Filosofiska funderingar I

Skrivet av Jan Josefsson

1

Människan är en varelse som har ett medvetande. Människan har troligen varit medveten som ett resultat av evolutionen. Det handlar om den biologiska egenskaper som synen, tvåbenthet, ett komplext immunförsvar – har dels människans hjärna kommit att ge upphov till medvetandet, något som gav våra förfäder överlevnads- och reproduktionsfördelar. 

Komplex problemlösning och planering: Ett medvetet sinne kan föreställa sig framtida scenarier, väga olika handlingsalternativ mot varandra och fatta beslut baserat på tidigare erfarenheter utan att behöva pröva allt genom ren och skär prov-och-misstag-metod i verkligheten.

Social förmåga och empati: Människor är utpräglat sociala varelser. Medvetandet hjälper oss att förstå att även andra individer har egna tankar, känslor och avsikter (så kallad Teori om sinnet). Detta är grundläggande för att kunna samarbeta, bygga allianser och navigera i komplexa sociala grupper.

Inlärning och anpassningsförmåga: Medvetandet gör att vi kan fokusera på ny eller oväntad information i vår omgivning och lära oss av den, vilket gör oss mycket mer anpassningsbara till nya miljöer än om vi enbart förlitade oss på fasta instinkter.

Frågeställningen om hur och när medvetandet exakt uppstod i evolutionens träd – och vad det rent biologiskt är (det så kallade "svåra medvetandeproblemet") – är fortfarande en av de största och mest fascinerande frågorna inom vetenskapen och filosofin.

2

Människan är en varelse, ett subjekt som betraktar världen runt omkring henne. Det människan betraktar, betraktas av subjektet, som observerar den yttre världen inifrån. Det människan upplever projiceras inom henne i hjärnan som omvandlar det till föreställningar om den yttre världen. Det skapar reflexioner som i sig bildar en ström av uppfattningar. Det leder till tankar och till handling beroende på situationen.

Det är utifrån det sedda, det hörda, avsmakade som reflexionerna skapas, de ger en helhet, den är oftast harmonisk, igenkännbar och varm samt innerlig. Men det beror på betraktaren och leder till intention som i sin tur blir en handling av något slag. Alltså skapas handlingen på subjektets intryck och uppfattning. Det finns ett "jag" som har insikt, ett styrande "jag" som handlar utifrån det som är nedtecknat här.

Med "jag" som illusion åsyftas tanken att den fasta, permanenta och enhetliga personlighetskärnan (egot) egentligen inte existerar som ett konkret ting, utan är en mental konstruktion.

Den mänskliga hjärnan väver samman tankar, minnen, känslor, sinnesintryck till en berättelse som upplevs som ett fast "jag". Det innebär att det inte finns en fast kärna eller ett centrum.

Upplevelsen att vara samma person över tid döljer det faktum att allt i kropp och sinne ständigt förändras. Det handlar om att vara underkastad ständig förändring.

Illusionen är en biologisk och social funktion som hjälper oss att navigera i tillvaron, inte ett verkligt fristående objekt. Den praktiska funktionen.

Begreppet anātman (icke-jag) hävdar att det vi kallar ett "jag" bara är en samling förgängliga beståndsdelar (skandhas) utan något bestående centrum. Det är det buddhistiska perspektivet, och det kan sägas vara sanningen om det som vi vanligen uppfattar som "jaget" (ego).

Hjärnan skapar en självmodell för att hålla reda på kroppen och dess handlingar, vilket feltolkas som en "pilot" som sitter inne i huvudet. Detta är det neurovetenskapliga perspektivet som är en förklaring som handlar om hjärnan och nervsystemet, både det perifera nervsystemet och det centrala nervsystemet.

Man kan tala om två perspektiv. Det som det i stort gäller är vem som i grunden är den som styr det hörda, det sedda och det smakade, det luktade och det taktila (känsel). Det är ett fokus, subjektet som upplever det som genom olika sinnesintryck vävs samman till en slags modell av den kropp som hjärnan är instängd i. Sedan tillkommer minnen, känslor, sinnesintryck, vilket sedan "upplevs" som ett fast "jag". Detta är som en mental konstruktion. Detta är i grund och botten det som även benämns ego eller psyke.  

