Stoicismen

Stoicismen är en riktning som grundades omkring 300 f.Kr. i Antikens Grekland av Zenon från Krition (Grekiska: Ζήνων ὁ Κιτιεύς). Denna filosofi var populär under antiken. Eftersom stoikerna i det offentliga höll till i en stoa benämnd Stoa Poikile (namnet stoicism kommer därifrån), en kolonnad, kunde de samla en betydligt bredare publik än vad de än vad de mer "akademiska" filosofiska inriktningarna förmådde. Endast fragment finns bevarade från de tidiga stoikerna, men flera av dem omnämns i verk av bland andra Cicero och Diogenes Laërtios. Bland de stoiker vars verk är mer välbevarade finns de romerska stoikerna Marcus Aurelius, Epiktetos (genom hans lärjunge Arrianos) och Seneca den yngre. Stoicismen fick senare ett starkt inflytande över bland annat kristendomens utveckling, och under modern tid har intresset för stoicismen ökat, även utanför akademierna.

De antika stoikerna skrev om allt från grammatik till fysik, men de ansåg att alla filosofiska ämnesområden tjänade ett och samma syfte: att förändra människors sätt att leva. Vidare menar stoikerna att alla filosofiska ämnesområden är lika viktiga. De liknade filosofin vid ett djur, eller ett ägg, där varje liten beståndsdel är avgörande för att helheten ska hålla samman och fungera. Det högsta målet är arete, som vanligen översätts till "dygd", men också kan översättas till "excellens" eller "fulländad förnuftighet". De menar att dygd är det enda som är "gott" eller "bra", det enda som ger verklig eudaimonia (ett övergripande och bestående själsligt välmående) och det enda som utvecklar och bevarar förnuftet till fullo.

Deras etik utgår från vad de ansåg vara "i enlighet med naturen". Vad gäller människor, innebär detta först och främst att bevara och främja rationaliteten. De menade att rationaliteten är av omätbart högre värde än den primitiva överlevnaden, så till den grad att de ansåg det vara bättre att dö än att gå emot sina rationella principer. Vidare menade de att det enda sättet att bevara och främja rationaliteten är att sträva efter dygd, som kan åstadkommas oberoende av livsomständigheterna. Den dygdige är lika nöjd med tillvaron oavsett om denne är en slav som torteras (dygd är det enda som ger verklig eudaimonia; dygd är oberoende av yttre omständigheter), eller en kung som lever i lyx.

Trots stoikernas uppmanande till jämnmod och acceptans inför allt som sker, förespråkade de varken passivitet eller likgiltighet. De trodde starkt på att människan (av sin natur) har plikter att utföra, såsom plikter gentemot sina medmänniskor (och kosmos), sitt land, sin familj, och så vidare. Vad gäller känslor hade de en utförlig filosofi vars grund vilade på en uppdelning mellan "rationella" och "irrationella" känslor (likgiltighet skulle innebära avsaknad av alla känslor, vilket stoikerna alltså inte strävade efter).

Stoikerna ansåg att kosmos är ett medvetet, runt och gudomligt djur som omges av oändligt tomrum. De menade att "Gud" finns inom allt och alla (de var således panteister), och att förnuftet är den gudomliga delen hos människan. Vidare menade de att allting som sker i universum är förutbestämt, men att människan samtidigt ändå har en fri vilja (en filosofisk uppfattning som kallas kompatibilism). De ansåg dessutom att kosmos ordning är av högre värde än den enskilda individen. Marcus Aurelius har skrivit: "Gläd dig åt allt som sker, om det så tycks dig aldrig så bittert¸ ty det leder ju till målet: världens hälsa och Zeus framgång i sitt verk". Krysippos till och med önskade att bli sjuk, om han visste att det var hans öde att insjukna.

Likgiltigheten över sitt öde i den stoiska hållningen har sin bakgrund i de antika stoikernas syn på universum som cykliskt: världen går under för att på nytt återuppstå, fast bara för att låta allting upprepa sig.

Stoicismens etik

Vad som skiljer ut stoicismen är dess radikala etik. Allt som inte inbegreps av det goda, dygden, ansågs likgiltigt (ordet adiaphora användes om likgiltiga ting), däribland världsliga ting samt relationer. Det handlade om att leva enligt en etik där sådant som strävan efter materiella tillgångar och starka lidelser ignorerades. I stället tillämpades självbehärskning. Detta har gjort att skolan ibland ställs i motsatsförhållande till den epikuréiska.

För stoikerna var det kroppsliga något som skulle tyglas vare sig det gällde sinnligt begär eller plågor, ett slags sinnestillstånd som kallades apatheia. Detta uppnåddes genom att överflytta allt fokus på tankarna och förnuftet. I Självbetraktelser skriver Marcus Aurelius: "När du av yttre förhållanden försättes i oro, så gå genast in i dig själv och låt dig icke bringas ur jämvikten mer än som är oundvikligt."

Från en psykologisk ståndpunkt går det att invända mot ett livssätt så till fullo baserat på en rationell grund och utan särintressen för den egna personen. Att oavsett vad som inträffar acceptera utan beklagan är en av de stoiska principerna som kräver mycket att efterleva. Det görs dock en indelning mellan den gamla stoicismens dogmatiska inriktning och den mellersta och senare stoiska skolan där de två sista har en mer moderat moraluppfattning.

En företrädare för den senare är den romerska filosofen Seneca som redogör i Om det lyckliga livet för en annan av stoicismens grundtankar, nämligen att leva i anpassning till naturen. Vi ska i stort nöja oss med det som naturen utrustat oss med och inte låta "andras ägodelar få makt över oss". Seneca skriver om individens upphöjdhet kontra underordningen av yttre ting: "hans självförtroende skall inte sakna kunskap och hans kunskap skall inte sakna fasthet; det han en gång bestämt skall vara slutgiltigt och ingen förändring skall ske i hans beslut."

Historia

Stoicismen grundades omkring år 300 f.Kr. i Aten av filosofen Zenon från Kition (ca 333–264 f.Kr.). Zenon hade varit elev hos bland andra den kyniske filosofen Krates från Thebe, men han hade även studerat under flera andra filosofer. Zenons stoicism har tydliga rötter hos såväl Sokrates som Platon. Till skillnad från många av hans samtida filosofer, var dock Zenon troligen vida känd bland allmänheten. Stoikernas samlingspunkt var en stoa, det vill säga en allmän plats, där de både diskuterade och lärde ut. Under antiken restes en staty av Zenon i Aten med en inskription, där det bland annat stod: "Zenon från Kition, son av Mnaseas, har i många år varit hängiven filosofin i staden, och har i alla andra avseenden fortsatt vara en aktningsvärd man. Han har uppmanat de ungdomar som har kommit till honom för att undervisas att leva dygdigt och avhållsamt ...". Efter Zenons död ledde Kleanthes (ca 330–230 f.Kr.) skolan vidare. Därefter följde Krysippos (ca 282–206 f.Kr.), som spred stoicismen kraftigt, och enligt utsago skrev över 700 verk,

Under hundra- och nollhundratalen f.Kr. inföll "den andra vågen" av stoicism, även kallad "platonsk stoicism". Denna period inleddes sannolikt med Antipatros från Tarsos (död ca 130 f.Kr.), elev till Diogenes från Seleukia. De mest framträdande filosoferna under denna period var Panaitios (död ca 110 f.Kr.), som spred stoicismen till Rom, och Poseidonios (död ca 45 f.Kr.). Panaitios och Poseidonios finns omnämnda i Ciceros verk, men inga av deras egna texter finns bevarade.

Den "tredje vågen" av tidig stoicism, även kallad "romersk stoicism", dominerades av filosoferna Seneca den yngre (4 f.Kr.–65 e.Kr.), Epiktetos (ca 55–135 e.Kr.) och kejsaren Marcus Aurelius (121–180 e.Kr.).

Influenser på senare tänkare

Stoicismen har influerat många senare tänkare, men även mottagit stark kritik efter antiken. I Apokryferna finns en fabricerad brevväxling mellan Seneca och Paulus. Även om breven senare visat sig vara just fabricerade, har de refererats till av bland andra kyrkofäderna Hieronymus och Augustinus. Stoicismens subtila påverkan på kristendomen har studerats av flera forskare; exempelvis menar Richard Sorabji att katolicismens lära om de sju dödssynderna härstammar från stoicismens syn på känslor eller passioner, och under sent 1500-tal utvecklades till och med en "ny" stoicism, som utgjordes av en blandning av kristendom och stoicism.

Stoicismens arv

Det ideal som de antika grekiska stoikerna föreskrev har tills våra dagar levt vidare i ordet stoisk med betydelser som lugn och behärskad (stoikerna själva använde ordet ataraxia, sinnesro). Den som uppträder stoiskt behåller sin fattning vad som än händer.

I grunden är stoicism bra

Det handlar om just lugn och behärskad - det är en form av självdisciplin - att oavsett vad som sker runt om en individ inte gripas av panik och vrede och liknande starka känslor.

Självdisciplin är en av de absolut viktigaste byggstenarna i stoicismen, men filosofin rymmer också mycket mer än så.

Istället för att bara handla om att "bit ihop" eller trycka undan känslor, är stoicismen ett praktiskt verktyg för att hitta sinnesro och leva ett bra liv. Man brukar sammanfatta det i att träna upp sin karaktär genom fyra kärndygder:

• Självbehärskning (eller disciplin): Att kontrollera sina impulser och inte låta sig styras av tillfälliga känslor, laster eller yttre frestelser.
• Vishet: Att kunna skilja på vad som är bra, dåligt eller likgiltigt, och att förstå skillnaden mellan vad du kan påverka och vad du inte kan påverka.
• Mod: Att göra det rätta och stå upp för sina principer, även när det är svårt eller skrämmande.
• Rättvisa: Att behandla andra människor schysst och bidra till samhället.

