Romersk filosofi

Roms erövring av Grekland var en utdragen process som inleddes på 200-talet f.Kr. och avslutades militärt 146 f.Kr. Efter att ha besegrat de splittrade grekiska stadsstaterna – och slutgiltigt krossat den hellenistiska makten år 31 f.Kr. – kom Rom att anamma och sprida den grekiska kulturen vidare.

Detta gällde den grekiska filosofin som även den kom att föras vidare i Rom. Det vi nu talar om är det som följer efter hellenismen. Men tidigare hade Grekland kolonier långt västerut, i södra Frankrike, Massalia, och på den iberiska halvöns östkust Hēmeroskopeion (antik grekiska: Ἡμεροσκοπεῖον) och Empúries (grekiska: Ἐμπόριον, liksom södra Italien, Korsika, Sardinien, Sicilien som även behärskades av Kartago. Detsamma gällde österut; grekerna hade kolonier i Illyrien, Balkan, in i Svarta Havet, Anatoliens kust samt Cypern (grekiska: Κυπριακή). Detta kom att övertas av Rom. 

Det var helt enkelt ett kulturellt övertagande, men även det filosofiska övertogs. De Romerska filosoferna är inte lika vida ryktbara som de grekiska även om flera namn vunnit plats i filosofihistorien. De romerska filosoferna var sällan enbart tänkare utan ofta även författare eller politiker. De var alla influerade av de grekiska filosoferna. Aristoteles texter översattes till latin i flera omgångar. Den första vågen skedde på 500-talet e.Kr. genom filosofen Boëthius, och valde ofta att föra vidare deras tankar i nya utformningar snarare än bilda egna filosofiska läror.

Det kom inte något banbrytande ur det. Men det ledde till att det fanns översättningar från grekiska till latin. Målet var att översätta den grekiska filosofin till latin; Anpassa grekisk filosofi (främst stoicism, epikurism och Platon) till den romerska eliten. Cicero: Den främste pionjären. Han skapade i grunden det filosofiska fackspråket på latin och översatte/tolkade verk av bland andra Platon och Aristoteles. Boëthius: På 500-talet översatte han delar av Aristoteles logiska skrifter. Hans verk blev fundamentala för den tidiga medeltidens filosofi. 

Det hela handlar i stort om tolkningen av tolkningar av grekisk filosofi. Romersk filosofi fokuserade främst på etik, politik och praktiska levnadsregler för att uppnå inre frid. Den formades kraftigt av grekiska traditioner (särskilt stoicismen) och anpassades till det romerska samhället. Viktiga gestalter som Cicero, Seneca och Marcus Aurelius betonade plikt, dygd och acceptans av livets föränderlighet.

De kända romerska filosoferna

Cicero (106–43 f.Kr.) – retor, författare och politiker som var samtida med Julius Caesar. Författade filosofiska skrifter inklusive Samtal i Tusculum. Hans största bidrag anses dock varit att som översättare popularisera grekiska filosofer på latin. Några av hans latinska begrepp såsom a priori och a posteriori har förblivit en del av den filosofiska terminologin. 

Lucretius (99–55 f.Kr.) – anhängare till Epikuros samt diktare. Lucretius författade hexameterdikten i sex böcker Om tingens natur (originaltitel: De rerum natura), som är ett viktigt verk för epikurismen. Verket är även Lucretius enda. Lucretius var ingen originell tänkare, hans lära har till fullo inspirerats av Epikuros och hans skola.

Inget är känt om Lucretius familj, men oavsett om han var född i en högättad släkt eller inte, så är det klart att han fick en utmärkt utbildning. Han var en mästare på latin och grekiska och hade en bred kunskap om de två språkens litteratur. Hans förkärlek till lagenliga och politiska metaforer antyder att han kan ha förberett sig för en juridisk eller politisk karriär.

Hans inflytande på moderna fritänkare ansågs ännu under 1700-talet vara så farligt att kardinal Melchior de Polignac, år 1747 skrev en dikt i nio böcker på latin mot honom: Anti-Lucretius, sive de Deo et Natura, den översattes till flera språk och fick stor spridning.

Lucius Annaeus Seneca, känd som Seneca den yngre, född omkring 4 f.Kr. i Córdoba i Spanien, död 65 i Rom, var en romersk författare, filosof och politiker. Han var son till Seneca den äldre.