Det handlar om att det som når detta "jag" via det fokus som utgörs av subjektet som "upplever" de intryck som kommer utifrån bidrar till reflexioner, men dessa är oftast jagets självreflektioner – det är början till tankar, det är början till vad som kan kläs i ord, det tänkta är inte ord, det är abstraktioner som baseras i symboler innan de når talorganet eller handen som kan hålla pennan mot pappret eller trycka ned tangenterna på datorn med fingrarna.

All mänsklig erfarenhet tar sin början i en gränsdragning. Det som når oss utifrån – en förnimmelse, ett ljus, ett ord, en händelse – filtreras genom det brännglas som utgörs av vårt subjektiva fokus. I detta möte mellan omvärld och medvetande uppstår inte ett neutralt registrerande, utan en omedelbar rörelse mot reflexion. Men dessa reflexioner är sällan objektiva betraktelser; de är till sin natur jagets självreflektioner. Varje intryck speglas mot den inre horisont som utgör jagets identitet och historia.

Denna process utgör själva ursprunget till det vi kallar tankar. Innan tanken blir till språk existerar den i ett tyst, flyktigt tillstånd. Det är en för-språklig väv av abstraktioner, förankrad i symboler och meningsstrukturer som rör sig bortom de verbala gränserna. Det tänkta är i sitt grundtillstånd inte uppbyggt av ord; orden är snarare en senare konstruktion, en nödvändig översättning.

Först när denna inre rörelse driver mot ett uttryck – när den söker sig mot talorganens muskelminne, handen som griper om pennan eller fingrarna som möter tangentbordet – tvingas den formlösa abstraktionen in i språkets formella ramverk. Det är här tanken blir kommunicerbar, men i denna översättning går också något av den ursprungliga helheten förlorad. Språket är på samma gång tankens räddning och dess begränsning; en bro mellan det inre subjektet och den yttre världen, men också ett trångt nålsöga som den levda erfarenheten måste passera igenom.

Detsamma bakom att jag vill dricka kaffe, jag behöver röra mig etcetera. Det handlar i grunden om "jag" i världen, att-vara-i-världen, det som är här och nu.  Den insikten förankrar reflexionen i själva den kroppsliga och existentiella verkligheten. Viljan att dricka en kopp kaffe, impulsen att sträcka på benen och behovet av rörelse är inte några abstrakta, frikopplade idéer; de springer ur samma jordmån. Det är uttryck för att-vara-i-världen, för att ständigt befinna sig i en konkret och omedelbar här-och-nu-situation.

Även de mest vardagliga handlingar bär på samma arkitektur. Innan kroppen sätter sig i rörelse för att nå kaffekoppen finns där en förkroppsligad förståelse, ett tyst tillstånd av begär eller intention som ännu inte har blivit formulerat i ord som "jag är törstig". Det är "jaget" som existerar i rummet och tiden, där gränsen mellan den yttre världen och den inre upplevelsen upphävs i själva varandets dynamik.

3

Tankar är symboler baserade på minnen, känslointryck och sinnesintryck. Det handlar om hur ”jaget” formar tankar, vilka är symbolik utan ord, ord som inte motsvara det tänkta eller aldrig blir till genom talorganet, handen som håller i pennan eller fingrarna på tangenterna till datorn.

Det sätter fingret på själva kärnan i hur vårt inre landskap är uppbyggt. Tanken är inte ett tomt blad, utan en ständigt pågående väv av symboler som tar sin näring ur det vi har levt, känt och förnummit – minnen, emotionella ekon och sinnesintryck som smälter samman.

Det är därför det finns en så grundläggande diskrepans mellan det vi faktiskt tänker och det vi lyckas uttrycka. Majoriteten av alla tankar förblir en ordlös symbolik, en rik och komplex inre ström som aldrig passerar nålsögat ut till talorganen, pennan eller tangentbordet. Orden räcker helt enkelt inte till, eller så väljer de att stanna kvar i den trygga, tysta oändlighet där de föddes.

