Romersk filosofi

Roms erövring av Grekland var en utdragen process som inleddes på 200-talet f.Kr. och avslutades militärt 146 f.Kr. Efter att ha besegrat de splittrade grekiska stadsstaterna – och slutgiltigt krossat den hellenistiska makten år 31 f.Kr. – kom Rom att anamma och sprida den grekiska kulturen vidare.

Detta gällde den grekiska filosofin som även den kom att föras vidare i Rom. Det vi nu talar om är det som följer efter hellenismen. Men tidigare hade Grekland kolonier långt västerut, i södra Frankrike, Massalia, och på den iberiska halvöns östkust Hēmeroskopeion (antik grekiska: Ἡμεροσκοπεῖον) och Empúries (grekiska: Ἐμπόριον, liksom södra Italien, Korsika, Sardinien, Sicilien som även behärskades av Kartago. Detsamma gällde österut; grekerna hade kolonier i Illyrien, Balkan, in i Svarta Havet, Anatoliens kust samt Cypern (grekiska: Κυπριακή). Detta kom att övertas av Rom. 

Det var helt enkelt ett kulturellt övertagande, men även det filosofiska övertogs. De Romerska filosoferna är inte lika vida ryktbara som de grekiska även om flera namn vunnit plats i filosofihistorien. De romerska filosoferna var sällan enbart tänkare utan ofta även författare eller politiker. De var alla influerade av de grekiska filosoferna. Aristoteles texter översattes till latin i flera omgångar. Den första vågen skedde på 500-talet e.Kr. genom filosofen Boëthius, och valde ofta att föra vidare deras tankar i nya utformningar snarare än bilda egna filosofiska läror.

Det kom inte något banbrytande ur det. Men det ledde till att det fanns översättningar från grekiska till latin. Målet var att översätta den grekiska filosofin till latin; Anpassa grekisk filosofi (främst stoicism, epikurism och Platon) till den romerska eliten. Cicero: Den främste pionjären. Han skapade i grunden det filosofiska fackspråket på latin och översatte/tolkade verk av bland andra Platon och Aristoteles. Boëthius: På 500-talet översatte han delar av Aristoteles logiska skrifter. Hans verk blev fundamentala för den tidiga medeltidens filosofi. 

Det hela handlar i stort om tolkningen av tolkningar av grekisk filosofi. Romersk filosofi fokuserade främst på etik, politik och praktiska levnadsregler för att uppnå inre frid. Den formades kraftigt av grekiska traditioner (särskilt stoicismen) och anpassades till det romerska samhället. Viktiga gestalter som Cicero, Seneca och Marcus Aurelius betonade plikt, dygd och acceptans av livets föränderlighet.

De kända romerska filosoferna

Cicero (106–43 f.Kr.) – retor, författare och politiker som var samtida med Julius Caesar. Författade filosofiska skrifter inklusive Samtal i Tusculum. Hans största bidrag anses dock varit att som översättare popularisera grekiska filosofer på latin. Några av hans latinska begrepp såsom a priori och a posteriori har förblivit en del av den filosofiska terminologin. 

Lucretius (99–55 f.Kr.) – anhängare till Epikuros samt diktare. Lucretius författade hexameterdikten i sex böcker Om tingens natur (originaltitel: De rerum natura), som är ett viktigt verk för epikurismen. Verket är även Lucretius enda. Lucretius var ingen originell tänkare, hans lära har till fullo inspirerats av Epikuros och hans skola.

Inget är känt om Lucretius familj, men oavsett om han var född i en högättad släkt eller inte, så är det klart att han fick en utmärkt utbildning. Han var en mästare på latin och grekiska och hade en bred kunskap om de två språkens litteratur. Hans förkärlek till lagenliga och politiska metaforer antyder att han kan ha förberett sig för en juridisk eller politisk karriär.

