Anaxagoras

Anaxagóras (grekiska Αναξαγόρας, latinskt uttal: Anaxágoras), född 500/488 i Klazomenai, död i exil 428 f.Kr., var en grekisk filosof, försokratiker som kom till Aten 464 f.Kr.

Anaxagoras hade studerat Anaximenes läror i Miletos och han umgicks med bland andra politikern Perikles och poeten Euripides. Han grundade en skola, som de flesta filosoferna, han bedrev undervisning i trettio år. Han blev berömd som kättare för sina läror och dömd till döden, men räddades av Perikles som omvandlade straffet till utvisning. Orsaken var att han ansåg att stjärnorna, solen, månen och jorden är gjorda av samma materia och att solen är en glödande kropp. 

Under den tid han satt fängslad runt 450 f.Kr. arbetade han med frågan om man med hjälp av passare och linjal kan konstruera en kvadrat med samma area som en given cirkel, vad som brukar kallas problemet rörande cirkelns kvadratur. Anaxagoras anses vara den förste som skrivit om detta problem. 

I sin bok Peri Physeos menar Anaxagoras   att det finns ett oändligt antal av de enkla element som han kallade frön eller spermata och att allting var uppbyggt av detta och att någonting inte kan uppkomma ur ingenting. Ett känt uttryck är Allt är i allt, med vilket han menar att allt som något kan bli, har dessa beståndsdelar i sig. Till skillnad från andra antika tänkare som sökte ett urämne trodde Anaxagoras att det fanns ett oändligt antal urämnen.

Anaxagoras hade vetenskapliga tankar runt termodynamik och rörelselära trots att han alltså levde kring 2 000 år före Newton. Han insåg till exempel att för att en rörelse ska uppkomma hos ett objekt, måste en yttre kraft (nous = sinne) påverka det. För honom var jorden en platt skiva. Han hade också många vetenskapliga förklaringar av fenomen som solförmörkelse, regnbågen och alltings uppbyggelse.

Enligt Diogenes Laërtios var han den förste som satte sinnet före tingen. Anaxagoras menade att allting fanns, men var i kaos och när nous, sinnet, kom in i kaos blev det ordning.Platon och Aristoteles aktade Anaxagoras då han var den förste som använde förnuftet som ursprung till allt; även om de var besvikna över att han inte drog det till sin spets.

Kosmos

Kosmos (grekiska: κόσμος) betyder både ordning och världsallt vilka är något skilda begrepp. Ordning är motsatsen till kaos (grekiska: χάος). De gamla grekernas skapelse berättelse handlade om hur allt bringades i ordning ur kaos, det vill säga världen; kaos var ett ursprungligt rum som huvudsakligen bestod av tomhet eller grundelement (något de tidiga naturfilosoferna har olika uppfattningar om). 

För människan som bara kunde utgå från visuella observationer framstod världsalltet som en platt skiva med en tom rymd ovanför. Den tomma rymden bestående av luft kom att betraktas som himlen, något som befann sig på ointagligt avstånd - kanske ett slags tak som som utgjorde en gräns för rummet uppåt. Om jorden är platt måste något hålla upp himlen ovan. I mytiska berättelser ingick beskrivningar om hur höga berg vid världens yttre regioner höll upp himlen. 

Gränserna i de horisontella riktningarna utgjordes av vatten, världshavet (Okeanos). Detta hav omgärdade allt land och den som försökte segla över det för att finna dess slut skulle antingen nå dess gräns och möta ett fruktansvärt öde i form av odjur eller så fanns ingen gräns att nå, världshavet var oändligt.

Att det vore möjligt att färdas i en riktning på marken för att en dag återkomma till samma plats ansågs otänkbart. Jorden var platt, det var vad ögat sa den som blickade omkring sig. Under lång tid var uppfattningen att kosmos bestod av essentiellt två delar: marken man gick på och himlen som fanns ogripbar ovan. Men för några tusen år sedan under den historiska epok vi kallar antiken skulle Anaximander inse att något inte stämde med denna världssyn. Hur var det möjligt för solen och månen att återkomma på himlen i cykliska mönster om jorden var platt? Det vore mer logiskt om jorden inte var platt och att de himlakroppen som kunde beskådas från dess yta i stället kretsade runt den.

Även om det var logiskt var det onekligen en revolutionerande tillika underlig tanke. För att inte tala om hur omvälvande tanken var att jorden därigenom måste sväva fritt i något slags rymd. Vad höll den uppe? Varför föll den inte nedåt tills den kom i kontakt med något underlag som andra fasta föremål gjorde?

Anaximander kom troligen inte fram till slutsatsen att jorden nödvändigtvis var rund utan enbart att den inte var platt. Det var senare antika naturfilosofer som byggde vidare på idén och kom fram till att den lämpligaste formen på jorden torde vara ett klot. Det var följdriktigt bland annat då solen och månen följde ett sådant regelmässigt mönster både gällande tid och plats.

Aristoteles skulle bygga vidare på denna omvälvande bild av världsalltet och skissa en bild på kosmos som skulle gälla århundraden framåt. Aristoteles målade upp en bild av kosmos som bestod av jorden i mitten och utanför denna flera omkringliggande cirklar som angav de sfäriska banorna i vilka himlakroppar kretsade. Utanför jorden var månens, solens, planeternas och stjärnornas kretsar.