Seneca utbildades i Rom i grammatik, retorik och filosofi hos stoikerna. Han var under en kort tid kejsar Neros lärare och hade under Neros första regeringsår en mycket inflytelserik ställning. Han misstänktes för att konspirera mot kejsaren och tvingades att begå självmord. Seneca har för eftervärlden fått betydelse framförallt som stoiker och som författare av tragedier; i synnerhet under renässansen sågs han som ett ideal för dramat och utövade stor påverkan på bland andra Shakespeare. Under medeltiden studerades han också för en påstådd korrespondens med aposteln Paulus, vilken hans bror kommit i kontakt med.

Plutarchos (46–120 e.Kr.) filosof och författare som efterlämnade flera hundra skrifter däribland ”Konsten att lyssna”. Mest inflytelserika är annars hans Jämförande levnadsteckningar (Bíoi parálleloi) i form av en samling biografier av framstående personer under antiken. Han växte upp i grekiska Chaironeia, bedrev studier i Aten som vid denna tid var en del av det romerska riket. Lärde sig latin, men författade mestadels på grekiska.

Epiktetos (klassisk grekiska: Ἐπίκτητος), född cirka 55, död cirka 135, var en grekisk/romersk stoisk filosof. Han föddes som slav i Hierapolis i Frygien (idag Pamukkale i Turkiet) och kom i sin ungdom till Rom där han så småningom frigavs. Han försörjde sig därefter som lärare i filosofi fram till sin påtvingade exil under kejsar Domitianus cirka år 93, varefter han levde i Nikopolis i dagens nordvästra Grekland fram till sin död. Hans läror nedtecknades av hans elev Arrianos i dennes Utläggningar av Epiktetos och Handbok i livets konst.

Enligt Epiktetos var filosofi ett sätt att leva och inte bara ett teoretiskt ämne. Alla yttre händelser bestäms av ödet och är därför bortom vår egen kontroll. Vi bör således försöka acceptera vad som än händer med lugn och jämnmod. Men som individer är vi ansvariga för våra egna handlingar, vilka kan analyseras och kontrolleras med självdisciplin, och det är vår plikt som människor att bry oss om våra medmänniskor. Lidandet uppkommer när vi försöker kontrollera eller önska sådant som är oberoende av oss och som vi inte kan påverka, eller när vi försummar sådant som står i vår makt att göra. De som följer dessa föresatser kommer att uppnå eudaimonia (lycka) och ataraxia (sinnesfrid).

Marcus Aurelius Antoninus, född Marcus Annius Verus den 26 april 121 i Rom, död 17 mars 180 nära Sirmium, var romersk kejsare från den 7 mars 161 till sin död. Han var även en stoicistisk tänkare. Han medregerade först med sin adoptivbror Lucius Verus från 161 till 169 och mellan 177 och 180 med sin äldste son Commodus. Han hade åtta söner och sex döttrar. Vid hans död efterträdde Commodus honom som kejsare.

Marcus Aurelius ryttarstaty är den enda bevarade antika ryttarstatyn. Detta beror på att man under lång tid trodde att statyn föreställde Konstantin den store, den förste kristne kejsaren. Den stod tidigare på Kapitolieplatsen i Rom, men är numera ersatt med en kopia.

Hans ursprungliga namn tros ha varit Marcus Annius Verus, vilket genom adoption ändrades till Marcus Aelius Aurelius Verus, och som kejsare hette han Imperator Caesar Marcus Aurelius Antoninus Augustus. Historia Augusta kallade honom Marcus Antoninus Philosophus.

Plotinus (204–270 e.Kr.) – föddes i och Egypten var den främste i den så kallade nyplatonska skolan. Nyplatonismen utgick från Platons filosofi, men var också influerad av mångahanda religiösa tankar, vilket ledde till en lära med inslag av mysticism. Plotinus utvecklade en metafysisk lära baserad på en trefald: det enda, nous (anden) och själen. Dessa skulle senare ha återverkningar på den kristna teologin.

Boëthius (ca 480–524 e.Kr.) – föddes i Rom omkring 480, utnämndes till konsul 510, men blev efter anklagelser av förräderi fängslad och senare avrättad. Under fängelsetiden författade han verket Filosofins tröst (De consolatione philosophiae).

Hans filosofiska läror har sitt arv i pythagoréernas filosofi. Märkbart är också stoiska inslag samt en metafysik som går tillbaka på Platon. Vad som är märkvärdigt är att hans tankestoff inte är genomsyrat av kristendom och nyplatonism som annars var förhärskande under tiden då verket tillkom.