Hans inflytande på moderna fritänkare ansågs ännu under 1700-talet vara så farligt att kardinal Melchior de Polignac, år 1747 skrev en dikt i nio böcker på latin mot honom: Anti-Lucretius, sive de Deo et Natura, den översattes till flera språk och fick stor spridning.

Lucius Annaeus Seneca, känd som Seneca den yngre, född omkring 4 f.Kr. i Córdoba i Spanien, död 65 i Rom, var en romersk författare, filosof och politiker. Han var son till Seneca den äldre.

Seneca utbildades i Rom i grammatik, retorik och filosofi hos stoikerna. Han var under en kort tid kejsar Neros lärare och hade under Neros första regeringsår en mycket inflytelserik ställning. Han misstänktes för att konspirera mot kejsaren och tvingades att begå självmord. Seneca har för eftervärlden fått betydelse framförallt som stoiker och som författare av tragedier; i synnerhet under renässansen sågs han som ett ideal för dramat och utövade stor påverkan på bland andra Shakespeare. Under medeltiden studerades han också för en påstådd korrespondens med aposteln Paulus, vilken hans bror kommit i kontakt med.

Plutarchos (46–120 e.Kr.) filosof och författare som efterlämnade flera hundra skrifter däribland ”Konsten att lyssna”. Mest inflytelserika är annars hans Jämförande levnadsteckningar (Bíoi parálleloi) i form av en samling biografier av framstående personer under antiken. Han växte upp i grekiska Chaironeia, bedrev studier i Aten som vid denna tid var en del av det romerska riket. Lärde sig latin, men författade mestadels på grekiska.

Epiktetos (klassisk grekiska: Ἐπίκτητος), född cirka 55, död cirka 135, var en grekisk/romersk stoisk filosof. Han föddes som slav i Hierapolis i Frygien (idag Pamukkale i Turkiet) och kom i sin ungdom till Rom där han så småningom frigavs. Han försörjde sig därefter som lärare i filosofi fram till sin påtvingade exil under kejsar Domitianus cirka år 93, varefter han levde i Nikopolis i dagens nordvästra Grekland fram till sin död. Hans läror nedtecknades av hans elev Arrianos i dennes Utläggningar av Epiktetos och Handbok i livets konst.

Enligt Epiktetos var filosofi ett sätt att leva och inte bara ett teoretiskt ämne. Alla yttre händelser bestäms av ödet och är därför bortom vår egen kontroll. Vi bör således försöka acceptera vad som än händer med lugn och jämnmod. Men som individer är vi ansvariga för våra egna handlingar, vilka kan analyseras och kontrolleras med självdisciplin, och det är vår plikt som människor att bry oss om våra medmänniskor. Lidandet uppkommer när vi försöker kontrollera eller önska sådant som är oberoende av oss och som vi inte kan påverka, eller när vi försummar sådant som står i vår makt att göra. De som följer dessa föresatser kommer att uppnå eudaimonia (lycka) och ataraxia (sinnesfrid).

Marcus Aurelius Antoninus, född Marcus Annius Verus den 26 april 121 i Rom, död 17 mars 180 nära Sirmium, var romersk kejsare från den 7 mars 161 till sin död. Han var även en stoicistisk tänkare. Han medregerade först med sin adoptivbror Lucius Verus från 161 till 169 och mellan 177 och 180 med sin äldste son Commodus. Han hade åtta söner och sex döttrar. Vid hans död efterträdde Commodus honom som kejsare.

Marcus Aurelius ryttarstaty är den enda bevarade antika ryttarstatyn. Detta beror på att man under lång tid trodde att statyn föreställde Konstantin den store, den förste kristne kejsaren. Den stod tidigare på Kapitolieplatsen i Rom, men är numera ersatt med en kopia.

Hans ursprungliga namn tros ha varit Marcus Annius Verus, vilket genom adoption ändrades till Marcus Aelius Aurelius Verus, och som kejsare hette han Imperator Caesar Marcus Aurelius Antoninus Augustus. Historia Augusta kallade honom Marcus Antoninus Philosophus.

