Aurelius Augustinus (Augustinus av Hippo), född 13 november 354 i Tagaste i Numidien (nuvarande Souk Ahras i Algeriet), död 28 augusti 430 i Hippo Regius (nuvarande Annaba i Algeriet), var biskop i Hippo Regius och filosof, teolog, retoriker och kyrkofader. En av de första utformarna av homiletiken-läran om predikan. Han vördas som helgon inom romersk-katolska kyrkan och den ortodoxa kyrkan; hans festdag firas den 28 augusti. År 1298 utsågs Augustinus till kyrkolärare.
Augustinus är det latinska västerlandets mest betydande kyrkofader och en av de fyra stora latinska kyrkolärarna.
Vanligen kallas han bara för Augustinus. Han är en av senantikens mest betydande filosofer. Han var vid sidan om Ambrosius av Milano och Hieronymus en av de kyrkofäder som bidrog till att grunda den katolska kyrkans lära. Vad som urskilde Augustinus är att han även har intagit en plats i filosofihistorien.
Han föddes i Tagaste i norra Afrika år 354. Språket som talades i hans hem var latin och redan tidigt i skolgången blev han bekant med latinsk litteratur kom han till ämnet Kartago. Augustinus levde i en tid då religion och filosofi sammanlänkades, han själv försökte förena innehållet i Bibeln med filosofiska idéer, ett tema som skulle fördjupas med Thomas av Aquino som en av centralgestalterna.
Gudstro och synd
Augustinus nedtecknade reflektioner kring gudstro och synd sammanställdes i det stora verket Bekännelser. I Bekännelser skildrar denne med en personlig ton - verket har kallats den första självbiografin - hur han omvändes till kristen.
I dessa skrifter ger Augustinus egna svar på frågor om Gud. En frågeställning är; "Vad gjorde Gud innan han skapade världen?" Då denna frågas art medför sådana svårigheter är han villig att erkänna sin villrådighet. Likväl gör han ett "djärvt" försök att närma sig problemet: Gud gjorde ingenting! Enligt Augustinus. Tiden tillkom nämligen i samband med skapelsen och händelser före skapelsen måste därför betraktas som uteslutna. En sådan tanke skiljer sig från vad som gällt under antiken där varat ansetts oändligt och en gud på sin höjd tillmättes rollen av ordnare av den redan befintliga materien.
Vidare skiljer Augustinus på evighet och tid, då det förra är oavhängigt tiden. Gud har funnits i en evighet innan tiden, och kommer så att göra efter tidens slut. Svaret Augustinus levererar blir därmed genom sin inriktning än svårare att motsäga än det var att svara på den ursprungliga frågan. Slutsatsens argumentering är således god, fast utan att en påvisbarhet nödvändigtvis medföljer premissen.
Augustinus intresserade sig inte bara för tidens natur utan också för världens ålder och historiens slutmål enligt Guds plan. Enligt den kristna läran vid denna tid hade världens skapelse ägt rum för cirka 4 000 år sedan. Det Gamla testamentet säger att Gud skapade världen på sex dagar som enligt vissa uttolkare envar motsvarade 1 000 år för människan. Därmed var återstoden av världens tid 2 000 år. När den sjätte dagen inleddes, det vill säga runt år 1000, skulle Kristus återkomst inträffa och Tusenårsriket ta sin början. Augustinus ville dock inte ge en alltför exakt tidsangivelse för startpunkten av Tusenårsriket.
Gudsstaten och den världsliga staten
Augustinus andra stora verk är Om Gudsstaten där han gör en uppdelning mellan Gudsstaten och den världsliga staten; den senare är enligt författaren ofullkomlig och inriktad på fel sorts värden. I en utläggning rättfärdigas krig, förutsatt tre givna premisser: 1) kriget måste förklaras av en erkänd politisk auktoritet; 2) det ska vara sista utvägen när andra medel visat sig verkningslösa; 3) bruket av vapen och dess förstörelse måste begränsas till det allra nödvändigaste.
Augustinus arv fortlever inom kulturen och inom den romersk-katolska kyrkan är han en av de främsta auktoriteterna, inte minst som en av de ursprungliga kyrkolärarna – de andra tre är Gregorius I, Ambrosius av Milano och Hieronymus.
