Hellenismen är namnet på en period under grekiska antiken då Alexander den Store av Makedonien tog över styret efter sin far som hette Filip II av Makedonien. Alexander den Store hade ju Aristoteles som privatlärare. Han låter inta länder som Anatolien, Kappadokien, Syrien, Egypten, Armenien, Mesopotamien, Susiana, Persien, Medien, Partien, Karmanien, Arakosien, Gedrosia, Baktrien, Sogdiana, det blir ett jätterike som seda bryts ned i mindre kungariken.
Den hellenistiska perioden i Greklands historia var mellan 323 f.Kr., Alexander den stores död, och Roms erövring av Grekland 146 f.Kr. Alexanders erövringar spred det grekiska kulturella inflytandet över stora delar av Främre Orienten och utgjorde grunden för hellenismen. Den hellenistiska perioden innebar också en övergång från en tid ledd av stadsstater till en dominerad av monarkier.
Hellenismen föregicks av den klassiska perioden i Grekland 776 f.Kr. - 323 f.Kr. och följdes av perioden Grekland under Rom 146 f.Kr. till år 330. Hellenismen är en blandning av grekisk och orientalisk (främst persisk) kultur. Den finländske konsthistorikern Lars-Ivar Ringbom ansåg därför att hellenismen mer korrekt bör kallas "greko-iransk".
Men Alexander den Store av Makedonien, kommer så långt som till Indus floden som blir en gräns mot det som benämns Indien. Det ledde till de första kontakterna med indierna; Graecobuddism eller Grecobuddism var en synkretistisk blandning mellan indisk mahāyānabuddism och grekisk hellenism som blomstrade i dagens Afghanistan och Pakistan under 400-500-talen f.Kr. Mötet mellan de olika kulturerna kom till stånd genom Alexander den stores erövring av Anatolien och delar av Centralasien år 334 f.Kr. Det är också en anledning bakom Milindapañha (bokstavligt betyder Milindas (grekiska:Μένανδρος) frågor). Det handlar om vad är i grunden en sak egentligen? Kort sagt handlar verket om att genom skarpsinnig dialog och logiska liknelser förklara och försvara buddismens svåraste filosofiska och metafysiska paradoxer.
Det är ovanligt att man talar om hellenismen inom filosofin, snarare då inom konsten, men det är ett praktiskt sätt att ringa in en period. Den hellenistiska perioden tar sin form under 300-talet f.Kr. och anses pågå till Roms erövring av Grekland vid mitten av 100-talet f.Kr.
Diogenes
Diogenes från Sinope (ca 404–323 f.Kr.) var en Sokratestyp i det att han ”levde” som en filosof med fattigmannens yttre och kunskapens rikedom på insidan. Han var dock mer excentrisk än Sokrates i det han tog sin asketiska livsföring ett steg längre.
Diogenes kompromisslösa livsstil inspirerade till uppkomsten av den kyniska skolan vars grundare var Antisthenes (444–365 f.Kr.). På grekiska betyder kyon ”hund” och syftade till att en kyniker ansågs leva som en hund(!), med andra ord som en trashank utan flärd.
Detta var något Diogenes gjorde med bravad då det påstås att han levde i en tunna. Oavsett om detta är sant eller inte illustrerar det synen på behovslösheten och likgiltigheten för konventioner. Det enda värt att äga var dygd.
Det finns en känd anekdot om att Diogenes vilande i sin tunna fick besök av Alexander den store som hört talas om honom. Denne skulle då frågat filosofen om det fanns något han kunde göra för honom varpå Diogenes skulle ha bett Alexander flytta på sig så han inte skymde solen.
Epikuros
Epikuros (341–270 f.Kr.) lära har liknats vid en njutningsfilosofi. Dess budskap som fick många anhängare kallades epikurismen. Det finns en myt som felaktigt förstärker vissa inslag i Epikuros filosofi gällande dess förespråkande av njutningar som mat och dryck samt sexuell vällust.
Sant är att lusten (hedone) var det högsta goda för Epikuros. Fast även om kroppsliga fröjder ofta var av godo, var den bästa lusten den själsliga och livets ideal bestod av tillbakadragenhet till den lugna tillvaron.
Att kasta sig in i första bästa utsvävning var därför inte målet då detta kunde ha negativa följder framöver. Det är vad som kan bereda störst lycka i slutändan som var det eftersträvansvärda för Epikuros och epikuréerna.
Grekisk filosofi efter hellenismen
Den hellenistiska kulturen fick stor betydelse i det romerska riket och den grekiska filosofin blev norm för bildning och vetande sedan imperiet lagt under sig de grekiska stadsstaterna. Grekiska filosofer översattes till latin och på så sätt spreds deras läror vidare.