Kärnan i den stoiska självdisciplinen handlar om den berömda kontrolldikotomin – att dela upp tillvaron i två högar:

1. Det du kan kontrollera: Dina egna tankar, dina handlingar, dina reaktioner och dina val.
2. Det du inte kan kontrollera: Andra människors beteende, vädret, ekonomin, dåtid, framtid och biologiska händelser.

Genom självdisciplin tränar stoikern sig på att lägga all sin energi på den första högen och helt släppa taget om den andra. Målet är inte att bli känslolös som en robot, utan att utveckla en inre stabilitet så att yttre stormar inte kan rubba ens sinnesro.

Aristoteles

Aristoteles (grekiska: Ἀριστοτέλης), född 384 f.Kr. i Stageira (på grekiska: Στάγειρα) på halvön Chalkidike (på grekiska:Χαλκιδικής), död år 322 f.Kr. i Chalkis (på grekiska: Χαλκίδα), var en grekisk filosof och astronom.

Hans far hette Nicomachos, han avled då Aristoteles var ung, han fick en förmyndare vid namn Proxenus av Atarneus. Vid 18 års ålder började Aristoteles vid Platons Akademi i Aten där han stannade i nära tjugo år. De skrifter Aristoteles efterlämnade avhandlade många olika ämnen: fysik, biologi, zoologi, metafysik, logik, etik, estetik, poetik, skådespeleri, musik, retorik, lingvistik, politik och styrande, och dessa texter kom att utgöra den västerländska filosofins första genomgripande utläggning. Efter Platons död antog Aristoteles ett erbjudande från den makedonske konungen Filip II av Makedonien att bli privatlärare åt sonen Alexander den Store.

Aristoteles räknas vid sidan om Platon som filosofins viktigaste gestalt. Som vi redan sett hade han en bredd vilken var gigantisk, han grundade många vetenskaper, däribland biologin och logiken. Hans tankar och idéer har inflytande på på filosofi, vetenskap och politik, som är bestående genom århundradena.

Aristoteles föddes i Stageira, beläget på östra sidan av Chalkidike, som på kartan liknar en handflata med tre fingrar utsträckta är en halvö i Grekland. Den sticker ut i nordvästra delen av Egeiska havet och separerar Thermaikosbukten i väster från Thrakiska sjön i öster. Halvön har formen av en hand med tre fingrar, som utgör halvöarna Kassandra, Sithonia och Athos (under antiken kända som Pallene, Sithonia och Akte). Klostren på Athos ligger på det östligaste "fingret".

Vid 18 års ålder vandrade Aristoteles till för att studera i Platons Akademi. Efter Platons frånfälle 347 f.Kr. var han under en period lärare åt Makedoniens tronarvinge Alexander III, sedermera känd under namnet Alexander den store. Efter detta uppdrag återvände han till Aten och skapade en egen skola för filosofer, Lykeion, som grundlade den peripatetiska skolan och vars inriktning mot empirisk naturvetenskap skilde sig från Platons Akademi och dess idealism.

Mycket finns bevarat efter Aristoteles, fast det mesta i form av föreläsningsmanuskript. Aristoteles måste betraktas som en av de ”svåra” filosoferna, till vilket faktumet att hans bevarade texter var producerade för de redan invigda bidrar.

Logik och kunskap

Argumenten kallar Aristoteles för logos, slutledningen kallar han syllogism. Av ett visst resonemang blir en viss slutledning nödvändig. En syllogism innehåller två premisser följda av en slutsats och kan se ut på följande sätt:

• Alla människor är dödliga.
• Sokrates är en människa.
• Alltså är Sokrates dödlig.

Andra ledet förenar första och tredje ledet.

En uppställning som denna kan framstå som alldaglig, men den fungerar en början för vidare sanningsprövningar. Som begynnelsepunkt för att nå en slutsats krävs en sats som är entydigt sann, sådana satser kallade Aristoteles för Axiom.

Aristoteles skiljde på tre former av kunskap: episteme, techne och fronesis. Episteme är det teoretiska vetandet, om hur världen och människan är beskaffad; techne är vetandet som praktiskt kunnande, det vill säga färdigheter och förmågor; fronesis är vetandet som innefattar gott omdöme och främjar rätt handlande.

Samhället och synen på människan

Enligt Aristoteles, som ibland har kallats för en föregångare till psykologin genom sin skrift Om själen (De Amina), var människa ett "politiskt djur”, som kommer från ordet "polis", som betyder stad. Med detta avsågs att människan lever i grupp och har talets gåva, vilket gjorde steget litet till en samhällsvarelse. I en idealstat grundades alla beslut på allas bästa. Men Aristoteles såg emellertid ned på demokratin som styrelseskick eftersom den stora fattiga massan fick för mycket inflytande, vilket ledde till att deras intressen tillvaratogs i alltför hög mån till nackdel för hela statens bästa.

De bästa tänkbara styrelseskicken enligt Aristoteles var: monarki, aristokrati eller ett slags folkvälde där ett fåtal styrde över massan, vilket Aristoteles benämnde politeia. Men en monarki fick inte utvecklas till tyranni (diktatur), en aristokrati fick inte utvecklas till en oligarki (penningvälde) och politeia fick slutligen inte utvecklas till demokrati.

Aristoteles tankar ligger till grund för maktfördelningsläran, som fick en central betydelse på 1700-talet med Montesquieus klassiska verk "Om lagarnas anda" från 1748 som var en viktig källa till inspiration för de amerikanska grundlagsfäderna.

I hemmet är indelningen tydlig, överst i rangordningen befinner sig mannen som härskar över kvinnan och sina barn, därefter kommer slavarna. Mannen är bäst lämpad, medan slaven alldeles saknar "förmåga att överväga rationellt" och "kvinnan har visserligen förmågan, men saknar auktoritet, och barnet har den, men i outvecklad form". Denna ojämlika indelning från skriften Politiken följer den rådande synen på familjen vid denna tid.

Aristoteles etik

Han var först med att använda termen etik för att ange en studieinriktning som föregångarna Sokrates och Platon hade utvecklat. Filosofisk etik är ett försök att komma med ett rationellt svar på frågan om hur människan bäst bör leva. Aristoteles betraktade etik och politik som två relaterade men separata studieinriktningar då etiken undersöker det goda i individen, medan politiken undersökte det goda i staten och samhället.

Aristoteles ansåg att etik var ett praktiskt snarare än teoretiskt kunskapsområde, det vill säga målet är att bli god och göra gott snarare än att veta bara för sakens skull. Han skrev flera avhandlingar om etik, vilket i synnerhet inkluderar den nikomachiska etiken.

Han lärde ut att dygd hade att göra med uppgiften eller arbetet (ergon) av en sak. Ett öga är bara ett gott öga så länge det kan se eftersom funktionen av ögat är syn. Aristoteles resonerade att människor måste ha en funktion specifikt för människan, och att denna funktion måste vara en aktivitet av själen i enlighet med förnuftet (logos). Aristoteles identifierade att en sådan optimal aktivitet (den dygdiga vägen, emellan den ackompanjerade synden av överflöd eller brister) av själen som ändamålet för all mänsklig avsiktlig handling, eudaimonia, i regel översatt som "lycka" eller ibland "välmående". Att ha potentialen att uppnå lycka på det här sättet kräver ovillkorligen god karaktär (arete), ofta översatt till dygd.

Aristoteles undervisade att för att uppnå en dygdig och potentiellt lycklig karaktär krävs det i första hand att man vänjer sig stegvis, inte medvetet, utan genom lärare och erfarenhet, som leder fram till ett senare skede där man medvetet väljer att göra vad som är bäst. När de bästa människorna lever livet på sådant vis kan deras praktiska vishet och deras intellekt (nous) utvecklas tillsammans mot den högsta möjliga mänskliga dygden, vishet av en fulländad teoretisk eller spekulativ tänkare, eller med andra ord, en filosof.

Han trodde att etisk kunskap inte bara är en teoretisk kunskap, utan snarare att en person måste ha "erfarenhet av livet" och har "växt upp med goda vanor" för att bli god. För att en person ska bli dygdig, kan den helt enkelt inte bara studera vad dygd är, utan måste faktiskt göra dygdiga saker.

"Vi studerar inte för att veta vad dygd är, utan för att bli goda, för annars skulle det inte finnas något syfte med det."

Retorik

Aristoteles anses vara den viktigaste tänkaren inom den retoriska traditionen och ville göra retoriken till en vetenskap. Han menade att retoriken är en konst, techne, i betydelsen hantverksmässigt/konstnärligt kunnande och att dess principer kunde studeras och läras ut. Begreppet konst skall dock inte blandas ihop med det filosofiska begreppet av ordet där man avser målningar, skulpturer etc. Aristoteles funderade mycket över vad det är som gör att människor övertygas och började hålla föreläsningar i ämnet. Han kritiserade sofisterna som han ansåg använde retoriken till att övertala och manipulera andra genom att använda känslor och osakliga argument. Retorik för Aristoteles var istället konsten att vad det än gäller finna det som är bäst ägnat att övertyga. Han ansåg att publiken själva ville ha ett ansvar för vad som sker i mötet med en annans ord, att talaren måste vara lyhörd för publikens känslor och att man måste rätta sitt tal efter dem. På så sätt arbetar talaren med sin publik istället för mot dem.

Aristoteles började systematisera retoriken och kom fram till att människor fattar beslut utifrån tre grunder: ethos, pathos och logos. Dessa brukar kallas för retoriska bevismedel (pisteis entechnoi) och spelar en central roll i den klassiska retoriken. Ethos är talarens karaktär vilken ska övertyga genom att skapa förtroende, pathos är de känslor talet väcker hos lyssnarna och logos är orden, de sakskäl talaren framhåller. Aristoteles skiljer mellan retoriska och icke-retoriska bevismedel. De icke-retoriska bevismedlen (pisteis atechnoi) är vittnen, bevismedel, lagar, kontrakt och tortyr, alltså sådana pisteis som talaren inte finner med hjälp av retoriken.

En annan viktig del i Aristoteles retorik är topikläran. Ordet topik, som kommer av det grekiska ordet topos (plural topoi), betyder plats eller sökställen och syftar på de ställen, synpunkter och intellektuella utsiktsplatser man kan söka upp för att finna stoff till sitt tal.

