Roms erövring av Grekland var en utdragen process som inleddes på 200-talet f.Kr. och avslutades militärt 146 f.Kr. Efter att ha besegrat de splittrade grekiska stadsstaterna – och slutgiltigt krossat den hellenistiska makten år 31 f.Kr. – kom Rom att anamma och sprida den grekiska kulturen vidare.
Detta gällde den grekiska filosofin som även den kom att föras vidare i Rom. Det vi nu talar om är det som följer efter hellenismen. Men tidigare hade Grekland kolonier långt västerut, i södra Frankrike, Massalia, och på den iberiska halvöns östkust Hēmeroskopeion (antik grekiska: Ἡμεροσκοπεῖον) och Empúries (grekiska: Ἐμπόριον, liksom södra Italien, Korsika, Sardinien, Sicilien som även behärskades av Kartago. Detsamma gällde österut; grekerna hade kolonier i Illyrien, Balkan, in i Svarta Havet, Anatoliens kust samt Cypern (grekiska: Κυπριακή). Detta kom att övertas av Rom.
Det var helt enkelt ett kulturellt övertagande, men även det filosofiska övertogs. De Romerska filosoferna är inte lika vida ryktbara som de grekiska även om flera namn vunnit plats i filosofihistorien. De romerska filosoferna var sällan enbart tänkare utan ofta även författare eller politiker. De var alla influerade av de grekiska filosoferna. Aristoteles texter översattes till latin i flera omgångar. Den första vågen skedde på 500-talet e.Kr. genom filosofen Boëthius, och valde ofta att föra vidare deras tankar i nya utformningar snarare än bilda egna filosofiska läror.
Det kom inte något banbrytande ur det. Men det ledde till att det fanns översättningar från grekiska till latin. Målet var att översätta den grekiska filosofin till latin; Anpassa grekisk filosofi (främst stoicism, epikurism och Platon) till den romerska eliten. Cicero: Den främste pionjären. Han skapade i grunden det filosofiska fackspråket på latin och översatte/tolkade verk av bland andra Platon och Aristoteles. Boëthius: På 500-talet översatte han delar av Aristoteles logiska skrifter. Hans verk blev fundamentala för den tidiga medeltidens filosofi.
Det hela handlar i stort om tolkningen av tolkningar av grekisk filosofi. Romersk filosofi fokuserade främst på etik, politik och praktiska levnadsregler för att uppnå inre frid. Den formades kraftigt av grekiska traditioner (särskilt stoicismen) och anpassades till det romerska samhället. Viktiga gestalter som Cicero, Seneca och Marcus Aurelius betonade plikt, dygd och acceptans av livets föränderlighet.
De kända romerska filosoferna
Cicero (106–43 f.Kr.) – retor, författare och politiker som var samtida med Julius Caesar. Författade filosofiska skrifter inklusive Samtal i Tusculum. Hans största bidrag anses dock varit att som översättare popularisera grekiska filosofer på latin. Några av hans latinska begrepp såsom a priori och a posteriori har förblivit en del av den filosofiska terminologin.
Lucretius (99–55 f.Kr.) – anhängare till Epikuros samt diktare. Lucretius författade hexameterdikten i sex böcker Om tingens natur (originaltitel: De rerum natura), som är ett viktigt verk för epikurismen. Verket är även Lucretius enda. Lucretius var ingen originell tänkare, hans lära har till fullo inspirerats av Epikuros och hans skola.
Inget är känt om Lucretius familj, men oavsett om han var född i en högättad släkt eller inte, så är det klart att han fick en utmärkt utbildning. Han var en mästare på latin och grekiska och hade en bred kunskap om de två språkens litteratur. Hans förkärlek till lagenliga och politiska metaforer antyder att han kan ha förberett sig för en juridisk eller politisk karriär.
Hans inflytande på moderna fritänkare ansågs ännu under 1700-talet vara så farligt att kardinal Melchior de Polignac, år 1747 skrev en dikt i nio böcker på latin mot honom: Anti-Lucretius, sive de Deo et Natura, den översattes till flera språk och fick stor spridning.
Lucius Annaeus Seneca, känd som Seneca den yngre, född omkring 4 f.Kr. i Córdoba i Spanien, död 65 i Rom, var en romersk författare, filosof och politiker. Han var son till Seneca den äldre.
Seneca utbildades i Rom i grammatik, retorik och filosofi hos stoikerna. Han var under en kort tid kejsar Neros lärare och hade under Neros första regeringsår en mycket inflytelserik ställning. Han misstänktes för att konspirera mot kejsaren och tvingades att begå självmord. Seneca har för eftervärlden fått betydelse framförallt som stoiker och som författare av tragedier; i synnerhet under renässansen sågs han som ett ideal för dramat och utövade stor påverkan på bland andra Shakespeare. Under medeltiden studerades han också för en påstådd korrespondens med aposteln Paulus, vilken hans bror kommit i kontakt med.
Plutarchos (46–120 e.Kr.) filosof och författare som efterlämnade flera hundra skrifter däribland ”Konsten att lyssna”. Mest inflytelserika är annars hans Jämförande levnadsteckningar (Bíoi parálleloi) i form av en samling biografier av framstående personer under antiken. Han växte upp i grekiska Chaironeia, bedrev studier i Aten som vid denna tid var en del av det romerska riket. Lärde sig latin, men författade mestadels på grekiska.