Språket är långt ifrån en enhetlig, abstrakt spegel av våra tankar; det är bundet till den fysiska kroppen och bär på en djupt biologisk och klanglig dimension. När den ordlösa symboliken inom oss till slut tvingas genom nålsögat och söker sig ut i världen, möter den talorganens specifika anatomi. Språket blir därmed inte bara en mental konstruktion, utan också en fysiologisk geografi.

Detta märks tydligt när man betraktar hur skilda språktraditioner formar munhålan och svalget på helt unika sätt. Det skrovliga, djupt svalgproducerade jota och ge, som i general, som återfinns i spanskan, nederländskan och tyskan kräver att luftströmmen pressas mot ett motstånd långt bak i svalget. Svenskan rör sig i andra klangliga landskap med sin rika palett av palatala och frikativa ljud – som de komplexa sje-, tje-, skj- och sk-ljuden – där tunga och luft samspelar i en viskande textur. Samtidigt finner vi de mer tandnära eller framskjutna uttrycken: det distinkta samspelet mellan tunga och tänder i germanska och romanska de och te, kontra engelskans karaktäristiska th, där tungan tvingas blotta sig mellan tänderna för att släppa igenom luften.

Innan dessa ljud uppstår är de dock ingenting annat än formlösa abstraktioner, förankrade i minnen och sinnesintryck. Men när tanken väl kläs i tal blir den formad av den kroppsliga geografi som kulturen och språket har lärt oss att navigera. Tungan, svalget och läpparna fungerar som ett slags musikinstrument som ger den inre, ordlösa världen en specifik, påtaglig form.

Det intressanta är att man ibland kan uppfatta en finstämd röst när man tänker. Det är som en förljudare till vad man ska säga, formulera etcetera. En sak som är svår att förstå, för det finns ingen där!

Det är en av medvetandets mest gåtfulla och svårfångade paradoxer. Denna inre röst – det som psykologin kallar inre tal eller det inre talet – känns så otvetydigt närvarande, med sin egen tonart, sina egna nyanser och sin roll som förelöpare till det vi faktiskt tänker säga. Men så fort man stannar upp och försöker lokalisera vem som egentligen talar, ekar det tomt. Det finns ingen där. Inga stämband vibrerar, ingen lyssnar med öronen, och ändå upplever vi en röst.

Det är just detta som gör det så svårt att greppa filosofiskt och kognitionsvetenskapligt. Å ena sidan upplever vi en tydlig uppdelning: ett "jag" som lyssnar och en röst som talar, eller ett "jag" som formulerar och en röst som ekar. Å andra sidan är allt detta en och samma process inom samma slutna medvetande. Rösten fungerar som en slags simulator eller förljudare – en arkitektonisk skiss innan huset väl ska byggas i faktiska ord och ljudvågor.

Att det inte finns "någon där" blottlägger hur komplext jaget egentligen är. Subjektet är inte en fast punkt eller en liten person som sitter i hjärnans kontrollrum och viskar för sig själv; snarare är det själva flödet av dessa ekon, intryck och ordlösa symboler som tillfälligt organiserar sig som en röst för att hjälpa oss att navigera i tillvaron.

Att tala är inte en mekanisk färdighet; det är en existentiell handling. När vi yttrar ett ord, formar vi inte enbart luftvågor, utan vi blottar vår inre värld – våra sanningar, våra blinda fläckar och våra fördomar. Som den gamla indiska sagan och visdomen påminner oss om: samma tunga som kan smaka livets sötma kan också formas till en yxa.

Talets gåva är inte universellt likformad, eftersom den vilar på det fundament vi byggt inom oss själva. Våra mentala föreställningar och omedvetna missförstånd fungerar som prisma genom vilket språket bryts. Om vårt inre präglas av otålighet, rädsla eller dömande, blir språket en reflektion av detta. Tungan blir då ett huggverktyg. Vi tror oss kommunicera, men i stället fäller vi omdömen som klyver relationer och avhumaniserar den andre. Yxan kräver ingen precision; dess syfte är att splittra.

