand Russel skriver i boken Västerlandets filosofi att medeltidens värld kännetecknas av dualism mellan det andliga och det världsliga, mellan det latinska och det germanska,  mellan Guds rike och det världsliga riket, mellan påven och kejsaren. Dessa dualiteter hänger alla samman med varandra.  

Kyrkofadern Augustinus, vars filosofi byggde på nyplatonism, var den dominerande filosofen fram till 1200-talet då Aristoteles verk blev tillgängliga på latin. Med Thomas av Aquino ersattes den nyplatonska filosofin delvis av Aristoteles filosofi och Thomas egna kommentarer till Aristoteles. Den grekiske filosofen Aristoteles blev en auktoritet på filosofins och vetenskapens område av rang såsom  är jämförbar med Bibelns auktoritet på religionens område.

De två viktigaste perioderna för den medeltida filosofin är kyrkofädernas tid och skolastiken. Under skolastiken studerade och kommenterade man mycket noggrant vissa erkända klassiker, från och med högskolastiken speciellt Aristoteles verk. Skolastikens viktigaste centra var Paris och Oxford. Skolastiken varade ungefär från 1100 till 1500. Skolastiken delas ytterligare in den tidiga skolastiken, högskolastiken och den sena skolastiken.

Universaliestriden var en stor filosofisk och teologisk debatt under medeltiden. Den handlade om vad allmänbegrepp (universalia) är. Allmänbegrepp är ord som beskriver grupper av saker, till exempel "hund" eller "godhet". Det var en kamp mellan tre huvudtankar om verklighetens natur.

Huvudlinjerna i striden var: 

• Begreppsrealism: Detta synsätt kommer från filosofen Platon. Det säger att allmänbegrepp finns på riktigt i en egen värld. Ett perfekt "träd" existerar oberoende av alla fysiska träd. Begreppet är mer verkligt än det enskilda tinget. 
• Nominalism: Denna idé säger att allmänbegrepp bara är ord. Det är etiketter vi sätter på saker. Det finns bara enskilda ting i världen. Ordet "hund" är bara ett påhittat ord för att vi lättare ska förstå. Filosofen William Ockham var en känd nominalist. 
• Moderat realism: Filosofen Aristoteles startade detta synsätt. Det är en gyllene medelväg. Allmänbegrepp existerar inte själva, utan finns i de enskilda tingen. Begreppet "hund" är själva hundens natur som finns inuti varje enskild hund. Thomas av Aquino förespråkade detta. 

Analogi: Tänk dig en grupp med fem olika stolar.

• Realisten säger att det finns en perfekt "stol-idé" i en idévärld. Den fysiska stolen är bara en blek kopia.
• Nominalisten säger att ordet "stol" bara är ett ord. Det finns bara fem olika träbitar framför oss.
• Den moderate realisten säger att "stolheten" bor i varje enskild stol. Det är det som gör dem till just stolar.

Filosofins historia Hur filosofin uppkom

Den moderna människan (Homo sapiens) uppstod i Afrika för omkring 300 000 år sedan. Vårt ursprung är resultatet a av en långsträckt evolution där vi delar en gemensam anfader med schimpansen för cirka 6-7 miljoner år sedan, och är det enda levande mänskliga släktet.

Människan som varelse kom att spridas till till Europa från Afrika, men även från andra platser runt om Jorden. Människan gjorde en rad upptäckter som hade att göra med naturkrafterna och de fenomen som uppstod: det var regn, översvämningar, åska, vulkanutbrott och jordbävningar. Vintertid blev det snöstormar, ymniga snöfall och laviner i alpområdena i Europa. De människorna gav dessa fenomen gudanamn och trodde att de var arga på dem och offrade till dem för att blidka dem. Detta skedde långt innan människan nådde den grekiska övärlden och den bergiga västra halvön Balkan och Anatolien i öster (Turkiet). När människan kom till den grekiska övärlden så uppkom det man kallar filosofi, detta skedde 500 f.Kr. i det antika Grekland. Det lade grunden till den första skolan känd som försokraterna, de sökte svar på vad världsalltet bestod av, de sysslade med naturfilosofi. Sokrates däremot ville finna ut hur vi borde leva, han sysslade med etik.

Som sagt, det var i den grekiska övärlden som de första kända västerländska filosoferna hörde hemma. Här hade skalden Homeros cirka hundra år tidigare och det var här i vad som brukar kallas kulturens vagga som den västerländska filosofin uppstod och fick sitt rotfäste. De grekiska filosoferna kallades visa och de framlade tankar inom ett brett spektrum - däribland, om naturen, gudarna, människorna, politiken och samhället. 

I denna delen ska vi gå igenom de delar som finns: 

1. Försokraterna
2. Sofisterna 
3. Sokrates 
4. Platon 
5. Aristoteles 
6. Stoikerna 
7. Helenismen