Plotinus (204–270 e.Kr.) – föddes i och Egypten var den främste i den så kallade nyplatonska skolan. Nyplatonismen utgick från Platons filosofi, men var också influerad av mångahanda religiösa tankar, vilket ledde till en lära med inslag av mysticism. Plotinus utvecklade en metafysisk lära baserad på en trefald: det enda, nous (anden) och själen. Dessa skulle senare ha återverkningar på den kristna teologin.

Boëthius (ca 480–524 e.Kr.) – föddes i Rom omkring 480, utnämndes till konsul 510, men blev efter anklagelser av förräderi fängslad och senare avrättad. Under fängelsetiden författade han verket Filosofins tröst (De consolatione philosophiae).

Hans filosofiska läror har sitt arv i pythagoréernas filosofi. Märkbart är också stoiska inslag samt en metafysik som går tillbaka på Platon. Vad som är märkvärdigt är att hans tankestoff inte är genomsyrat av kristendom och nyplatonism som annars var förhärskande under tiden då verket tillkom.

Sextos Empeirikos (ca 200–250 e.Kr.) – även sedan de grekiska stadsstaterna hamnat under romerskt välde verkade grekiska filosofer och Sextos Empeirikos var en av den sena antikens mest betydelsefulla av dessa (det latiniserade namnet är Sextus Empiricus). Han var en skeptiker och främst genom hans skrifter bevarades skeptikernas lärosatser som hade utvecklats under det tredje århundradet före Kristus.

Rom delades i två, och den östra delen fick en ny huvudstad kallad Konstantinopel (Istanbul), beläget vid Bosporen. Det bysantinska riket (även känt som Östromerska riket) var den östra, grekisktalande delen av Romarriket som överlevde Västroms fall och bestod under medeltiden. Riket varade i över tusen år, från romarrikets delning år 395 till 1453, då huvudstaden Konstantinopel erövrades av de osmanska turkarna. 

Bysantinsk filosofi

Den bysantinska filosofin (ca 730–1453) kännetecknas av en syntes mellan den grekiska antikens filosofiska arv och den kristna ortodoxa teologin. Till skillnad från Västeuropa bevarade och studerade man de klassiska texterna på originalspråket. Huvudfokus låg på att harmonisera förnuft och tro, där filosofin ansågs vara "teologins tjänarinna".

Studiet av Aristoteles formella logik och naturfilosofi utgjorde grunden för högre utbildning. Den användes som ett analytiskt verktyg för att förtydliga kristna dogmer. Många bysantinska tänkare drogs till Platons och nyplatonikernas idéer om den andliga verkligheten och själens upphöjelse, vilket passade väl in i den kristna mystik. Filosofi definierades ofta i bredare mening, som ett kontemplativt liv eller sökandet efter gudomlig visdom. Detta blomstrade genom den hesychastiska bönetraditionen (inre stillhet) och mystik.

Centrala gestalter och verk

Johannes från Damaskus (ca 675–749): Använde aristotelisk logik för att systematisera den kristna läran och försvara bruket av ikoner. 

Michael Psellos (1018–1078): En av imperiets mest lärda män. Han vitaliserade filosofistudierna i Konstantinopel och förespråkade en syntes mellan Platons och Aristoteles läror. 

Georgios Gemistos Plethon (ca 1355–1452): Under imperiets slutskede återuppväckte han det platonska arvet. Hans föreläsningar i Italien under kyrkomötet i Florens blev en stark inspirationskälla för den italienska renässansen.

Hellenismen

Hellenismen är namnet på en period under grekiska antiken då Alexander den Store av Makedonien tog över styret efter sin far som hette Filip II av Makedonien. Alexander den Store hade ju Aristoteles som privatlärare. Han låter inta länder som Anatolien, Kappadokien, Syrien, Egypten, Armenien, Mesopotamien, Susiana, Persien, Medien, Partien, Karmanien, Arakosien, Gedrosia, Baktrien, Sogdiana, det blir ett jätterike som seda bryts ned i mindre kungariken.