Att tala ett ovårdat språk handlar om så mycket mer än grammatiska fel eller slarviga uttryck. I dess djupaste bemärkelse är det en form av andlig försumlighet. När språket förlorar sin medvetenhet, tappar det sin förmåga att smaka verkligheten – att uppskatta livets nyanser, tystnadens värde och ordens tyngd. Ett ovårdat språkbruk är ett språk som har frikopplats från eftertanken. Det har blivit automatiskt, hårt och likgiltigt inför de sår det lämnar efter sig.

Filosofiskt ställs vi därmed inför ett moraliskt vägval. Om samma organ rymmer både förmågan att njuta och förmågan att förgöra, ligger uppgiften i att skärpa vår medvetenhet om vad vi släpper över våra läppar. Innan tungan blir en yxa måste den få tillåtas vara det organ som smakar. Att vårda sitt språk är att kultivera sitt inre: att ersätta det trubbiga våldet med urskiljning, och låta orden bli en plats där vi möts snarare än ett vapen varmed vi försvarar oss.

Det visar återigen att man måste vara klar över hur man tänker, hur man skapar sin omvärld hur man rent moraliskt sköter sig som människa.  Det stämmer, och det är där cirkeln sluts kring hela denna tanke. Språket är inte en isolerad yttre yta som vi bara kan polera separat; det är själva spegelbilden av vårt inre tillstånd. Hur vi tänker och hur vi uppfattar vår omvärld sipprar oundvikligen ut i de ord vi väljer.

När den moraliska grunden brister, eller när medvetenheten om ens egna tankemönster saknas, blir det också omöjligt att upprätthålla ett vårdat språkbruk. Att ta ansvar för sitt språk blir därför i grunden samma sak som att ta ansvar för sin egen mänsklighet och sitt sätt att existera tillsammans med andra.

4

"Jaget" är det som genom tanken och genom viljan styr talet.  Precis så är det. "Jaget" fungerar som den centrala dirigenten i hela detta samspel. Det är utifrån jagets innersta kärna som tanken först tar form, och det är genom viljan som dessa tankar sedan översätts till ord och släpps ut i världen.

Om jaget är omedvetet, oreflekterat eller splittrat, förlorar viljan sin riktning och tanken blir reaktiv. Då blir talet ofta mekaniskt och styrs av tillfälliga emotionella impulser snarare än av moraliska överväganden – tungan blir den där yxan som hugger blint utan att smaka på konsekvenserna.

Men när jaget är förankrat och medvetet, fungerar viljan som en prövande instans. Den granskar tanken innan den får bli till tal. Då handlar det inte längre om att bara reagera på omvärlden, utan om att aktivt, etiskt och medvetet välja hur man vill möta den. Språket blir därmed det yttersta beviset på jagets mognad och viljans förmåga att bygga upp i stället för att rasera.

Människans tal är en kommunikation; det är genom det hon kan ge röst åt det som innan dess var abstrakta symboler, som hon dessutom kan skriva ned på paper eller direkt i datorn. Människan har utvecklat talet till skriftspråket – detta handlar om vilja. Precis. Att gå från det talade ordet till skriftspråket är just viljans ultimata triumf över det flyktiga. Det talade ordet försvinner i samma stund det uttalas, men när människan tar de abstrakta symboler som tanken skapar och medvetet fäster dem på papper eller skärm, trotsar hon tid och rum.

Det krävs en helt annan grad av disciplin och viljekraft att skriva än att bara tala i stundens hetta. Skriften tvingar jaget att stanna upp, strukturera kaoset och välja sina tecken med omsorg. Det som tidigare bara var ett flyktigt andetag eller en okontrollerad impuls blir genom skriften något beständigt, ett monument över den mänskliga medvetenheten som kan granskas, bevaras och föras vidare.

Viljan blir därmed länken mellan det inre tänkande jaget och den yttre kultur vi bygger. Genom att skriva tar människan fullt ansvar för sina tankar och gör dem till en del av en gemensam verklighet.

Så, det krävs självdisciplin vilket uppenbart låg bakom varför Buddha gav Rāhula spegeln. Det är en metafor för hur man skärper sig.  Spegeln blir det yttre redskapet för en stenhård inre disciplin.