Aristoteles delade in talen i tre olika genrer. Den första genren är genus judiciale (γένος δικανικόν), det juridiska talet. Det är tal som framförs i domstol, alltså anklagelsetal eller försvarstal, och handlar om vad som skett i det förflutna. Den andra genren kallas genus deliberativum (γένος συμβουλευτικόν), det politiska talet, vilken innebär tal om t.ex. vilka lagar som borde stiftas. De politiska talen handlar om framtiden, om sådant som bör eller inte bör göras, och det huvudsakliga syftet är att avråda eller tillråda. Den tredje genren är genus demonstrativum (γένος ἐπιδεικτικόν) och där hör det hyllande eller klandrande talet hemma. Oftast innebär det ceremoniella tal till t.ex. bröllop eller begravning men det kan också vara rena smädelsetal. Dessa tal handlar i regel om nuet men tidsaspekten är inte lika framträdande som hos de andra två genrerna.

Enligt Aristoteles kan retoriska argumentationer se ut på två olika sätt. Antingen är de entymemiska och utgår från generella påståenden eller paradigmatiska vilka utgår från enskilda exempel. Paradigmatiska resonemang kan vara svaga i sin logik men har stark känslomässig effekt. Entymemiska är istället starkt logiska men svagare känslomässigt. Det mest effektiva är att kombinera de båda argumentationssorterna.

Aristoteles främsta verk inom retoriken är boken Retoriken. Boken är dock inte skriven med Aristoteles egna ord, utan består av nedtecknade skrifter från hans lärjungar. Första delen utvecklades mellan 376 f.Kr. och 347 f.Kr. när han var elev hos Platon och den andra mellan 335 f.Kr. och 322 f.Kr. när han drev sin egen skola, Lyceum.

Aristoteles inflytande

Historiskt inflytande

Delar av Aristoteles skrifter, bland annat Metafysiken, översattes till arabiska vid Al Mansurs hov i Bagdad. I det spanska kalifatet Cordoba stod dessa översättningar i centrum för framstående judiska och arabiska lärdes arbete, bland dem Maimonides, Avicenna och Averroës. Den ökande kunskapen om Aristoteles ledde till att ledande skolastiker under 1100- och 1200-talet förband hans spekulativa etik och logik med den kristna teologin. Thomas av Aquino, Albertus Magnus och Johannes Duns Scotus utnyttjade alla Aristoteles filosofi men omvandlade den ibland, delvis under platonskt inflytande.

Aristoteles aktualitet idag

Hela det moderna tänkandet bygger i hög grad på den aristoteliska indelningen av vetandet (fysik, metafysik, logik och etik) och de frågeställningar och sätt att närma sig verkligheten som ligger i denna. Lika grundläggande för vårt sätt att tänka är den aristoteliska logiken. I språken fortlever de aristoteliska begreppen, uttryck som primus motor, kvintessens, sjunde himlen, eter, substans och energi kan liksom aktualitet och potentialitet härledas till Aristoteles.

Platon

Platon (grekiska: Πλάτων), född 428 f.Kr. i Aten, död 348 f.Kr. i Aten, han var en klassisk grekisk filosof, matematiker och författare. Han är antagligen den mest inflytelserika personen inom västerländsk filosofi. Det var han som grundade det han kallade Platons Akademi (på grekiska: ακαδημία), vilket tillsammans med Aristoteles Lyceum fick ett dominerande inflytande inom den tidens vetenskap och filosofi. Han ses som upphovsman till platonismen som är en av den västerländska filosofins huvudriktningar. I sin ungdom hörde Platon till kretsen kring Sokrates, han var runt 27 år gammal när Sokrates avrättades. Till skillnad från de andra antika författare tros samtliga Platons skrifter ha överlevt till idag.

Platon tillhörde Atens aristokrati, han föddes 427 eller 428 f.Kr. Fadern Ariston av Aten skall haft anor tillbaka till den siste bland Atens konungar, Kodros, medan modern Periktione räknade sin släkt från stadens lagstiftare och av antikens kända vise män, Solon. Det är dock svårt att beskylla Platon för vare sig en aristokratiskt hållen konservatism eller manschauvinism. 

I den omdiskuterade Staten (‘Res Publica’ på latin, ‘Περί Δικαιοσύνης’ på grekiska) låter denne plädera för både klassresor (begåvade barn från fattiga familjer ska ges utbildning) och kvinnans principiella jämlikhet såväl inom soldatliv som politik. Båda tankarna var för tiden oerhört radikala. I Theaitetos låter han också Sokrates betona att vilken härkomst man har socialt betyder inte någonting, eftersom vi alla har såväl fattiga folk som kungar bland våra förfäder. Det som är viktigt är att man har något i huvudet och vad man gör av det. Platon hade också goda skäl att vara skeptisk mot överklassen då han sett sina egna äldre, av honom beundrade släktingar (morbrodern Charmides och den äldre släktingen också på moderns sida Kritias) utöva en blodig terrorregim under en kort tid 404–403 innan ett uppror kastade bort dem från makten. Om detta berättar han i det Sjunde brevet, en enda (fast historiskt omstridd) källa till hans egen biografi. Idag räknas det sjunde brevet dock som skrivet antingen av Platon själv eller av någon som var väl insatt i sakerna. Det finns i nedan uppräknade samlade verk.

Ingenting tyder på att Platon någonsin var gift. Det omnämns två äldre bröder, Adeimantos och Glaukon, vilka uppträder i dialogen Staten och där har en viktig funktion som problemställare (andra boken i synnerhet). Han hade också en syster, Potone, vars son Speusippos, en matematiker, efterträdde Platon som akademins föreståndare vid dennes död.

Det finns få kunskaper om Platons barn- och ungdom. Eftersom det Peloponnesiska kriget mellan Aten och Sparta pågick när han föddes och växte upp torde han sannolikt ha deltagit i det, kanske i det berömda slaget vid Arginusae 406 f.Kr.. I varje fall var han ingen världsfrånvänd akademiker. Namnet Platon sägs ha varit ett smeknamn han fick på grund av sina breda axlar vilket gett upphov till det senare ryktet att han som ung sysslade med brottning. Det enda vi egentligen kan tillskriva Aristokles, som sägs ha varit hans verkliga namn, med bestämdhet är en atensk standarduppfostran passande en ung man i de bättre kretsar, där även Sokrates umgicks flitigt. Således måste Platon ha känt till Sokrates tidigt, även om han knappast blev medlem i kretsen av unga män kring denne förrän i senare tonåren. (Detta är en så kallad rimlig gissning, delad av de flesta kännare på området.)

Enligt en tradition skall Platon i unga år själv ägnat sig åt diktning och dramatik (ett fåtal troligen autentiska epigram finns bevarade) och han stod just i beredskap att tävla med en tragedi då han under intryck av Sokrates slöt sig till filosofin. Det påstås att han då brände hela sin ungdomsdiktning. Allt detta är dock osäkra uppgifter, och senare sådana. De kan mycket väl vara gissningar grundade på att i synnerhet de tidiga dialogerna har en tydlig dramatisk, scenisk prägel. Men de är inte osannolika i sig. Det vi emellertid kan säga är att utan det sjunde brevet så vet vi i stort sett ingenting om Platons senare liv heller. Hans elev och yngre kollega Aristoteles nämner Platon med respekt och ibland nästan värme, men mycket kortfattat. Han är också kritisk mot Platon på flera punkter, även om hans filosofi kan ses som en utveckling av idéer hos den äldre Platon (i synnerhet Timaios).

För en ung adelsman vid denna tid var en karriär som militär kombinerat med politiker i stort sett den enda. Platons desillusionering vad gäller politiken var emellertid djupgående, som det sjunde brevet berättar. För kunde han tro på de konservativa – de som blivit de trettio tyrannerna, inklusive hans egen älskade morbror? Eller kunde han tro på demokratin – det var den demokratiska falangen som 399 f.Kr. ställde Sokrates inför rätta, den visaste man Platon kunde tänka sig, på falska anklagelser och lät honom tömma giftbägaren (skildrat i Faidon, som lämpligt också diskuterar själens odödlighet och lägger en grund för läran om eidos (idéerna eller de eviga urformerna). Mer om detta nedan.

Platon som eventuell idrottsman

Det finns uppgifter om att Platon skall ha varit en framstående idrottsman, enligt Dicaearchus skall han ha tävlat i brottning vid de Isthmiska spelen. Det finns till och med uppgifter om att han skulle ha varit dubbel olympisk mästare i pankration, men dessa uppgifter anses vara högst osäkra. Även om dessa påståenden skulle vara myter kan de dock ge en uppfattning om synen på Platon.

Kretsen kring Sokrates

Platon sägs ha tillhört kretsen kring Sokrates i cirka sju år. Utan tvekan gjorde detta ett djupgående intryck på honom. Han var närvarande vid processen mot Sokrates och Sokrates försvarstal brukar räknas som hans första verk. Innehållsligt är det en välvald introduktion, som kan förmodas brodera ut det tal Sokrates faktiskt höll till ett magnifikt försvar för hela dennes verksamhet som kritisk röst i samtiden. Efter Sokrates död 399 f.Kr. skingrades hans lärjungar. Dels saknade den nu sin sammanhållande kraft, dels fanns det filosofiska motsättningar inom gruppen. Sokrates skrev som bekant ingenting, utan lämnade efter sig minnet av de diskussioner han startat om det Goda men olika personligheter inom gruppen hade tolkat – och kunde också tolka – det han sagt olika. En av de mera kända andra lärjungarna var Antisthenes, som i exil bildade en egen skola (enligt senantika uppgifter den kyniska skolan) vars mest kände senare företrädare var Diogenes. Här betonades självkontrollens betydelse, en sokratisk inspiration som även dyker upp hos Platon och inom stoicismen. Livets värde låg absolut inte i lyx och njutningar. Den kyniska skolan drev dock detta längre än de flesta andra.