Sextos Empeirikos (ca 200–250 e.Kr.) – även sedan de grekiska stadsstaterna hamnat under romerskt välde verkade grekiska filosofer och Sextos Empeirikos var en av den sena antikens mest betydelsefulla av dessa (det latiniserade namnet är Sextus Empiricus). Han var en skeptiker och främst genom hans skrifter bevarades skeptikernas lärosatser som hade utvecklats under det tredje århundradet före Kristus.

Rom delades i två, och den östra delen fick en ny huvudstad kallad Konstantinopel (Istanbul), beläget vid Bosporen. Det bysantinska riket (även känt som Östromerska riket) var den östra, grekisktalande delen av Romarriket som överlevde Västroms fall och bestod under medeltiden. Riket varade i över tusen år, från romarrikets delning år 395 till 1453, då huvudstaden Konstantinopel erövrades av de osmanska turkarna. 

Bysantinsk filosofi

Den bysantinska filosofin (ca 730–1453) kännetecknas av en syntes mellan den grekiska antikens filosofiska arv och den kristna ortodoxa teologin. Till skillnad från Västeuropa bevarade och studerade man de klassiska texterna på originalspråket. Huvudfokus låg på att harmonisera förnuft och tro, där filosofin ansågs vara "teologins tjänarinna".

Studiet av Aristoteles formella logik och naturfilosofi utgjorde grunden för högre utbildning. Den användes som ett analytiskt verktyg för att förtydliga kristna dogmer. Många bysantinska tänkare drogs till Platons och nyplatonikernas idéer om den andliga verkligheten och själens upphöjelse, vilket passade väl in i den kristna mystik. Filosofi definierades ofta i bredare mening, som ett kontemplativt liv eller sökandet efter gudomlig visdom. Detta blomstrade genom den hesychastiska bönetraditionen (inre stillhet) och mystik.

Centrala gestalter och verk

Johannes från Damaskus (ca 675–749): Använde aristotelisk logik för att systematisera den kristna läran och försvara bruket av ikoner. 

Michael Psellos (1018–1078): En av imperiets mest lärda män. Han vitaliserade filosofistudierna i Konstantinopel och förespråkade en syntes mellan Platons och Aristoteles läror. 

Georgios Gemistos Plethon (ca 1355–1452): Under imperiets slutskede återuppväckte han det platonska arvet. Hans föreläsningar i Italien under kyrkomötet i Florens blev en stark inspirationskälla för den italienska renässansen.

Stoicismen

Stoicismen är en riktning som grundades omkring 300 f.Kr. i Antikens Grekland av Zenon från Krition (Grekiska: Ζήνων ὁ Κιτιεύς). Denna filosofi var populär under antiken. Eftersom stoikerna i det offentliga höll till i en stoa benämnd Stoa Poikile (namnet stoicism kommer därifrån), en kolonnad, kunde de samla en betydligt bredare publik än vad de än vad de mer "akademiska" filosofiska inriktningarna förmådde. Endast fragment finns bevarade från de tidiga stoikerna, men flera av dem omnämns i verk av bland andra Cicero och Diogenes Laërtios. Bland de stoiker vars verk är mer välbevarade finns de romerska stoikerna Marcus Aurelius, Epiktetos (genom hans lärjunge Arrianos) och Seneca den yngre. Stoicismen fick senare ett starkt inflytande över bland annat kristendomens utveckling, och under modern tid har intresset för stoicismen ökat, även utanför akademierna.

De antika stoikerna skrev om allt från grammatik till fysik, men de ansåg att alla filosofiska ämnesområden tjänade ett och samma syfte: att förändra människors sätt att leva. Vidare menar stoikerna att alla filosofiska ämnesområden är lika viktiga. De liknade filosofin vid ett djur, eller ett ägg, där varje liten beståndsdel är avgörande för att helheten ska hålla samman och fungera. Det högsta målet är arete, som vanligen översätts till "dygd", men också kan översättas till "excellens" eller "fulländad förnuftighet". De menar att dygd är det enda som är "gott" eller "bra", det enda som ger verklig eudaimonia (ett övergripande och bestående själsligt välmående) och det enda som utvecklar och bevarar förnuftet till fullo.