Den hellenistiska perioden i Greklands historia var mellan 323 f.Kr., Alexander den stores död, och Roms erövring av Grekland 146 f.Kr. Alexanders erövringar spred det grekiska kulturella inflytandet över stora delar av Främre Orienten och utgjorde grunden för hellenismen. Den hellenistiska perioden innebar också en övergång från en tid ledd av stadsstater till en dominerad av monarkier.

Hellenismen föregicks av den klassiska perioden i Grekland 776 f.Kr. - 323 f.Kr. och följdes av perioden Grekland under Rom 146 f.Kr. till år 330. Hellenismen är en blandning av grekisk och orientalisk (främst persisk) kultur. Den finländske konsthistorikern Lars-Ivar Ringbom ansåg därför att hellenismen mer korrekt bör kallas "greko-iransk".

Men Alexander den Store av Makedonien, kommer så långt som till Indus floden som blir en gräns mot det som benämns Indien. Det ledde till de första kontakterna med indierna; Graecobuddism eller Grecobuddism var en synkretistisk blandning mellan indisk mahāyānabuddism och grekisk hellenism som blomstrade i dagens Afghanistan och Pakistan under 400-500-talen f.Kr. Mötet mellan de olika kulturerna kom till stånd genom Alexander den stores erövring av Anatolien och delar av Centralasien år 334 f.Kr. Det är också en anledning bakom Milindapañha (bokstavligt betyder Milindas (grekiska:Μένανδρος) frågor). Det handlar om vad är i grunden en sak egentligen? Kort sagt handlar verket om att genom skarpsinnig dialog och logiska liknelser förklara och försvara buddismens svåraste filosofiska och metafysiska paradoxer.

Det är ovanligt att man talar om hellenismen inom filosofin, snarare då inom konsten, men det är ett praktiskt sätt att ringa in en period. Den hellenistiska perioden tar sin form under 300-talet f.Kr. och anses pågå till Roms erövring av Grekland vid mitten av 100-talet f.Kr.

Diogenes

Diogenes från Sinope (ca 404–323 f.Kr.) var en Sokratestyp i det att han ”levde” som en filosof med fattigmannens yttre och kunskapens rikedom på insidan. Han var dock mer excentrisk än Sokrates i det han tog sin asketiska livsföring ett steg längre.

Diogenes kompromisslösa livsstil inspirerade till uppkomsten av den kyniska skolan vars grundare var Antisthenes (444–365 f.Kr.). På grekiska betyder kyon ”hund” och syftade till att en kyniker ansågs leva som en hund(!), med andra ord som en trashank utan flärd.

Detta var något Diogenes gjorde med bravad då det påstås att han levde i en tunna. Oavsett om detta är sant eller inte illustrerar det synen på behovslösheten och likgiltigheten för konventioner. Det enda värt att äga var dygd.

Det finns en känd anekdot om att Diogenes vilande i sin tunna fick besök av Alexander den store som hört talas om honom. Denne skulle då frågat filosofen om det fanns något han kunde göra för honom varpå Diogenes skulle ha bett Alexander flytta på sig så han inte skymde solen.

Epikuros

Epikuros (341–270 f.Kr.) lära har liknats vid en njutningsfilosofi. Dess budskap som fick många anhängare kallades epikurismen. Det finns en myt som felaktigt förstärker vissa inslag i Epikuros filosofi gällande dess förespråkande av njutningar som mat och dryck samt sexuell vällust.

Sant är att lusten (hedone) var det högsta goda för Epikuros. Fast även om kroppsliga fröjder ofta var av godo, var den bästa lusten den själsliga och livets ideal bestod av tillbakadragenhet till den lugna tillvaron.

Att kasta sig in i första bästa utsvävning var därför inte målet då detta kunde ha negativa följder framöver. Det är vad som kan bereda störst lycka i slutändan som var det eftersträvansvärda för Epikuros och epikuréerna. 