Utöver bristen på en sammanhållande kraft efter Sokrates kan man också förmoda att lärjungarna fann marken osäker, då de inte kunde veta om även de skulle dras med i mästarens fall. Processer mot medborgare var inget ovanligt – tidigare hade filosofen Anaxagoras dömts till döden för kätteri (enligt vissa källor) liksom statsmannen Perikles gemål Aspasia, en av antikens få kända intellektuella kvinnor. Perikles lyckades som den store talare han var fria Aspasia, och enligt andra antika källor avrättades inte Anaxagoras utan dog rätt gammal i exil. Aristoteles skulle senare också slutligen lämna staden för andra gången med motiveringen att han inte ville låta atenarna än en gång förbryta sig mot filosofin.

Splittring och resor

Efter Sokrates död sökte sig Platon tillsammans med andra i kretsen kring den förre till en av dem som stått honom nära, Euklides från Megara i Boiotien (grundläggaren av en av de sokratiska skolorna), för att fortsätta på Sokrates livsverk. Sammanhållningen av kretsen blev inte långvarig då meningsskiljaktigheter och personlig rivalitet orsakade en splittring. Platon och Antisthenes stred till exempel över en ledande ställning inom gruppen vilket senare övergick till en förbittrad litterär fejd.

I Megara tros dock Platon ha sammanställt en serie dialoger (Ion, Hippias från Elis, Protagoras, Försvarstalet, Kriton, Laches, Karmides, Euthyfron samt några av tvivelaktig äkthet) vars syfte var att visa Sokrates innersta syfte med dennes verksamhet. Efter vistelsen tillbringade Platon följande år på vidsträckta resor. Han besökte Egypten, där han i Kyrene fann bekantskap med matematikern Theodoros – omtalas i dialogen Theaitetos – och senare fortsatte resan till Syditalien, där filosofen mottog bestående intryck av pythagoréerna. Dess förbund och dåvarande ledare Arkytas från Tarent tycks ha influerat Platons själavandringslära, och framförallt hans odödlighetstro, vilket man hör Sokrates kritisera i de tidiga dialogerna, men senare i till exempel dialogen Faidon bestämt hävdas.

I staden Syrakusa på Sicilien vistades Platon en tid vid tyrannen Dionysios den äldres hov. Det framkom senare en brytning mellan de båda beroende på att Platon utövat sitt inflytande på tyrannens svåger Dion, och vunnit honom för sina meningar och filosofi. Så när Platon skulle återvända hem med ett sändebud från Sparta var denne beordrad av Dionysios d.ä. att på något sätt oskadliggöra filosofen. Detta skedde genom att Platon blev ilandsatt på ön Aegina som låg i krig med Aten. Han såldes sålunda som slav men blev friköpt av vännen Annikeris från Kyrene som befann sig på ön, och återvände till Aten sommaren 388 f.Kr..

Akademin

Nu började Platon på allvar sin verksamhet som lärare. Ett stycke utanför Aten köpte han som nu 40-årig man ett lantställe med en trädgård, beläget vid ett gymnasium som benämndes Akademeia. Här hade således den platonska akademien sitt säte i över nio sekler – tills den år 529 e.Kr. stängdes av kejsar Justinianus I – och fostrade bland andra Aristoteles. Platon undervisade och arbetade här på sina viktigaste verk i mer än tjugo år innan Syrakusa återigen blev aktuellt. Dionysios d.ä. hade avlidit och Dion, Platons vän, innehade det största inflytande vid hovet på Syrakusa och önskade nu filosofens hjälp för att influera tyrannens son Dionysios d.y. och potentiellt pröva Platons politiska filosofi. Resan misslyckades i det syftet, Dion drevs i landsflykt och Platon hamnade i ett slags custodio honesta i kungaborgen och återvända inte förrän våren 365 f.Kr. till Aten.

I filosofiskt avseende återknöt Platon kontakten med pythagoréerna och influerades av dem starkare vilket dialoger som Timaios och Lagarna vittnar om. Efter återkomsten tog Platon åter över ledningen av akademien och den landsflyktige Dion anslöt sig senare till skolan.

År 361 f.Kr. kom dock en enträgen begäran från Dionysios d.y. att filosofen skulle återvända till ön för råd och vägledning i filosofiska frågor. Inbjudan visade sig dock vid anländande vara utan allvarligt uppsåt. Tyrannen tycktes vilja ha Platon vid hovet mer som dekoration än rådgivare, och Platon lyckades nätt och jämnt fly ön med hjälp av pythagoréerna i Tarent. Våren 360 f.Kr. skedde återresan.

De sista åren tillbringade Platon vid akademien, skrivande och undervisande. En tradition säger att han dog "skrivande", vilket förmodligen åsyftar att han arbetade in i det sista.

Gärning

I de dialoger av Platon som brukat räknas som tidiga, som Charmides, uppträder Sokrates som samtalsledare men också som en person som tillkallas som rådgivare i livsfrågor (han har en liknande roll i Xenofons Minnen av Sokrates [Memorabilia]). Senare blir Sokrates (i dialogerna) mer och mer den som talar med enstaka inpass från deltagarna, som ofta säger mest "Ja, Sokrates" eller "Förvisso, Sokrates" och det har därför av de flesta antagits att Sokrates i Platons dialoger alltmer blir ett språkrör för Platon, i takt med att han utvecklar sina egna idéer – utifrån en allmän grund han övertagit från sin gamle mästare, men ändå självständigt. Det finns dock en uppfattning enligt vilken Platons samtliga idéer övertogs från Sokrates, bland annat framförd av amerikanen Paul Shorey. Enligt den vanligaste uppfattningen kan Platons skrifter arrangeras i en tidsföljd som också speglar hans intellektuella utveckling bort från Sokrates i en alltmer pythagoreisk riktning, medan Shorey hävdat tesen om "the unity of Plato's thought". Således är grundfrågan om Platons så kallade idélära övertogs från Sokrates eller var Platons egen utveckling av Sokrates tanke att det goda är något absolut.

Platons skrifter tillhör världslitteraturens klassiker. De har också åberopats flitigt av såväl progressiva som reaktionärer. Platon var politiskt intresserad samtidigt som han föraktade politikens avarter. Han var vetenskapsman, matematiker men också poet. Hans dialoger är ibland bländande logiska, ibland burleska, ibland präglade av en subtil ironi. De kan läsas på många sätt, så hur man läser Platon säger rätt mycket om vem man är själv. Ett bra exempel på Platons förmåga att pendla mellan det burleska (fast ändå meningsfulla) och det högtidligt sublima finns i Symposion (Symposium, Gästabudet) där man kan jämföra Aristofanes tal om Eros med Diotimas avslutande. Enligt Aristofanes beror kärleken på att urmänniskan hade fyra armar och ben, men gudarna klöv henne på mitten varför vi alltsedan dess söker vår så kallade äkta hälft (ett länge använt uttryck). Diotimas tal är i stället en poetisk skildring av hur vi intellektuellt genom en abstraktionsprocess som går från det konkreta och individuella till det abstrakta och allmänna kan varsebli idéerna – vägen uppåt.

Verken tillkom troligen dels som populärfilosofiska arbeten, avsedda för en bredare publik, men ser också ut att ha använts vid seminariediskussionerna inom den akademi Platon startade. Somliga är mer publika, andra som Parmenides och många senare dialoger eller traktater kompakta och svåra.

Texterna åberopas med framgång av såväl politiska historiker som vetenskapshistoriker och litteraturhistoriker. Ett vetenskapshistoriskt exempel är Johannes Kepler vars arbete med sin första kosmologiska modell i Mysterium cosmographicum (Tübingen, 1596) var tydligt inspirerat av tankegångarna i Platons Timaios, dennes troligen näst sista verk som på ett intressant sätt beskriver huvuddragen i tidens astronomiska modellbyggande, där hans Akademeia intog en viktig roll. En helt annan aspekt ligger i platonismens betydelse för den svenska poeten Stagnelius, då i en nyplatonistisk, kristet färgad tappning. Över huvud taget betydde platonismen i omtolkad form mycket för romantiken, även om greken Platon säkert skulle haft svårt att känna igen sig i det tidiga artonhundratalet. Men texternas livskraft har legat inte bara i deras filosofiska genialitet och pionjärinsatser uppskattade även av moderna logiker, utan också deras visionära kraft.

Filosofi

Platons filosofi är förmodligen den som utövat störst inflytande på den västerländska traditionen. Hans idélära har upphöjts av den kristna kyrkan (genom nyplatonismen), hans konstsyn ligger till grund för modern argumentation och verk som Staten och Lagarna diskuteras ännu inom såväl statsvetenskapen som samhällsfilosofin.

Idéläran

Ett centralt inslag i Platons filosofi går under det något missvisande namnet idéläran. Enligt idé-, eller bättre formläran, är det som vi med våra sinnen kan uppfatta som verkligheten inte den äkta verkligheten utan endast en skenbild, spegelbild eller skuggbild av denna; detta på grund av att vår själ är fastlåst under vår levnad i en kropp med de ofullkomliga kunskapsorgan som sinnena är. Tillvaron, eller den äkta verkligheten, är oföränderlig och sann, och kallas av Platon för idévärlden. Det är en värld som icke existerar i tid och rum (ty då skulle den vara föränderlig). När vi således ser till exempel en häst får de sinnliga intrycken att erinra oss om den ursprungliga kunskapen – hästens idé. I ett slutgiltigt led menade Platon därtill att alla idéer leder tillbaka till en samlad uridé; (det godas idé) som rymmer alla andra idéer och därmed ses som allra godast och allra mest sann. Den rörelse vi ser i sinnevärlden betraktades därmed som illusioner; eftersom idévärlden, det egentligt sanna, ligger bortom tid och rum, och undgår att underkastas temporaliteten. Idéläran omfattar inte bara fysiska fenomen, utan även moraliska och etiska.