Deras etik utgår från vad de ansåg vara "i enlighet med naturen". Vad gäller människor, innebär detta först och främst att bevara och främja rationaliteten. De menade att rationaliteten är av omätbart högre värde än den primitiva överlevnaden, så till den grad att de ansåg det vara bättre att dö än att gå emot sina rationella principer. Vidare menade de att det enda sättet att bevara och främja rationaliteten är att sträva efter dygd, som kan åstadkommas oberoende av livsomständigheterna. Den dygdige är lika nöjd med tillvaron oavsett om denne är en slav som torteras (dygd är det enda som ger verklig eudaimonia; dygd är oberoende av yttre omständigheter), eller en kung som lever i lyx.

Trots stoikernas uppmanande till jämnmod och acceptans inför allt som sker, förespråkade de varken passivitet eller likgiltighet. De trodde starkt på att människan (av sin natur) har plikter att utföra, såsom plikter gentemot sina medmänniskor (och kosmos), sitt land, sin familj, och så vidare. Vad gäller känslor hade de en utförlig filosofi vars grund vilade på en uppdelning mellan "rationella" och "irrationella" känslor (likgiltighet skulle innebära avsaknad av alla känslor, vilket stoikerna alltså inte strävade efter).

Stoikerna ansåg att kosmos är ett medvetet, runt och gudomligt djur som omges av oändligt tomrum. De menade att "Gud" finns inom allt och alla (de var således panteister), och att förnuftet är den gudomliga delen hos människan. Vidare menade de att allting som sker i universum är förutbestämt, men att människan samtidigt ändå har en fri vilja (en filosofisk uppfattning som kallas kompatibilism). De ansåg dessutom att kosmos ordning är av högre värde än den enskilda individen. Marcus Aurelius har skrivit: "Gläd dig åt allt som sker, om det så tycks dig aldrig så bittert¸ ty det leder ju till målet: världens hälsa och Zeus framgång i sitt verk". Krysippos till och med önskade att bli sjuk, om han visste att det var hans öde att insjukna.

Likgiltigheten över sitt öde i den stoiska hållningen har sin bakgrund i de antika stoikernas syn på universum som cykliskt: världen går under för att på nytt återuppstå, fast bara för att låta allting upprepa sig.

Stoicismens etik

Vad som skiljer ut stoicismen är dess radikala etik. Allt som inte inbegreps av det goda, dygden, ansågs likgiltigt (ordet adiaphora användes om likgiltiga ting), däribland världsliga ting samt relationer. Det handlade om att leva enligt en etik där sådant som strävan efter materiella tillgångar och starka lidelser ignorerades. I stället tillämpades självbehärskning. Detta har gjort att skolan ibland ställs i motsatsförhållande till den epikuréiska.

För stoikerna var det kroppsliga något som skulle tyglas vare sig det gällde sinnligt begär eller plågor, ett slags sinnestillstånd som kallades apatheia. Detta uppnåddes genom att överflytta allt fokus på tankarna och förnuftet. I Självbetraktelser skriver Marcus Aurelius: "När du av yttre förhållanden försättes i oro, så gå genast in i dig själv och låt dig icke bringas ur jämvikten mer än som är oundvikligt."

Från en psykologisk ståndpunkt går det att invända mot ett livssätt så till fullo baserat på en rationell grund och utan särintressen för den egna personen. Att oavsett vad som inträffar acceptera utan beklagan är en av de stoiska principerna som kräver mycket att efterleva. Det görs dock en indelning mellan den gamla stoicismens dogmatiska inriktning och den mellersta och senare stoiska skolan där de två sista har en mer moderat moraluppfattning.

En företrädare för den senare är den romerska filosofen Seneca som redogör i Om det lyckliga livet för en annan av stoicismens grundtankar, nämligen att leva i anpassning till naturen. Vi ska i stort nöja oss med det som naturen utrustat oss med och inte låta "andras ägodelar få makt över oss". Seneca skriver om individens upphöjdhet kontra underordningen av yttre ting: "hans självförtroende skall inte sakna kunskap och hans kunskap skall inte sakna fasthet; det han en gång bestämt skall vara slutgiltigt och ingen förändring skall ske i hans beslut."