Grekisk filosofi efter hellenismen

Den hellenistiska kulturen fick stor betydelse i det romerska riket och den grekiska filosofin blev norm för bildning och vetande sedan imperiet lagt under sig de grekiska stadsstaterna. Grekiska filosofer översattes till latin och på så sätt spreds deras läror vidare.

Demokritos från Abdera

Demokritos, Demokritos från Abdera (klassisk grekiska: Δημόκριτος), född cirka 460 f.Kr. i Abdera, död cirka 370 f.Kr., var en grekisk filosof, tillhörande den atomistiska skolan. Uppgifterna om Demokritos liv är motsägelsefulla, men han ägnade hela sitt liv åt allvarligt, metodiskt och vittomfattande vetenskapligt forskningsarbete. Hans otaliga skrifter omfattar ungefär alla grenar av den dåtida vetenskapen: matematik, astronomi, geografi, medicin, biologi, fysik, kunskapsteori, etik, filologi och konstlära.

Källor

Inte några av Demokritos egna skrifter finns bevarade. De upplysningar som finns om Demokritos läror är av två slag: dels citat från nu förlorade verk som är nedtecknade av andra författare och dels referat som dessa och andra författare har gjort av hans läror. De direkta citaten, som huvudsakligen återfinns hos Stobaeus, berör till allra största delen etik. Beträffande hans vetenskap, metafysik och fysik är vi hänvisade till referat i andra hand (förutom av Stobaeus även av Diogenes Laertios, Aristoteles och flera andra författare). Stobaeus bevarar också en lista över etiska maximer och citat från en viss "Demokrates", som på grund av innehållet och stilen förmodligen är densamme som Demokritos.

Vetenskap

Atomism

Demokritos får ofta äran för att ha grundat atomläran, trots att det är hans lärare Leukippos som är den egentliga teorins skapare. Demokritos menade att allt i universum består av antingen tomhet eller mycket små elementarpartiklar som han kallade atomer (vilket betyder "odelbar"). Dessa rör sig slumpmässigt i kosmos, kolliderar då och då och klungar ihop sig till fasta kroppar. Allt kan förklaras genom atomernas rörelser, inklusive den levande kroppen och människans själsliv.

Atomerna är enligt Demokritos kvalitativt lika varandra men olika till gestalt, storlek och därför också till tyngd. I kraft av denna sin tyngd faller de i det tomma rummet nedåt, men med olika hastighet och samlar sig därför till kroppar. Kropparnas tyngd och hårdhetsgrad beror på hur stor mängd av atomer som de består av, och på den grad av täthet med vilken de sluter sig till varandra. Smak och färg beror på det intryck som atomerna framkallar på våra sinnen genom storlek och form. Och eftersom det inte finns något annat verkligt än atomer och tomt rum måste enligt Demokritos även vår själ bestå av atomer, visserligen av finaste slag, och genom dessas rörelse framkallas tänkandet.

Genom att tillåta både tomhet, rörelse och oföränderlighet (atomernas odelbara natur) kunde Demokritos lösa de paradoxer angående rörelse och förändring som Parmenides stått för, vilka lett honom till att förneka den empiriska verklighetens giltighet och våra sinnens pålitlighet

Ett urval av Demokritos atomistiska satser följer nedan:

Av ingenting blir ingenting. Ingenting, som är, kan förintas. All förändring är endast förening och upplösning av delar.

Ingenting sker av en slump, utan allt av en grund och med nödvändighet.

Det ges ingenting utom atomerna och det tomma rummet. Allt annat är subjektiva förmodanden.

Atomerna är oändligt många och varandra till formen oändligt olika. Under en evigt fallande rörelse genom det oändliga rummet studsar de större, vilka faller hastigare, mot de små. De härigenom uppkommande sidorörelserna och virvlarna utgör början till världsbildningen. Otaliga världar bildas och förgås åter, samtidigt såväl som efter varandra.