Politiken

Platon tillhörde en av de aristokratiska atenska släkter som politiskt skjutits åt sidan i och med det demokratiska genombrottet i mitten av 400-talet f.Kr. Avskyn för demokratin och dragningen till olika slag av elitism och auktoritärt styre, om än utövat av rättrådiga män (Väktarrådet, bestående av filosofer), är ett återkommande motiv i Platons politiska dialoger, och har tolkats som Platons personliga ståndpunkt. I denna fråga kan man hävda att han följde i Sokrates spår, eftersom Sokrates enligt nästan samtliga källor sägs ha hävdat att politik och juridik borde skötas endast av filosoferna.

Bland de idéer om staten som kommer till uttryck i Platons dialoger finns mycket som i modern tid betraktats som inhumant och totalitärt. Bland annat skulle barn skiljas från sina föräldrar så snart det var möjligt efter födelsen, för att sedan växa upp utan kunskap om vilka deras föräldrar och syskon egentligen var. De skulle istället betrakta alla i ungefär samma ålder som sina syskon, alla i sådan ålder att de kunde vara deras föräldrar som sina föräldrar etc. Endast barn till föräldrar med gynnsamma anlag skulle tillåtas växa upp. Känslomässiga relationer mellan människorna uppmuntrades inte. Människorna skulle delas in i tre klasser (filosoferna, soldaterna och de vanliga) och möjligheten att flyttas mellan klasserna var mycket begränsad. Den styrande klassen skulle bland annat ha privilegiet att få ljuga för de övriga om det som låg i statens intresse. Hela idén med Platons stat var i stora drag att få fram ett folk som skulle klara sig bra i krig, inspiration hämtade han bland annat från det grekiska krigarfolket Spartanerna.

Konsten

Platons konstsyn representerar en argumentation som än i dag förekommer. För honom var konstverket endast imitation av ett objekt i sinnevärlden som i sin tur var en imitation av idévärlden, vilket gjorde att konstverket hamnade lägre i rang. Tillika ansåg Platon att konsten hade en skadlig inverkan på dess åhörare, och om till exempel en publik bejakade en pjäs som innehöll ett lustmord fanns det således risk att publiken fördärvades moraliskt.

Idealstaten

Platon hade många filosofiska åsikter som handlade om samhället, särskilt tanken om idealstaten. Det finns vissa skillnader i hans tidiga och senare åsikter. Några av de mest kända doktrinerna finns i Staten under hans mellersta period. Platon, genom Sokrates ord, anser att samhället har en tredelad struktur som sammanfaller med själens struktur. De tre delarna i kroppen representerar de tre delarna i samhället.

• Produktion, vilket representerar magen. Arbetare, snickare, murare, handelsmän, bönder, etc.
• Skydd, vilket representerar bröstet. Krigare eller vakter, de som är äventyrslystna, starka och modiga; soldater i armén.
• Styre, vilket representerar huvudet. Härskare eller filosofer, kungar, de som är intelligenta, rationella, självkontrollerande, förälskade i visdomen, väl passande för att fatta beslut för samhället.

Enligt denna modell avfärdas principerna av den atenska demokratin (såsom den var under denna tid) eftersom endast ett fåtal är kompetenta nog att styra. Istället för retorik och övertalning säger Platon att rationalitet och visdom skall styra. Platon säger:

"Tills filosofer styr som kungar eller de som nu kallas kungar och styrande män genuint och adekvat filosoferar, alltså, tills politisk makt och filosofi helt sammansmälts, medan de många typerna som för närvarande söker att genomföra en av dessa enbart stoppas med våld, kommer städer inte få någon vila från ondska,... inte heller, tror jag, att den mänskliga rasen kommer få det. (Staten 473 c-d)

Platon beskriver dessa "filosofkungar" som "de som älskar synen av sanning" (Staten 475 c) och stöder idén med analogin av en kapten och hans skepp eller en doktor och hans medicin. Segling och medicin är inte saker som alla är kvalificerade att praktisera av naturen. En stor del av Staten tar sedan upp hur utbildningssystemet skulle sättas upp för att producera dessa filosofkungar.

Kosmologi

Platon hade som matematiker intresse för astronomi, men odlade detta främst för att han menade att studier av himlafenomen var nyttiga både för samhällets ledare och folk i gemen. Dessa studier fäste uppmärksamhet vid den kosmiska ordning och fulländning som Platon såg i astronomiska företeelser och därför kunde tjäna som förebild för alla och envar. Sina tankar om universum utvecklar Platon, som nämnts ovan, i dialogen Timaios, vars huvuddrag fanns tidigt i latinsk översättning. Trots att den är svårtolkad, kom Timaios genom Platons auktoritet att få ett avgörande inflytande på medeltidens lärda. Den starkt konfessionellt färgade nyplatonismen vid antikens slut kom att föra Platons grundläggande idéer vidare och påverka även de stora astronomiska reformatorerna under nya tidens början.

Här drabbar för första gången den hämsko, som skulle gå igenom hela filosofi- och vetenskapshistorien – spänningen mellan konservatism och revolution, mellan vad man anser sig veta säkert och vad man inte kan veta – en diskussion som inom modern vetenskapsteori har förts av bland andra Thomas Kuhn, Karl Popper, Imre Lakatos, Paul Feyerabend och på senare tid även av svenske filosofen Sören Halldén.

Retorik

Platon har under många århundraden betraktats som en av retorikens största fiender, trots att det finns vissa bevis som pekar på att just Platon skulle ha myntat termen retorik. På grund av det inflytande på modern vetenskap och filosofi Platon haft har också hans uppgörelse med retoriken varit en stående kontrovers genom hela den västerländska retorikens historia. Platon är kritisk mot retoriken i flera verk. Platons och filosofins främsta kritik formuleras tydligast i dialogen Gorgias, och verket räknas därför än idag som den filosofiska uppgörelsen med retoriken. Verket skrevs omkring 390 f.Kr.

Kritiken som Platon låter formulera via Sokrates riktas främst mot sofismen och den verksamhet som bedrevs av sofisterna. Eftersom Platon tror på en essentiell sanning (grekiska: επιστήμη, episteme) föraktar han sofisterna och det relativa förhållningssätt de har till den. Detta gör deras ord tomma och intetsägande och Platon tar tydligt avstånd från deras verksamhet, vilket han menar får det sannolika att verka mer värdefullt än sanning. Platon avvisar retoriken som ett slags suggestionskonst som inte behandlar sanning, utan endast det sannolika, och menar att sofisterna, genom att använda sig av en blandning av smicker och skickliga formuleringar, lyckas trollbinda sin publik så till den grad att de får smått att verka stort och stort att verka litet. Retorik är, enligt Gorgias huvudrollsinnehavare, Sokrates, endast baserat på erfarenheter i hur man framkallar en form av behag och lustfylldhet hos sina åhörare.

Platon definierar två sorters övertalning (grekiska: Πειθούς).

1. Tro utan vetande, såsom retoriken doxa
2. den sanna kunskapen som kan uppnås via studier. episteme

Endast den sistnämnda formen leder till idévärldens sanna kunskap. Platon ställer upp demagogiska dikotomier och låter Sokrates argumentera för att det inte finns något mellanläge mellan experter som inte kan tala och talare som inte kan något annat.

Den kritik mot retoriken som presenterats i Gorgias kompliceras dock en aning på grund av flera olika faktorer.

Eftersom Isokrates, som tidigare varit elev hos sofisten Gorgias, samtidigt upprättat sin retorikskola där han kom att institutionalisera retoriken är det möjligt att betrakta dialogen Gorgias som Platons angrepp mot Isokrates och mot retorik som skolämne. I och med att Isokrates skola upprättades vid ungefär samma tid som verket skrevs, menar vissa forskare att Platon kan ha haft ekonomiska motiv bakom delar av den kritik som presenteras. Att verket skrevs nära inpå Sokrates död 399 f.Kr. gör också att forskare ser ett samband mellan det agg som Platon hyste mot de atenska folkförsamlingarna och att verket således kan sägas vara varken opartiskt eller distanserat.

I Faidros, som skrevs omkring 370 f.Kr., intar Platon en annan ställning till retoriken. Den äkta retoriken får verkets protagonist, Sokrates, här definiera som en form av ”andlig vägledare” (grekiska: ψυχαγωγία) och Platon utesluter inte att retorik kan vara ett användbart medel att övertyga massorna med. Den äkta retoriken ser han som en konstform som är lika i smått som i stort och som är lika mycket värd i både väsentliga som oväsentliga sammanhang. Den äkta retorikens förutsättningar är enligt Platon erkännandet av det goda och vägen till den sanna uppfattningen går genom filosofernas dialektiska sanningssökande. För att bli en god talare kräver Platon att retorikern är en god filosof. Platon menar att talaren bör ha kännedom om ämnet han talar om och kräver att läraren utöver retorik känner till sanningen och har kunskap om åhörarnas själar. Talaren måste även vara en god människokännare för att retoriken ska kunna uppnå sin fulla kraft.

Platons kritik har trots sina överdrifter till viss del gagnat retoriken som ämne. Eftersom retoriken därmed tvingats att cementera sina grundideal har efterföljare som Aristoteles därigenom format retoriken till att vara konsten att övertyga och inte låtit den vara ett redskap för att manipulera människor för egen vinnings skull

Sokrates

Sokrates (grekiska Σωκράτης, Sōkrátēs), född cirka 469 f.Kr., död 399 f.Kr. i Aten, var en klassisk grekisk filosof från Aten. Sokrates anses som en av grundarna av västerländsk filosofi; han är en gåtfull figur som endast är känd genom sina studenters redogörelser. Platons dialoger är de mest innehållsrika källorna, som överlevt sedan antiken. Genom porträtteringen i Platons dialoger har Sokrates blivit ryktbar för sina bidrag inom etikens område. Det är genom Platons beskrivningar bilden av Sokrates gärningar inom områdena kunskapsteori och logik visades och de influerade Platons idéer och angrpereppssätt och har fortsatt att stå som grund för en stor del av den västerländska filosofin.