Historia

Stoicismen grundades omkring år 300 f.Kr. i Aten av filosofen Zenon från Kition (ca 333–264 f.Kr.). Zenon hade varit elev hos bland andra den kyniske filosofen Krates från Thebe, men han hade även studerat under flera andra filosofer. Zenons stoicism har tydliga rötter hos såväl Sokrates som Platon. Till skillnad från många av hans samtida filosofer, var dock Zenon troligen vida känd bland allmänheten. Stoikernas samlingspunkt var en stoa, det vill säga en allmän plats, där de både diskuterade och lärde ut. Under antiken restes en staty av Zenon i Aten med en inskription, där det bland annat stod: "Zenon från Kition, son av Mnaseas, har i många år varit hängiven filosofin i staden, och har i alla andra avseenden fortsatt vara en aktningsvärd man. Han har uppmanat de ungdomar som har kommit till honom för att undervisas att leva dygdigt och avhållsamt ...". Efter Zenons död ledde Kleanthes (ca 330–230 f.Kr.) skolan vidare. Därefter följde Krysippos (ca 282–206 f.Kr.), som spred stoicismen kraftigt, och enligt utsago skrev över 700 verk,

Under hundra- och nollhundratalen f.Kr. inföll "den andra vågen" av stoicism, även kallad "platonsk stoicism". Denna period inleddes sannolikt med Antipatros från Tarsos (död ca 130 f.Kr.), elev till Diogenes från Seleukia. De mest framträdande filosoferna under denna period var Panaitios (död ca 110 f.Kr.), som spred stoicismen till Rom, och Poseidonios (död ca 45 f.Kr.). Panaitios och Poseidonios finns omnämnda i Ciceros verk, men inga av deras egna texter finns bevarade.

Den "tredje vågen" av tidig stoicism, även kallad "romersk stoicism", dominerades av filosoferna Seneca den yngre (4 f.Kr.–65 e.Kr.), Epiktetos (ca 55–135 e.Kr.) och kejsaren Marcus Aurelius (121–180 e.Kr.).

Influenser på senare tänkare

Stoicismen har influerat många senare tänkare, men även mottagit stark kritik efter antiken. I Apokryferna finns en fabricerad brevväxling mellan Seneca och Paulus. Även om breven senare visat sig vara just fabricerade, har de refererats till av bland andra kyrkofäderna Hieronymus och Augustinus. Stoicismens subtila påverkan på kristendomen har studerats av flera forskare; exempelvis menar Richard Sorabji att katolicismens lära om de sju dödssynderna härstammar från stoicismens syn på känslor eller passioner, och under sent 1500-tal utvecklades till och med en "ny" stoicism, som utgjordes av en blandning av kristendom och stoicism.

Stoicismens arv

Det ideal som de antika grekiska stoikerna föreskrev har tills våra dagar levt vidare i ordet stoisk med betydelser som lugn och behärskad (stoikerna själva använde ordet ataraxia, sinnesro). Den som uppträder stoiskt behåller sin fattning vad som än händer.

I grunden är stoicism bra

Det handlar om just lugn och behärskad - det är en form av självdisciplin - att oavsett vad som sker runt om en individ inte gripas av panik och vrede och liknande starka känslor.

Självdisciplin är en av de absolut viktigaste byggstenarna i stoicismen, men filosofin rymmer också mycket mer än så.

Istället för att bara handla om att "bit ihop" eller trycka undan känslor, är stoicismen ett praktiskt verktyg för att hitta sinnesro och leva ett bra liv. Man brukar sammanfatta det i att träna upp sin karaktär genom fyra kärndygder:

• Självbehärskning (eller disciplin): Att kontrollera sina impulser och inte låta sig styras av tillfälliga känslor, laster eller yttre frestelser.
• Vishet: Att kunna skilja på vad som är bra, dåligt eller likgiltigt, och att förstå skillnaden mellan vad du kan påverka och vad du inte kan påverka.
• Mod: Att göra det rätta och stå upp för sina principer, även när det är svårt eller skrämmande.
• Rättvisa: Att behandla andra människor schysst och bidra till samhället.

Kärnan i den stoiska självdisciplinen handlar om den berömda kontrolldikotomin – att dela upp tillvaron i två högar:

1. Det du kan kontrollera: Dina egna tankar, dina handlingar, dina reaktioner och dina val.
2. Det du inte kan kontrollera: Andra människors beteende, vädret, ekonomin, dåtid, framtid och biologiska händelser.

Genom självdisciplin tränar stoikern sig på att lägga all sin energi på den första högen och helt släppa taget om den andra. Målet är inte att bli känslolös som en robot, utan att utveckla en inre stabilitet så att yttre stormar inte kan rubba ens sinnesro.