I den klassiska berättelsen (Ambalaṭṭhikarāhulovādasutta) använde Buddha spegeln för att lära sin son Rāhula att spegla sitt eget medvetande innan ordet eller handlingen blir verklighet: precis som man använder en spegel för att granska sitt ansikte och torka bort smuts, måste jaget ständigt granska sina tankar, intentioner och sitt tal för att se vad som faktiskt speglas där.

Självdisciplinen blir därmed motorn som hindrar tungan från att slå slint och bli en yxa. Den tvingar människan att stanna upp, syna sitt inre och ta fullt ansvar för vad som släpps över läpparna. Det gör även manusskrivandet svårt, oavsett om det är ett födelsedagstal, begravningstal eller ett politiskt tal: det är en process där man måste hålla sig i skinnet. Det ärr inte bara att plinga i ett glas och sedan – det blev ett dumt tal utanför det tänkta – ett infallets tal. Det hela kräver en hel del av den som ska tala! Det är en väldigt vacker och tankeväckande reflektion.

Det finns faktiskt något djupt mänskligt i just den spänningen – mellan å ena sidan impulsen, känslan och ögonblickets magi, och å andra sidan det strama, nästan krävande hantverket som krävs för att ge form åt tanken.

När man tänker på talandets filosofi blir talet som en spegel av livet i miniatyr: vi vill så gärna att det ska flöda fritt och äkta, men vi vet samtidigt att det som verkligen berör nästan alltid bär spår av eftertanke, disciplin och respekt för lyssnaren. Det är som att gå på lina mellan spontanitet och struktur.

Därför är det man ämnar säga mer värt om det framförs artigt och belevat och med värme. Det ligger en hel del i att tala är silver och tiga är guld. Därför måste man tygla sig! Inte säga mer än nödvändigt. Inte heller upprepa sig och så vidare. Det handlar om att bara säga det som är nödvändigt, varken mer eller mindre. Den klokheten bär verkligen tydliga spår av buddhistisk filosofi, där medvetenhet och disciplin genomsyrar allt från tanke till handling.

Inom buddhismen är det där med att "tala väl" en av grundpelarna – det brukar kallas för rätt tal (sammaṇā-vāca) inom den åttafaldiga vägen. Tanken är just att orden ska vara sanna, vänliga, meningsfulla och komma vid rätt tidpunkt, just för att undvika att skapa onödigt lidande eller buller i sinnet, både hos en själv och andra. Det är ett oerhört fint förhållningssätt till kommunikation.

5

Hos människan finns viljan, den grundar sig i detta "jag" där det blir till genom en önskan om något, som inte är definierat. Sedan kan det kopplas till olika önskemål. Det sker genom det som är en orsakskedja genom tillblivelse och manifesteras genom ett flöde av perceptioner (uppfattningar) som uppkommer ur det vi kan kalla det undermedvetna. Ibland kan det komma genom det man kallar lapsus linguae, en tungans miss, det vill säga att något av det tänkta slipper ut och uppfattas som en felsägning.  Människan är inte alltid är fullständigt herre över sitt eget hus – språket bär på en egen vilja som ibland läcker ut trots våra försök att kontrollera det. Det ger vid handen att man inte kan "ljuga", det är en lögn, fast inte i grund och botten. Viljan är en stark kraft, den är ett djup, den ligger bakom intentioner, önskningar och även handlingar som formas till ord. Lögn är egentligen osanning eller att man är vilse i tankar som är fel.

Människans vilja betraktas ofta som centrum för vår autonomi – den suveräna kraft med vilken vi styr våra handlingar, fattar våra beslut och definierar vilka vi är. Men en djupare blick på viljans ursprung avslöjar en mer komplex verklighet. Viljan vilar i ett obestämt jag, sprunget ur en dunkel önskan som ännu inte har fått någon form. Först i ett senare skede knyts denna grundläggande drivkraft till specifika mål och önskemål, formade genom en orsakskedja av tillblivelse och ett ständigt flöde av perceptioner som stiger upp ur det undermedvetnas djup.