Sokrates dömdes till döden av Atens folkförsamling och avrättades 399 f.Kr. efter en skenrättegång anklagad för att vara ateist, sofist och för att ha vilselett ungdomen från att följa gällande lagar och principer. Hans tankar och idéer är dock präglade av att han varken var ateist eller sofist.

Biografi och källor

De huvudsakliga källorna till vår kunskap om Sokrates person och filosofi är vad som berättas om honom av filosoferna Platon och Aristoteles, militären och skriftställaren Xenofon samt i viss mån dramatikern Aristofanes. Platon och Xenofon var båda elever till Sokrates.

Sokrates är huvudpersonen i de flesta av Platons filosofiska dialoger, och man antar att den litterära figuren Sokrates i dessa dialoger vanligen är språkrör för Platons tankar, snarare än för den verklige Sokrates filosofi. Samtidigt är det ytterst vanligt att även tänka sig att Platons tidiga verk (Mindre Hippias, Alkibiades 1, Sokrates försvarstal, Eutyfron, Kriton, Större Hippias, Charmides, Laches, Lysis, Protagoras och Gorgias) ger en träffande bild av Sokrates särpräglade filosofiska metod och i viss mån av hans filosofiska ståndpunkter. Flera av Xenofons skrifter handlar om Sokrates: bland annat Sokratesbiografin Memorabilia (Sokratesminnen) samt Gästabudet och Försvarstalet, som väl är skrivna i medveten motsättning till Platons dialoger med samma namn.

Platons och Xenofons porträtt av Sokrates tecknades efter hans död, men redan under sin livstid figurerar Sokrates i komediförfattaren Aristofanes skådespel Molnen från 423 f.Kr. Detta anses allmänt vara en parodisk karikatyr av Sokrates, som inte gör honom rättvisa, men som däremot kan ge en god bild av hur han uppfattades av många atenare. (Det kan dock anmärkas att Søren Kierkegaard i sin tidiga bok Om Begrebet Ironi med stadigt Hensyn til Socrates (1841) argumenterar för att Aristofanes är den som ger oss det mest verklighetstrogna porträttet av den historiske Sokrates.)

Aristoteles var Platons främste och mest självständige elev. I sina skrifter lämnar han uppgifter om många tidigare filosofer och deras filosofi, bland andra Sokrates. Exempelvis skriver han i boken Metafysiken att Sokrates inte intresserade sig för naturfilosofi utan för etiken och i första hand karaktärsdygderna, att han var den förste som frågade efter allmängiltiga definitioner av karaktärsdygderna, det vill säga efter dygdernas sanna innersta beskaffenhet, för att utifrån denna kunskap sedan kunna dra säkra slutsatser i etiska frågor, men att han samtidigt trodde att man kunde ledas till insikt i dygdernas sanna natur genom att studera konkreta exempel på dem samt att det inte var han som var upphovsman till idéläran (vilket Platons dialoger annars kunde ge sken av).

Både Sokrates och Platon var en del av aristokratin, den högre samhällsklassen som hade makt, bildning och möjligheter. Att omkring en tredjedel av befolkningen i Aten var slavar och att bara en mindre del män var fria medborgare med rösträtt, var en naturlig del av deras verklighet, och kanske en förklaring till den elitistiska människosyn, som präglade Sokrates. Han höll dock inte med den traditionella aristokratins etik, den stränga skolbildningen, eller den ekonomiska och religiösa konservatismen, som var typisk för hans tid.

Vid rättegången inför sin död höll Sokrates ett berömt försvarstal, varav det finns två versioner. En version av Platon, och en version av Xenofon. Ingen av dem var närvarande under själva talet, utan har återgett vad de har fått höra. Sokrates hade chansen att gå fri om han tog tillbaka allt han hade sagt sig stå för, men valde att hålla fast vid det han sagt och ta sitt straff. Han påstås själv ha druckit ur giftbägaren, en blandning med bland annat odört.

Filosofi

Sokrates var enligt vissa källor den förste som kallat sig filosof (älskare av visdom).

Sokrates trodde på människans goda natur. Att vi gör gott om vi vet vad som är gott. Han menade att de som har anat verkligheten bakom sinnenas bedrägliga skuggbilder är de som är bäst lämpade att styra samhället; de kommer handla mer utifrån pliktkänsla och inte utifrån maktbegär. Alltså ska politiker/politikerna vara filosofer.

Sokrates hade en modern syn på kvinnan: han ansåg att kvinnor ska ha samma möjligheter som männen att utveckla sina naturliga förmågor, både kroppsliga, intellektuella och andliga. Att utbilda kvinnor är att ta vara på samhällets resurser, och allt som är nyttigt för samhället ska understödjas. Samtidigt pratar han i en av Platons dialoger om kvinnor och barn som en del av alla egendomar som enligt ett ideal ska vara gemensamma. Ingen av dessa tankar var särskilt populära i den tid han levde i.

Sokrates, kunskap och pedagogik

Sokrates blev kallad "samtidens visaste man" av oraklet i Delfi. Detta höll han inte med om, men efter att ha samtalat med andra visa män ska han ha sagt:

"Jag är dock visare än han. Ty det förefaller som om ingen av oss vet något verkligt värdefullt, men han tror att han vet det utan att veta det, under det att jag varken vet det eller inbillar mig veta det." Från detta kommer talesättet: "Visst är den som vet vad han inte vet."

Trots att Sokrates inte själv kallade sig lärare räknar vi honom som en av tidens stora pedagoger. I de flesta av de nedskrivna dialogerna vill Sokrates inte ens ta på sig en roll som handledare, utan vill enbart ses som en samtalspartner som tillsammans med en likaberättigad partner gör ett gemensamt utforskande för att bringa klarhet i en fråga. Enligt den här synen ska läraren aldrig sträva efter att få eleven att komma fram till ett förutbestämt mål; läraren är bara den som strävar mest aktivt för att klarlägga frågan som undersöks. Inget är heller så självklart eller så tokigt att det inte ska undersökas. Alla domar före undersökningen är fördomar.

Den sokratiska samtalskonsten baseras på att läraren är den som hjälper eleven att förlösa det som den redan vet. Genom eftertanke vill man få det dunkelt anade att träda fram i klarhet. Sokrates kallade det själv för den majevtiska metoden (från grekiskans maieutike, förlossningskonst), vilken går ut på att hjälpa eleven att erinra sig kunskap den redan har. Det finns inget nytt vi kan lära oss, vi kan bara lära oss att tänka rätt. Kunskapen finns inom oss, i själen, som erfarenheter från tidigare liv. Det är då helt naturligt att vi kan erinra oss det om vi bara fortsätter sökandet. En lärandeprocess ska alltså hjälpa oss att komma ihåg det vi redan vet, inte lära oss något nytt utanför oss själva. Han ansåg att hela naturen var besläktad och att själen en gång vetat allt. 

"Då alltså själen är odödlig och har blivit född många gånger, och då den sett allting, både vad som finns här uppe och vad som finns i Hades, så finns det ej något som den ej har lärt sig." - Sokrates

Sokrates hyllade dialektiken som den främsta vetenskapen: vetenskapen om samtalskonsten där man genom logiska argument och motargument söker sanningen. Bästa metoden för detta var det offentliga samtalet, en dialog öppen för åhörare men med struktur för deltagarna. Förutsättningar för dialektiken var förnuftigt tänkande, språkliga färdigheter och argumentationsförmåga. Sokrates ställde tre krav på dem han pratade med: För det första skulle de tala utifrån egen övertygelse, inte upprepa vad andra sagt. För det andra skulle de framföra följdriktigt resonemang, de fick inte säga emot sig själva på viktiga punkter. För det tredje skulle de kunna definiera de begrepp, ord och uttryck de använde i sina argument. Sokrates och Platon var kritiska till det skrivna språket. De tyckte att det skrivna inte kan försvara sig eller hindra läsaren från att vilseledas av textens upphovsman eller egna föreställningar, medan det i samtalet finns möjlighet för alla parter att förklara sig. Det är dock möjligt att denna kritik mest var riktad mot sofisternas användning av skriften. Sofisterna, som var bildade män från staterna utanför Aten, reste runt och undervisade mot betalning, ofta med retoriken som det viktigaste ämnet. Rörelsen växte fram under demokratins utveckling i det antika Grekland, där en ny öppenhet för att odla bildade, tänkande medborgare som en förutsättning för ett demokratiskt samhälle utvecklades. Deras syn på kunskap var att den är subjektiv och relativ. Sokrates och sofisterna var därför varandras motpoler. Den akademi Platon grundade i Aten var baserad på just att det finns objektiv, absolut kunskap. Absolut gott och absolut ont. Och att vi genom tänkandet når den goda idévärlden. ”Förnuftet styr allt och ger upphov till allt.” Dessa båda motpoler närmade sig varandra med tiden, och västerländsk humanism (som inspirerat våra gymnasium och universitet) har rötter i dem båda.

Kritiker tycker att Sokrates och Platon har en naiv övertro till förnuftet. Att den ständiga prövning och omprövning Sokrates förespråkar kan skapa förvirring och splittra de normer som håller ihop vårt samhälle. Unga börjar ifrågasätta för ifrågasättandets skull, för att skämta och ha roligt, inte för att nå sanningen. Även Platon säger senare i sitt liv att dialektiken kan vara farlig om man inte står med båda fötterna stadigt på jorden och är fyllda minst 30 år.

En central fråga inom filosofin som präglar vår syn på kunskap och vetande är Platons fråga "Kan våra sinnen ge oss en sann bild av verkligheten?" Sokrates presenterar idén att vår värld bara är skuggbilder av den sanna verkligheten. I den sanna verkligheten finns det goda, det förträffliga, dygden. Vägen till den sanna verkligheten ligger utanför sinnenas värld och kan bara hittas genom förnuftet och samvetet. Genom reflektion och rationellt tänkande kan vi hitta den sanna kunskapen, som är oföränderlig. I en dialog mellan Sokrates och sofisten Theaitetos diskuteras vad vetande är. Sokrates leder samtalet till att det inte finns ett enkelt svar. Det enda som är klart är vägen till vetandet: Man blir vis genom att ständigt söka sanningen.