Alla tings olikhet härrör sig från deras atomers olikhet till antal storlek, form och ordning. Det finns inte någon kvalitativ olikhet hos atomerna. Atomerna har inte några inre tillstånd; de verkar på varandra blott igenom tryck och stöt.

Själen består av fina, glatta och runda atomer, av samma slag som eldens. Dessa atomer är de rörligaste, och genom deras rörelse, vilken genomtränger hela kroppen, frambringas livets företeelser.

Matematik

Demokritos var en pionjär inom matematik, särskilt geometri. Detta känner vi bara genom citat av hans arbeten (Om tal, Om geometri, Om avbildning bland andra) i andras skrifter, då merparten av Demokritos verk inte överlevde medeltiden. Han var bland de första att konstatera att volymen hos en kon eller pyramid är en tredjedel av den hos cylindern respektive prismat med samma bas och höjd.

Astronomi

Demokritos hävdade att universum var oändligt och evigt och innehöll oändligt många atomer. Han var även den förste kände filosof som insåg att det himlafenomen som kallas Vintergatan (latin Via Lactea) består av ljus från avlägsna stjärnor. Andra filosofer, senare även Aristoteles, hade invändningar mot detta. Demokritos menade därtill att kosmos innehåller ett otal världar, av vilka vissa är bebodda.

Demokritos var under renässansen känd som "den skrattande filosofen", då det ansågs att han konstant skrattade åt människornas enfald. Hans motpol var Herakleitos, "den gråtande filosofen".

Filosofi

Etik

Demokritos står i sitt tänkande under inflytande av sin landsman Protagoras, särskilt när det gäller etiken. I sig är ingenting gott och ont, utan endast i relation till de förnimmelser som tingen väcker inom oss. Den starkares rätt är enligt Demokritos visserligen grundad i naturen, men den inskränks genom statsordningen, som hela vårt väl och ve är beroende av. Därför består den första dygden i pliktuppfyllelse gentemot samhället och dess enskilda medlemmar. Var och en som kränker denna plikt, den som mördar och rövar, ska man slå ihjäl såsom ett vilt djur. Detta gäller också för vårt förhållande till djuren. Endast sådana som "gör ont eller vill göra ont" är det tillåtet att döda. Det rätta bör vi enligt Demokritos göra inte av fruktan för underjordens fasor, som är inbillade, eller för mänskligt straff, utan för att det är det rätta och av aktning för oss själva. Medvetandet att ha fyllt vår plikt ger oss den glada sinnesro (grekiska: εὐθυμία, euthymia) som är det högsta goda som för oss är möjligt att uppnå. Lycka och olycka beror inte av yttre ting, utan i vårt bröst bor vår gode eller onde demon. En varaktig känsla av välbehag skänker endast andliga njutningar, betraktandet av sköna konstverk och framförallt den vetenskapliga forskningen, ty "bildning är i lyckan ett smycke, i olyckan en lugn tillflykt".

De flesta av de etiska citat som finns bevarade av Stobaeus är närmast att betrakta som maximer, sentenser eller visdomsord av relativt okontroversiell och praktisk natur. Vilken koppling hans etiska teorier har till atomismen är fortfarande oklart. Vissa författare (däribland Gregory Vlastos) verkar mena att Demokritos kan ha betraktat den välordnade själen som en motsvarighet till det välordnade universum (kosmos) och sett de praktiska maximerna som sätt att uppnå detta. Det finns dock för lite konkret material att tillgå för att någon enskild hittills framlagd tolkning ska bli helt accepterad.

Det bör dock understrykas att Epikuros, som såg maximerandet av människornas välmående som det högsta goda, härledde sin etiska filosofi ur atomläran.

Inflytande

Demokritos atomlära fick föga genomslag hos samtiden, som hade tröttnat på naturfilosofi. De lärjungar, som Demokritos lämnade efter sig, nedsjönk dessutom alltmer i kunskapsteoretiskt tvivel och försummade mästarens naturvetenskapliga system, till dess Epikuros efter ett århundrade drog fram det ur glömskan och tog det till grundval för sin egen lärobyggnad.