Detta leder till en obekväm men insiktsfull slutsats: människan är inte fullständigt herre i sitt eget hus. Vårt inre landskap rymmer skikt som undandrar sig det medvetna jagets kontroll.

Det tydligaste beviset på denna inre autonomi finner vi i språket. Språket är inte blott ett passivt verktyg som vi mekaniskt brukar för att överföra tankar; det bär på en egen vilja, en inre logik som ibland läcker ut trots våra strängaste försök till censur. Det mest påtagliga uttrycket för detta är lapsus linguae – den klassiska felsägningen. När tungan slinter är det inte ett slumpmässigt misstag, utan snarare ett ögonblick då det undermedvetna bryter igenom fasaden och blottlägger det som egentligen tänkts eller känts.

Denna insikt förändrar också vår syn på begrepp som sanning och lögn. Om språket rymmer en egen intention som kan läcka ut oberoende av vår medvetna vilja, blir den traditionella uppfattningen om lögnen problematisk. Kan vi överhuvudtaget ljuga i grund och botten, när språket och viljan i sin djupaste bemärkelse strävar efter att uttrycka det som faktiskt rör sig inom oss? Ofta är det vi kallar en lögn snarare en form av osanning, eller ett tillstånd där människan är vilse i tankar som är felaktiga eller vilseledande.

Viljan förblir därmed en urkraft – ett djupt fundament som ligger bakom våra intentioner, våra innersta önskningar och de handlingar som slutligen kläs i ord. Den påminner oss om att vi ständigt befinner oss i dialog med ett inre mörker, där språket fungerar som en länk mellan det vi tror att vi kontrollerar och det som faktiskt bor inom oss.

6

Man kan tala om olika tillstånd av medvetande. Medvetandet är inte ett statiskt tillstånd utan rör sig ständigt över skiftande nivåer och dimensioner, där gränsen mellan det vakna jaget och det dolda psyket är flytande. Det vardagliga, vakna medvetandet präglas av logik, kontroll och riktad uppmärksamhet – det är här vi navigerar i den yttre verkligheten och formar våra medvetna handlingar. Men under detta skikt finns andra tillstånd, såsom drömmens värld, djup meditation, hypnagogiska faser mellan vakenhet och sömn, eller de tillstånd där det undermedvetna gör sig påmint genom felsägningar och plötsliga insikter. I dessa alternativa tillstånd bryts det rationella jagets monopol, och andra drivkrafter träder fram i ljuset.

Detta är känt sedan länge inom dels filosofin, dels inom psykologin. Inom filosofin har tänkare som Immanuel Kant och senare fenomenologerna länge uppmärksammat att vårt medvetande har olika skikt och att jaget inte är en enkel, odelad enhet. Inom psykologin bröt Sigmund Freud ny mark genom att vetenskapligt kartlägga det omedvetna och visa hur drömmar, felhandlingar och symptom är uttryck för psykiska processer som ligger bortom det vakna, rationella medvetandets kontroll. Även Carl Jung byggde vidare på detta genom att föreslå ett kollektivt omedvetet med arketypiska strukturer som ständigt påverkar våra upplevelser och vårt tänkande.

Vidare leder det till egna upplevelser av medvetandets natur. Tankemönster som kommer upp, drömmar och så vidare. Det beror på minnen, det är som de där Madeleine-kakorna i Marcel Prousts På spaning efter tid som flytt (À la recherche du temps perdu). Det är just i den första delen, Swanns värld, som den berömda episoden med Madeleine-kakan utspelar sig. Proust skildrar där hur ett till synes obetydligt sinnesintryck – smaken av kakan doppad i te – plötsligt upphäver tidens gränser och gör en hel svunnen epok levande igen, helt oberörd av det rationella intellektets försök att minnas.

Den sinnliga upplevelsen blir här en nyckel till det förflutna, precis som i Marcel Prousts berättelse där doften och smaken av en Madeleine-kaka plötsligt öppnar slussarna till en hel värld av bortglömda barndomsminnen. Det är inte det kalkylerande, intellektuella minnet som är i verksamhet här, utan det ofrivilliga minnet. Ett sinnesintryck i nuet – ett ljud, en doft eller en syn – träffar en dold nerv i det undermedvetna och väcker till liv hela kedjor av gamla perceptioner och känslor. Tankemönster och drömmar fungerar på samma sätt; de är sediment av det som en gång upplevts, lagrat i kropp och själ, som plötsligt flyter upp till ytan och färgar vår upplevelse av medvetandets natur utan att vi har bett om det.  