Kort om Sokrates och kunskap

• Vad är värt att lära? "Det goda, sanna och hur själen fungerar." Om man vet vad som är gott handlar man därefter.
• Varför? "För att bli dygdig och förträfflig i livet och för att skapa förutsättningar för ett bättre liv efter döden."
• Hur? Genom reflektion och förnuftigt tänkande, där den bästa metoden är det offentliga samtalet med dialektik.

Betydelse för filosofin

Trots att så lite är känt om Sokrates tillmäts han så stor betydelse att många anser att filosofin tog en helt ny vändning med honom. Därför kallas de antika grekiska filosoferna före honom (ex. Thales från Miletos, Pythagoras, Herakleitos) vanligen "försokratikerna". Termen användes, såvitt känt, första gången av den brittiske historikern George Grote i hans verk Plato and the other companions of Socrates.

Filosofer före Sokrates fokuserade mycket på naturen. Sokrates skiftade fokus till att tänka på människan och menade att om man lyssnar till sig själv upptäcker man samvetets och förnuftets röst. ”Känn dig själv” var hans valspråk. Han tränade sina lärjungar i att lyssna och tolka sitt samvete, och hans tro på förnuftet liknar Freuds tankar och den nutida psykoanalysen.

Det är inte en nyhet att en filosof inte skriver, inte efterlämnat text. Buddha skrev inte ned sina tankar till sina lärjungar, dessa traderades muntligt, det var inget som man fäste på pränt förrän buddistiska munkar kom till Ceylon (Sri Lanka). Det var Platon som lät Sokrates komma till tals i sina egna texter i form av dialoger. Man kan säga att det är tack vare Platon som vi idag har kännedom om Sokrates och dennes filosofiska gärning.

Rättegången mot Sokrates var ett rent justitiemord, dessutom mord på en framstående filosof byggt på grundlösa och falska anklagelser mot honom som person. De som låg bakom det var de som inte tålde honom och att han sade sanningen! Sokrates tunga var inte vassare än andras beträffande hur man ska leva som människa. Allt har gränser beträffande etik!

Protagoras

Protagoras (grekiska Πρωταγόρας), född cirka 481 f.Kr. i Abdera, Thrakien, död 420 f.Kr., var en grekisk filosof och retoriker som räknas till försokratikerna, trots att han var samtida med Sokrates.

Protagoras beskrivs ofta som en av Greklands första humanister. Hans syn på språket och på verkligheten fungerade som ett försvar för demokratin och den öppna debatten. Platon tillskriver Protagoras relativism och använder sina föregångares läror som skärm till hans eget åtagande för objektiva och transcendenta verkligheter och värden. Platon tillskriver också Protagoras en tidig form av fenomenologi.

Protagoras hävdar att människan inte kan finna några säkra svar, det vill säga att han företräder skepticismen, och ägnade sig åt människan och hennes plats i samhället. Rätt och fel, ont och gott måste alltid värderas i förhållande till människans behov. Det som är sant för en människa behöver inte vara sant för någon annan. Varje åsikt är lika mycket värd och lika sann, men det finns några som är ”bättre” än andra och han ser det som sin uppgift som sofist att hjälpa människorna att nå de bästa åsikterna i politiska och moraliska frågor. Sofisterna ansåg att det inte finns några grundläggande normer för vad som är rätt eller fel, men vissa saker är skadliga och andra gynnsamma för människor och stater, och det är upp till de visa att vägleda människorna så att de håller de gynnsamma sakerna för goda och rättvisa. De var kritiska mot absoluta sanningar och Protagoras har därför haft åsikter om vetenskaplig metod.

Inflytande

Protagoras anses av en del ha varit den förste sofisten. Han anlände förmodligen till Aten runt år 450 f.Kr., mer än 20 år före Gorgias, en annan känd sofist. Protagoras var aktiv i Aten i mer än 40 år, och nådde under denna period inflytande, berömmelse och rikedom. Vissa menar att han var den mest kända och inflytelserika sofisten. Han var till exempel rådgivare åt den politiske talaren Perikles, den mäktigaste statsmannen i Aten. Han fick till och med biträda Perikles med att stifta lagar.

Protagoras ryktbarhet var sådan att han liksom andra kända sofister kunde ta ut enorma arvoden för att lära ut sina retoriska färdigheter. Vissa menar att Protagoras var först med att ta ut avgifter för att hålla föreläsningar. Detta förfarande stred mot traditionerna i Aten och stack således i ögonen på folk, men det avskräckte inte rika unga män som sägs ha flockats när Protagoras höll föredrag.

Livsgärning

Protagoras mest berömda uttalande är: "Människan är alltings mått, för de ting som är att de är och för de ting som inte är att de inte är." Satsen är även känd under den latinska termen homo mensura. Citatet finns återgivet i Platons Theaitetos, sektion 152a. Likt många fragment ur försokratisk filosofi har denna fras förmedlats till oss utan sammanhang och dess betydelse är öppen för tolkning. Tolkningen beror på om grekiska hōs skall översättas som "hur" eller "att". Menade Protagoras att människan är måttet på hur alla ting är (essens) eller måttet som avgör att alla ting existerar? Den amerikanske forskaren Edward Schiappa förespråkar den senare tolkningen. En vanlig tolkning är att Protagoras menade att det är människorna och inte gudarna eller filosoferna som bestämmer vad som är sant och inte sant. Om en person tycker att vindarna är kalla och en annan att de är varma så betyder inte det att en av dem har fel. Vindarna kan vara kalla för en person och varma för en annan. Sanningen är med andra ord relativ. Den är inte objektiv utan subjektiv och den skiljer sig åt mellan människor.

Det andra uttalandet från Protagoras brukar kallas dissoi logoi. "Det finns två ord (dissoi logoi) om alla saker, motsatta varandra." Tolkningen beror på betydelsen av logoi, som kan betyda ord, tankar, redogörelser, en version från ett visst perspektiv. Den andra tolkningssvårigheten ligger i betydelsen av pragmata, sak, rättssak, frågeställning, ärende. Protagoras menade att det i varje mänsklig frågeställning alltid finns en motsatt uppfattning mot det som den ena sidan hävdade och att denna avvikande åsikt var värd att undersökas, om inte annat så för att kunna bemöta den.

Eftersom den absoluta sanningen, enligt Protagoras, inte finns tillgänglig för människan skall man istället sträva efter att i varje fall finna det som är mest sannolikt. Det gör man genom att argumentera från mer än en sida av saker och ting. Alltså via motsatta argument, dissoi logoi. Han gick så långt som till att säga att man då bör sträva efter att få den svagare sidan att framstå som den starkaste. Intellektuellt var syftet naturligtvis att uppmuntra utforskandet av alla möjliga sidor av en fråga. Endast ett argument som blivit testat och stått emot motstående argument var hållbart. Protagoras var den första som lärde ut denna metod, som alltså kom att bli karakteristisk för sofisterna. Han var också den förste att anordna debattävlingar.

Protagoras var agnostiker, vilket stämmer väl med hans syn på sanningen. Ett känt citat från honom lyder: "Om gudarna förmår jag inte säga, vare sig att de är eller att de inte är. Ty mycket finns som hindrar att veta, både deras fördoldhet och människolivets korthet".

Det var Protagoras som uttalade de kända orden "Människan är alltings mått", vilket gav uttryck för hans uppfattning om sanningens relativitet. En relativistisk och skeptisk syn var något som förenade många av sofisterna. Dessutom förekommer han i en av Platons dialoger som sofist

Sofisterna

Sofisterna utgör en särskild gruppering bland de tidiga grekisk-antika filosoferna. En sofist (grekiska σοφιστής) var i antikens Grekland en vis och mångkunnig man som ofta försörjde sig genom att undervisa mot betalning, men framför allt en anhängare av en viss filosofisk skola som uppträdde i Grekland under andra hälften av 400-talet och första hälften av 300-talet före Kristus.

De tidiga sofisterna hade ännu inte dragit konsekvenserna av skolans läror fullt ut på det etiska området. De mest inflytelserika bland dessa äldre sofister var Protagoras, Gorgias och Isokrates. Bland de senare hörde Prodikos från Keos, Hippias från Elis, Kritias och Diagoras till de mest inflytelserika.

I dagligt tal betyder numera sofist en person som använder spetsfundigt resonemang, det vill säga en framställning, som vilseleder genom spetsfundiga distinktioner och bedrägliga ordvrängningar. Ordet sofist härstammar från grekiskans sofistes som är besläktat med ordet sofia som kan översättas till "vishet" och "skicklighet". Således är en sofist en person som sysslar med vishet och äger stor skicklighet inom det området, fast troligtvis användes ordet även utanför filosofin.

Senare skulle sofist få en negativ klang och det tros ha uppstått från faktumet att sofisterna tog betalt för sin undervisning som ger deras läror en anstrykning av det elitistiska, men också för att deras uppfattningar avvek från det hävdvunna. Därtill har sofism satts i samband med tvetydiga argument och ordvrängeri. Eftersom få av sofisternas egna skrifter finns bevarade är de mest kända genom andrahandskällor, vilket kan vara en del i förklaringen att de förvärvat en negativ syn.

När någon av sofisterna dyker upp i Platons dialoger är det oftast som dennes meningsmotståndare och blir dem som förlorar meningsstriderna. Och det är först efter Platon som sofister används för att beteckna en gruppering av tänkare.

Sofisterna och deras omvärld

Tidigare grekiska filosofer hade spridit sina läror i en sluten krets, utan ersättning. Till skillnad från dessa uppträdde sofisterna offentligt som lärare för ungdomen i retorik och statsvetenskap och fick lön för detta. Deras läror hade klart skeptiska drag, beroende på de slutsatser de dragit ur den föregående filosofins mer eller mindre tydliga materialism, särskilt i den form den fått av Herakleitos och eleaterna.