Demokritos levde själv i det avlägsna Abdera vid Thrakiens kust. Visserligen hade han företagit vidsträckta studieresor, men han försmådde att såsom landsmannen Protagoras uppträda såsom populär föreläsare. Därför förblev han okänd utanför hemorten, inte minst i Aten som var medelpunkten för dåtidens andliga liv.

Den svarta baksidan 

En atom (av grekiska: ἄτομος, átomos, "odelbar") är den minsta enheten av ett grundämne som definierar dess kemiska egenskaper. Namnet skapades i den antika atomteorin och avsåg då de minsta enheter som tillsammans med tomrum bildade universum.

Filosofiska funderingar om atomer återfinns i antikens Grekland och hos indierna på 400- och 500-talen f.Kr. Det var grekerna som gav atomen sitt namn, efter det grekiska ordet atomos, som betyder "odelbar".

De tidigaste kända idéerna om något som liknar dagens atomer utvecklades av Demokritos i Grekland runt 450 f.Kr. Idén vidarefördes av Epikuros (341–270 f. Kr.) och hans anhängare. De beskrivs bland annat i Lucretius latinska lärodikt Om tingens natur från första århundradet f. Kr. Atomteorin var sedan bortglömd fram till på 1600-talet då Pierre Gassendi återupplivade Epikuros naturfilosofi och argumenterade för att den mycket väl kunde förenas med den kristna tron.

År 1803 använde John Dalton atombegreppet för att förklara att kemiska föreningar bestod av grundämnen i fasta proportioner. Han lade fram en teori där varje grundämne består av atomer av ett särskilt slag, som sedan kunde förena sig med varandra till olika kemiska föreningar. Dalton gjorde också en första tabell över relativa atomvikter med vätets atomvikt som enhet. Eftersom man inte entydigt kunde bestämma hur många atomer av ett visst slag, som ingick i varje molekyl, var atomvikter från det tidiga 1800-talet ofta fel på en faktor 2. Det underliggande problemet var om de vanliga gaserna syre, väte och kväve bestod av isolerade atomer eller, som man vet idag, av tvåatomiga molekyler.

Det var sedan under hela 1800-talet en öppen fråga om atomer verkligen existerade, eller om de bara var ett teoretiskt hjälpmedel för att förklara kemiska lagbundenheter. Den som utvecklade en teori för bl. a. gasers egenskaper baserad på att de bestod av molekyler sammansatta av atomer var österrikaren Ludwig Boltzmann (1844–1906). När Einstein 1905 kunde visa att Boltzmanns teori också kunde användas på Brownsk rörelse, som var ett direkt observerbart fenomen, blev de sista atomskeptikerna av betydelse övertygade om deras existens. Materien kan inte delas i oändligt små delar utan att egenskaperna förändras. Fransmannen Jean Baptiste Perrin fick nobelpriset i fysik 1926 för att experimentellt ha bekräftat Einsteins teori och därmed bekräftat atomernas existens.