Det är det som är fascinerande att känna till. Men det kan vara sorgliga minnen också. Saker som skett och som är oåterkalleligt och finns inte mer. Vi kan se tillbaka, men vi lever framåt. Att vi är dömda att röra oss framåt, trots att det som varit är för alltid förlorat och oåterkalleligt, är kärnan i den mänskliga existensen. Det är i den spänningen som både vemodet och meningen ryms. Precis som Søren Kierkegaard också var inne på – livet måste levas framåt, men det kan bara förstås bakåt. Det är en bild som finns och som visar på en sak som är kraftig i sig på gott och ont. Just det sorgliga – döden – men också att det finns en slags "framtid".   

Livet rör sig i en ständig spänning mellan det som har varit och det som väntar. Genom minnen och reflektion bär vi med oss det som är oåterkalleligt – stunder, människor och tider som inte finns mer. Det kan väcka ett djupt vemod, förankrat i insikten om att det förflutna är fastställt och aldrig kan göras ogjort.

7

I likhet med det Søren Kierkegaard en gång fångade in, måste livet levas framåt, även om det bara kan förstås bakåt. Denna premiss rymmer en dubbelhet som är både kraftfull och smärtsam på samma gång. Å ena sidan står döden och förlusten som en absolut gräns – det slutgiltiga som berövar oss det vi älskar. Å andra sidan är det just denna begränsning som ger tillvaron dess kontur och skärpa.

Om allt pågår för evigt skulle ögonblicken förlora sin vikt. Det är först när vi förstår att tiden är utmätt, och att det som sker är oåterkalleligt, som framtiden öppnar sig med verklig mening. I skuggan av det som har gått förlorat vilar därmed både livets sorg och dess största drivkraft. Tillvaron rör sig i en ständig spänning mellan det som har varit och det som väntar. Genom minnet bär människan på det oåterkalleliga – stunder, relationer och tider som inte finns mer. Detta väcker ett djupt vemod, förankrat i insikten om att det förflutna är fastställt och aldrig kan göras ogjort. I likhet med vad Søren Kierkegaard fångade in, måste livet levas framåt, även om det bara kan förstås bakåt. Denna premiss rymmer en dubbelhet som är både kraftfull och smärtsam, där döden och förlusten står som absoluta gränser men samtidigt ger tillvaron dess kontur och skärpa.

När Friedrich Nietzsche kliver in i samma filosofiska landskap förskjuts fokus från det enskilda ögonblickets melankoli till individens radikala ansvar och förhållningssätt till ödet. Med deklarationen om att "Gud är död" avsade Nietzsche människan den externa, färdiga ritningen för moral och mening. Plötsligt vilar hela tyngden av tillvaron på individen själv. Utan en högre makt som garanterar en universell ordning, blir människan sin egen skapare och därmed också ensam ansvarig för sina val.

Denna frihet är dock inte lättburen. Den sammanflätas med Nietzsches tanke om Amor Fati – kärleken till ödet – och det provocerande tankeexperimentet om den eviga återkomsten. Om varje glädje, varje lidande och varje oåterkalleligt misstag skulle upprepas i all evighet, exakt som det var, hur skulle vi då se på våra liv? Detta perspektiv tvingar oss att konfrontera det förflutna utan att fly. Det handlar inte om att förneka saknaden eller smärtan, utan om att omfamna helheten.

I brytpunkten mellan Kierkegaards blick bakåt och Nietzsches blick framåt framträder den moderna existentiella människan. Livet måste levas i nuet med blicken riktad mot morgondagen, med full medvetenhet om att stunderna är utmätta och oåterkalleliga. Det är just denna sårbarhet – att vi är dödliga, att det som sker försvinner, och att vi själva måste bära ansvaret för vår mening – som inte bara skapar sorg, utan också utgör själva grunden för livets djup och skönhet.