Kunskaps- och världssyn

Människan, sade sofisterna, kan ingenting veta. Allt växlar och förändras. Alla våra förnimmelser, särskilt sinnesintrycken, är därför sanna endast i det ögonblick vi upplever dem och för den som upplever dem. Människan är måttet för allt, för det varande att det är, för det inte varande att det inte är. Men vi känner inte till någon annan verklighet än våra skiftande sinnesintryck (Protagoras). Inte heller ger det någonting, för som eleaterna visat, att mångfald och rörelse är otänkbara, så utfaller dessutom deras rena enhet i själva verket till det rena intet. Skulle det finnas något ytterligare, så kunde vi inte ha kunskap om det, för vem garanterar att de intryck tingen gör på våra sinnen överensstämmer med själva tingen, som är utanför oss?

Om något ändå verkligen skulle finnas, sade sofisterna, så kunde det inte sägas, för orden kan mycket väl ha olika betydelse för olika människor (Gorgias).

Sofisternas etik och statslära

Sofisterna utgav sig själva för att vara lärare i dygd och vältalighet. Deras etik överensstämde med andan i deras kunskapslära. På samma sätt som sanningen är otillgänglig för oss människor så finns det inte heller något som är rätt i sig självt. Allt är rätt för var och en som han tycker är rätt. Allt som tjänar mina syften är tillåtet. Samhället och dess lagar uppkom när de starkare började förtrycka de svagare. De svaga gick då samman och blev på detta sätt starkare än de starka och ålade de starka att följa vissa regler samtidigt som de hotade dem med straff om de bröt mot dessa.

Lagarna finns till nytta för de styrande, inte de styrda, menade sofisterna. Eftersom människor inte kan upptäcka och bestraffa alla lagöverträdelser, så kom en klok man en gång på att man skulle inbilla folket att det finns mäktiga, allvetande väsen, gudar, som känner till och en dag ska bestraffa även de lagbrott som människorna inte känner till. På det sättet har människors föreställningar om rätt och orätt och religiösa föreställningar uppkommit. Den handlar klokt som sätter sig över olika hänsyn, som handlar som han själv vill, vare sig det gäller rån eller plundring av tempel, bara det sker i hemlighet, så att han klarar sig undan straff.

Retoriken

Om vältaligheten kan man säga att det är konsten att inbilla makthavarna (i ett demokratiskt samhälle folket) att det talaren vill och finner bäst för sig själv i själva verket är det bästa för dem (de styrande). För att uppnå detta ska man använda spetsfundigheter och skenbart riktiga slutledningar, och man ska lära sig att genom sådana försvara vilken sak som helst. Den skickligaste talaren är den som kan försvara den sämsta saken.

Det var i denna konst som sofisterna i första hand undervisade sina lärjungar, och därigenom undergrävde de den offentliga moralen. Deras uppträdande och läror berodde dels på den tidigare filosofins realism, som de tillämpade på de kunskapsteoretiska och moraliska frågorna, dels på de andliga åsikterna i bildade kretsar vid denna tid. Den gamla vördnaden för auktoritet, för statens lagar och gudars vilja hade under inflytande av dels folkets högre utveckling, dels det peloponnesiska krigets inverkan, börjat vackla och lämna plats för subjektets obetingade anspråk på giltighet, utan att detta subjekt ännu inom sig självt funnit normen för sanning och rätt. Denna etiska ståndpunkt kallas värdesubjektivism eller relativism.

Sofisterna för eftervärlden

Deras verksamhet är främst känd genom Platons starkt vinklade negativa syn på dem. Platon klandrade dem för att de tjänade demokratin genom att ge undervisning i retorik till dem som ville göra karriär och för att de saknade värderingar

Sofisternas betydelse för den grekiska filosofin, och därigenom för västerlandets filosofi i allmänhet och bildningens historia, var negativ genom att de bidrog starkt till att undergräva det som var föråldrat inom båda områdena, positiv genom att de inom båda banade väg för den högre riktning som Sokrates inledde.

Filosofen Hans Larsson (1913) menade att Platons kamp mot sofisternas värdesubjektivism då fortfarande var aktuell.

Andra grekiska filosofer

Vi studerar andra grekiska filosofer, och de filosofer som redan har nämnts här är inte de enda intressanta tänkarna i denna era. Här finns Xenofanes (antik grekiska: Ξενοφάνης ὁ Κολοφώνιος) vilken kritiserade religionen med invändningen att olika folkslag skapade olika gudar vilka var avgudar av dem själva. Pyrrhon (antik grekiska: Πύρρων ὁ Ἠλεῖος) grundade skepticismen vars lära förnekade möjligheten till sann kunskap.

Vi finner Parmenides (antik grekiska: Παρμενίδης ὁ Ἐλεάτης) här som efter att ha fastslagit att det inte existerade något intet drog slutsatsen att världen måste vara evig då inget kan uppstå ur inget om något icke-varande inte existerar. Parmenides uppfattade också världen som tudelad mellan en materiell värld och en tankevärld.

Ytterligare filosofer att ta upp från denna tid är Solon (grekiska: Σόλων) som kallades den visaste av Greklands sju vise samt Zenon från Elea (grekiska: Ζήνων ὁ Ἐλεάτης) som för eftervärlden blivit känd för sina paradoxer och som trolig uppfinnare av dialektiken. Kvinnliga antika filosofer var sällsynta, en sådan var Hipparchia från Maroneia  (grekiska: Ἱππαρχία ἡ Μαρωνεῖτις)  som klädde sig i manskläder och anammade den kyniska skolans livsstil.

Det skall sägas att den kyniska skolan kom från det grekiska ordet för hund (antik grekiska: Κῦνος), skolan skapades av Athistenes (grekiska: Ἀντισθένης), de som ingick i den skolan kom att kalla sig “hundar”; Termen cyniker kommer från antikens grekiska κυνικός (kynikos) "hundliknande" och κύων (kyôn) "hund" (genitiv: kynos). Dessa människor var oftast klädda i trasor och luktade illa.

Antisthenes, undervisad i Kynosarges gymnasium i Aten. Ordet Kynosarges betyder "den vita hundens plats". Det verkar dock säkert att ordet hund också kastades mot de första cynikerna som en förolämpning för deras skamlösa förkastande av konventionella seder och deras beslut att leva på gatorna. 

Diogenes från Sinope (antik grekiska: Διογένης ὁ Σινωπεύς), i synnerhet, kallades "Hunden", en distinktion han verkar ha njutit av, då han sa att "andra hundar biter sina fiender, jag biter mina vänner för att rädda dem". Denne bisarre bodde i en tunna, han kunde ses vandra omkring i Aten med en lykta i handen mitt på ljusa dagen! Det är också bakgrunden till det man kallar för cynism är en känslokall och misstrogen inställning. En cyniker tror att alla alltid agerar utifrån egen vinning. Att vara cynisk innebär ofta att man saknar tilltro till andra människors goda vilja.

Grundläggande betydelse: Det är en livsåskådning där man inte tror på osjälviska handlingar. Man letar ständigt efter dolda motiv hos andra. Kännetecken: Cynism kan visa sig som känslokyla, hårdhet eller sarkasm. Det kan användas som en sköld för att skydda sig från att bli besviken.

Kosmos

Kosmos (grekiska: κόσμος) betyder både ordning och världsallt vilka är något skilda begrepp. Ordning är motsatsen till kaos (grekiska: χάος). De gamla grekernas skapelse berättelse handlade om hur allt bringades i ordning ur kaos, det vill säga världen; kaos var ett ursprungligt rum som huvudsakligen bestod av tomhet eller grundelement (något de tidiga naturfilosoferna har olika uppfattningar om). 

För människan som bara kunde utgå från visuella observationer framstod världsalltet som en platt skiva med en tom rymd ovanför. Den tomma rymden bestående av luft kom att betraktas som himlen, något som befann sig på ointagligt avstånd - kanske ett slags tak som som utgjorde en gräns för rummet uppåt. Om jorden är platt måste något hålla upp himlen ovan. I mytiska berättelser ingick beskrivningar om hur höga berg vid världens yttre regioner höll upp himlen. 

Gränserna i de horisontella riktningarna utgjordes av vatten, världshavet (Okeanos). Detta hav omgärdade allt land och den som försökte segla över det för att finna dess slut skulle antingen nå dess gräns och möta ett fruktansvärt öde i form av odjur eller så fanns ingen gräns att nå, världshavet var oändligt.

Att det vore möjligt att färdas i en riktning på marken för att en dag återkomma till samma plats ansågs otänkbart. Jorden var platt, det var vad ögat sa den som blickade omkring sig. Under lång tid var uppfattningen att kosmos bestod av essentiellt två delar: marken man gick på och himlen som fanns ogripbar ovan. Men för några tusen år sedan under den historiska epok vi kallar antiken skulle Anaximander inse att något inte stämde med denna världssyn. Hur var det möjligt för solen och månen att återkomma på himlen i cykliska mönster om jorden var platt? Det vore mer logiskt om jorden inte var platt och att de himlakroppen som kunde beskådas från dess yta i stället kretsade runt den.

Även om det var logiskt var det onekligen en revolutionerande tillika underlig tanke. För att inte tala om hur omvälvande tanken var att jorden därigenom måste sväva fritt i något slags rymd. Vad höll den uppe? Varför föll den inte nedåt tills den kom i kontakt med något underlag som andra fasta föremål gjorde?

Anaximander kom troligen inte fram till slutsatsen att jorden nödvändigtvis var rund utan enbart att den inte var platt. Det var senare antika naturfilosofer som byggde vidare på idén och kom fram till att den lämpligaste formen på jorden torde vara ett klot. Det var följdriktigt bland annat då solen och månen följde ett sådant regelmässigt mönster både gällande tid och plats.

Aristoteles skulle bygga vidare på denna omvälvande bild av världsalltet och skissa en bild på kosmos som skulle gälla århundraden framåt. Aristoteles målade upp en bild av kosmos som bestod av jorden i mitten och utanför denna flera omkringliggande cirklar som angav de sfäriska banorna i vilka himlakroppar kretsade. Utanför jorden var månens, solens, planeternas och stjärnornas kretsar.