År 1897 upptäckte engelsmannen J.J. Thomson elektronen, vilket visade att atomer inte var odelbara utan hade en inre struktur. Thomson trodde att elektronerna var jämnt fördelade i atomen, och att de balanserades av en jämnt fördelad positiv laddning. Elektronerna var som negativt laddade russin i en positivt laddad kaka eller pudding. Thomsons atommodell hade fördelen att vara stabil under elektrostatikens lagar, men visade sig ändå vara fel, då Ernest Rutherford 1912 kunde förklara experiment där en guldfolie bombarderades med positivt laddade alfapartiklar med att atomens positiva laddning och största delen av dess massa var lokaliserad i en atomkärna med mycket liten utsträckning. Elektronerna skulle då röra sig runt kärnan som planeterna i ett solsystem. Dansken Niels Bohr kunde 1913 utveckla Rutherfords idéer vidare. Han insåg att en Rutherfords atom inte kunde existera enligt den klassiska elektricitetslärans lagar. Enligt dessa skulle elektronerna sända ut strålning, förlora energi och falla ner i atomkärnan. Bohrs lösning var att lägga till ett villkor som kan tolkas som att elektronerna inte bara var partiklar utan också hade vågegenskaper. Genom att anta att den ensamma elektronen i väteatomen hade stabila banor runt atomkärnan och kombinera resultat från Plancks teori för svartkroppstrålning och Einsteins teori för den fotoelektriska effekten, kunde han beräkna de observerade spektrallinjerna för väteatomen. Ljuset i dessa linjer uppstår när elektronen faller ner från en bana med högre energi till en med lägre energi. Bohr kunde senare kvalitativt förklara hur grundämnenas karakteristiska röntgenstrålning uppstår genom att hål som bildats i de tyngre atomernas inre elektronskal fylldes med elektroner från något av de yttre skalen.

Bohrs atommodell fungerade emellertid kvantitativt bara för system med en elektron. Redan för heliumatomen blev resultaten helt fel. Problemet var hur man på ett generellt sätt skulle kunna föra in "kvantiseringsvillkor", dvs. inkludera elektronernas vågegenskaper i en teori som utgick från den klassiska mekaniken och elektricitetsläran.

De som lyckades med detta var Bohrs medarbetare tysken Werner Heisenberg och österrikaren Erwin Schrödinger. På sommaren 1925 respektive på nyåret 1926 kom dessa två med helt olika matematiska metoder fram till vad som Schrödinger senare visade var samma sak – den "moderna" kvantmekaniken. Det är Schrödingers formulering som används mest idag. Där är det grundläggande begreppet vågfunktionen, från vilken man kan beräkna sannolikheten för att finna en partikel – t.ex. en elektron – på en viss plats.

Enligt kvantmekaniken har elektronen både partikel- och vågegenskaper. Man kan således (i varje fall i princip) bestämma dess läge, som vi kan betrakta som en partikelegenskap, vid en viss tidpunkt men kan då inte veta något om dess hastighet, som vi här kan betrakta som en vågegenskap. På samma sätt kan man bestämma elektronens hastighet, men avsäger sig då möjligheten att säga exakt var den befinner sig. Detta är en konsekvens av Heisenbergs osäkerhetsprincip, som denne formulerade 1927.

Det gav upphovet till Manhattanprojektet, vilket ledde vidare till ett av historiens mest tragiska händelser. Manhattanprojektet startades 1942 på order av USA:s dåvarande president, Franklin D. Roosevelt, efter anmodan från en grupp fysiker under ledning av Leó Szilárd och Eugene Wigner. Det huvudsakliga skälet till att Manhattanprojektet initierades var oron över att Nazitysklands kärnkraftsprogram skulle lyckas. Till projektets vetenskapliga ledare utsågs Robert Oppenheimer. Det ledde till konstruerandet av två atombomber; namnen var Fat Man som användes vid Trinitytestet den 16 juli 1946. Fat Man släpptes över Nagasaki den 9 augusti 1945 kl. 11:02, mot slutet av andra världskriget. Little Boy släpptes över Hiroshima den 6 augusti 1945 klockan 08:15. Konsekvenserna var oerhörda, för att inte säga mardrömslika!

Det var inget märkligt att Robert Oppenheimer drabbades av samvetskval, något han förtjänade! Detta är konsekvenserna av Demokritos från Abderas teori nedtecknad i den grekiska antiken. Den teori Demokritos hade var inte farlig i sig, utan blev farlig i de forskares händer där det gick från teoretiskt tänkande till praktik. Som även ligger bakom civila atomkraftsanläggningar, som kan missbrukas för framställning av atombomber.

Det är att leka med elden utan att förstå konsekvenserna av den leken!