Frågan är: är vi människor medvetna om att vi ska dö en dag, men vi vet inte när? Det verkar som att det finns en slags "klocka" som tickar mot det oundvikliga slutet då vi andas ett sista andetag. Den stund när ljusets låga blir allt blåare och till sist slocknar och ett nytt ljus flammar upp; när ett nyfött barn slår upp ögonen. Det är något nytt, något okänt, men ändå känt! En ny varelse har kommit…

Det är en slående och djupt poetisk bild som jag målar upp. Den där osynliga klockan tickar tyst i bakgrunden av varje människoliv – vi bär på vetskapen om att slutet väntar, men hålls i ovisshet om dess tidpunkt. Den dubbelheten präglar hela vår existens.

När lågan brinner ner och till sist slocknar, upphör inte rörelsen i tillvaron. I samma andetag som en människa lämnar jordelivet, tänds ett nytt ljus i form av ett nyfött barn. Det är livets ständiga kretslopp, där slutet och början flätas samman i en oavbruten kedja.

Det nyfödda barnet bär på något som på samma gång är helt nytt och uråldrigt, okänt och ändå så djupt bekant. Det är själva sinnebilden för framtiden – en ny varelse som kliver in i samma mänskliga villkor, redo att uppleva den spänning mellan sorg, glömska och mening som vi själva bär på.

Medvetandet är ett orsakssammanhang som har verkan. Det är en kedja av orsaker som uppstår som har verkan inom oss.

Det är en träffsäkert filosofisk och kognitiv tanke. Här beskriver jag medvetandet inte som en isolerad ö eller en statisk spegel, utan som en levande, dynamisk process – en kedja av orsak och verkan som ständigt fortplantar sig genom oss.

Varje intryck, varje minne av det som är oåterkalleligt, varje tanke på döden och varje möte med det nyfödda livet blir en orsak som sätter i gång en verkan inuti vårt psyke. Medvetandet tar emot det förflutna, bearbetar det i nuet och spottar ur sig nya handlingar, känslor och insikter som i sin tur påverkar nästa ögonblick. Vi är både produkten av denna långa kedja och de som för den vidare.

Medvetandet är ingen isolerad ö eller statisk spegel, människan liknar följande: "Om detta existerar, så existerar detta; om detta upphör, så upphör detta" Vilket är oändligt eftersom "jaget" är obeständigt och saknar kärna eller centrum. Det är en process som pågår, det är som små, små fina element som hela tiden ändrar sig.

Människan söker ofta en fast punkt i tillvaron – en orubblig kärna, ett "jag" som förblir intakt trots tidens gång. Men när vi betraktar medvetandet närmare uppenbarar sig en helt annan bild. Medvetandet är ingen isolerad ö eller en statisk spegel som passivt reflekterar världen. Det är snarare en levande, oavbruten ström av orsak och verkan.

Tillvaron ter sig likt den uråldriga principen om beroende uppkomst: "Om detta existerar, så existerar detta; om detta upphör, så upphör detta". Ingenting uppstår av sig själv, och ingenting existerar i ett vakuum. Varje intryck, varje tanke och varje minne av det som är oåterkalleligt fungerar som en länk i en oändlig kedja. Medvetandet tar emot det förflutna, bearbetar det i nuet och ger upphov till nya skeenden inom oss.

Ur detta perspektiv saknar det självcentrerade "jaget" en fast kärna eller ett statiskt centrum. I stället rör det sig om en pågående process – ett ständigt flöde av mikroskopiska, flyktiga element som oavbrutet uppstår och förgås. Vi liknar en flod vars vatten byts ut i varje sekund, eller en eldslåga vars form enbart är en illusion av kontinuitet.

Denna insikt – att jaget är obeständigt – kan vid en första anblick väcka en stilla skräck inför tomheten. Men i den ryms också en djup frihet. Eftersom vi inte är fastlåsta vid en oföränderlig substans, är vi inte heller dömda att vara fångna i det förflutna. Vi är själva denna levande rörelse, ständigt stadda i blivande, på väg mot det okända som väntar i framtidens ljus.