Epiktetos (klassisk grekiska: Ἐπίκτητος), född cirka 55, död cirka 135, var en grekisk/romersk stoisk filosof. Han föddes som slav i Hierapolis i Frygien (idag Pamukkale i Turkiet) och kom i sin ungdom till Rom där han så småningom frigavs. Han försörjde sig därefter som lärare i filosofi fram till sin påtvingade exil under kejsar Domitianus cirka år 93, varefter han levde i Nikopolis i dagens nordvästra Grekland fram till sin död. Hans läror nedtecknades av hans elev Arrianos i dennes Utläggningar av Epiktetos och Handbok i livets konst.
Enligt Epiktetos var filosofi ett sätt att leva och inte bara ett teoretiskt ämne. Alla yttre händelser bestäms av ödet och är därför bortom vår egen kontroll. Vi bör således försöka acceptera vad som än händer med lugn och jämnmod. Men som individer är vi ansvariga för våra egna handlingar, vilka kan analyseras och kontrolleras med självdisciplin, och det är vår plikt som människor att bry oss om våra medmänniskor. Lidandet uppkommer när vi försöker kontrollera eller önska sådant som är oberoende av oss och som vi inte kan påverka, eller när vi försummar sådant som står i vår makt att göra. De som följer dessa föresatser kommer att uppnå eudaimonia (lycka) och ataraxia (sinnesfrid).
Marcus Aurelius Antoninus, född Marcus Annius Verus den 26 april 121 i Rom, död 17 mars 180 nära Sirmium, var romersk kejsare från den 7 mars 161 till sin död. Han var även en stoicistisk tänkare. Han medregerade först med sin adoptivbror Lucius Verus från 161 till 169 och mellan 177 och 180 med sin äldste son Commodus. Han hade åtta söner och sex döttrar. Vid hans död efterträdde Commodus honom som kejsare.
Marcus Aurelius ryttarstaty är den enda bevarade antika ryttarstatyn. Detta beror på att man under lång tid trodde att statyn föreställde Konstantin den store, den förste kristne kejsaren. Den stod tidigare på Kapitolieplatsen i Rom, men är numera ersatt med en kopia.
Hans ursprungliga namn tros ha varit Marcus Annius Verus, vilket genom adoption ändrades till Marcus Aelius Aurelius Verus, och som kejsare hette han Imperator Caesar Marcus Aurelius Antoninus Augustus. Historia Augusta kallade honom Marcus Antoninus Philosophus.
Plotinus (204–270 e.Kr.) – föddes i och Egypten var den främste i den så kallade nyplatonska skolan. Nyplatonismen utgick från Platons filosofi, men var också influerad av mångahanda religiösa tankar, vilket ledde till en lära med inslag av mysticism. Plotinus utvecklade en metafysisk lära baserad på en trefald: det enda, nous (anden) och själen. Dessa skulle senare ha återverkningar på den kristna teologin.
Boëthius (ca 480–524 e.Kr.) – föddes i Rom omkring 480, utnämndes till konsul 510, men blev efter anklagelser av förräderi fängslad och senare avrättad. Under fängelsetiden författade han verket Filosofins tröst (De consolatione philosophiae).
Hans filosofiska läror har sitt arv i pythagoréernas filosofi. Märkbart är också stoiska inslag samt en metafysik som går tillbaka på Platon. Vad som är märkvärdigt är att hans tankestoff inte är genomsyrat av kristendom och nyplatonism som annars var förhärskande under tiden då verket tillkom.
Sextos Empeirikos (ca 200–250 e.Kr.) – även sedan de grekiska stadsstaterna hamnat under romerskt välde verkade grekiska filosofer och Sextos Empeirikos var en av den sena antikens mest betydelsefulla av dessa (det latiniserade namnet är Sextus Empiricus). Han var en skeptiker och främst genom hans skrifter bevarades skeptikernas lärosatser som hade utvecklats under det tredje århundradet före Kristus.
Rom delades i två, och den östra delen fick en ny huvudstad kallad Konstantinopel (Istanbul), beläget vid Bosporen. Det bysantinska riket (även känt som Östromerska riket) var den östra, grekisktalande delen av Romarriket som överlevde Västroms fall och bestod under medeltiden. Riket varade i över tusen år, från romarrikets delning år 395 till 1453, då huvudstaden Konstantinopel erövrades av de osmanska turkarna.
Bysantinsk filosofi
Den bysantinska filosofin (ca 730–1453) kännetecknas av en syntes mellan den grekiska antikens filosofiska arv och den kristna ortodoxa teologin. Till skillnad från Västeuropa bevarade och studerade man de klassiska texterna på originalspråket. Huvudfokus låg på att harmonisera förnuft och tro, där filosofin ansågs vara "teologins tjänarinna".
Studiet av Aristoteles formella logik och naturfilosofi utgjorde grunden för högre utbildning. Den användes som ett analytiskt verktyg för att förtydliga kristna dogmer. Många bysantinska tänkare drogs till Platons och nyplatonikernas idéer om den andliga verkligheten och själens upphöjelse, vilket passade väl in i den kristna mystik. Filosofi definierades ofta i bredare mening, som ett kontemplativt liv eller sökandet efter gudomlig visdom. Detta blomstrade genom den hesychastiska bönetraditionen (inre stillhet) och mystik.
Centrala gestalter och verk
Johannes från Damaskus (ca 675–749): Använde aristotelisk logik för att systematisera den kristna läran och försvara bruket av ikoner.
Michael Psellos (1018–1078): En av imperiets mest lärda män. Han vitaliserade filosofistudierna i Konstantinopel och förespråkade en syntes mellan Platons och Aristoteles läror.
Georgios Gemistos Plethon (ca 1355–1452): Under imperiets slutskede återuppväckte han det platonska arvet. Hans föreläsningar i Italien under kyrkomötet i Florens blev en stark inspirationskälla för den italienska renässansen.
