Det tjugonde århundradets filosofi

Det tjugonde århundradets filosofi

De postromantiska filosoferna var tänkare som verkade under 1800-talets senare hälft och som på olika sätt tog upp, omprövade eller gjorde upp med romantikens och idealismens arvegods, ofta i skuggan av naturvetenskapernas framsteg och den ökande industrialiseringen. De delade en skepsis mot storskaliga filosofiska system och riktade i stället blicken mot individens livsvillkor, det irrationella, viljan och tidens kriser.

Arthur Schopenhauer (1788–1860) räknas ofta som en portalfigur vars verk förenade kritik av Immanuel Kant med influenser från indisk filosofi, där tillvarons innersta väsen beskrivs som en blind, omättlig vilja. Søren Kierkegaard (1813–1855) vände sig häftigt mot det systembyggande som präglade Hegels efterföljare och lade i stället grunden för den moderna existentialismen med fokus på individens ångest, tro och subjektiva val. Max Stirner (1806–1856) drog den postromantiska och hegelianska uppgörelsen till sin mest extrema spets i Den ende och hans egendom (1844), där han förkastade inte bara staten och kyrkan utan även abstrakta "spöken" som moral, sanning och mänskligheten till förmån för den suveräna individen. Slutligen tog Friedrich Nietzsche (1844–1900) ett radikalt steg bort från både traditionell metafysik och kristen moral genom sina analyser av nihilismen, maktviljan och tanken om Guds död, vilket tillsammans med de övriga tänkarna kom att prägla den moderna erans filosofiska landskap.

I filosofiskt hänseende var det tjugonde århundradet en era av radikal fragmentering och metodologisk omorientering, där filosoferna övergav de stora metafysiska systembyggena för att i stället vända blicken mot språkets gränser, existensens bråddjup och den moderna vetenskapens epistemologiska grundvalar.

Den språkliga vändningen: Den analytiska filosofin, driven av gestalter som Gottlob Frege, Ludwig Wittgenstein och Wienkretsen, omdefinierade filosofins uppgift till en logisk analys av språket och meningen, där många traditionella metafysiska problem avfärdades som meningslösa pseudoproblem.

Existentialism och fenomenologi: Kontinentalt tänkande, förankrat i Edmund Husserls fenomenologi och utvecklat av tänkare som Jean-Paul Sartre, Simone de Beauvoir, Martin Heidegger och Albert Camus, undersökte den mänskliga existensens villkor, frihetens ångest och varats mening i skuggan av historiska kriser.

Kritisk teori och maktanalys: Frankfurtskolan med Theodor Adorno, Max Horkheimer och senare Jürgen Habermas granskade upplysningens mörka baksidor och hur rationaliteten slagit över i instrumental kontroll, medan senare postmoderna rörelser, främst genom Michel Foucault och Jacques Derrida, dekonstruerade sambanden mellan makt, kunskap och sanningsanspråk.

Filosofin under seklet bar ständigt på chocken från det totalitära våldet, vilket tvingade fram en djupgående krisprövning av den västerländska rationaliteten och dess anspråk på historisk oundviklighet.

Det som är bara är att känna till att världen drabbades av två världskrig. Det Första världskriget och det Andra världskriget. Båda världskrigen var förödande för människan. År 1917 var det revolution i Ryssland, det var Oktoberrevolutionen under Vladimir Iljitj Uljanov Lenin, som var en rysk (sovjetisk) politiker, revolutionsledare och marxistisk teoretiker. Han var ledare för bolsjevikpartiet och kom efter oktoberrevolutionen att bli ordförande i Folkkommissariernas råd i Ryska SFSR 1917–1924, som tillsammans med tre andra sovjetrepubliker bildade en socialistisk union 1922; Sovjetunionen.

Det Andra världskriget har upprinnelse i en ideologi som å ena sidan kallas nationalsocialism och å andra sidan fascism. Två mycket dåliga och mörka ideologier: nationalsocialism och fascism kännetecknas i grunden av en totalitär statsmakt som kräver individens fullständiga underordnande under regimen, där opposition inte tolereras och parlamentarism samt demokrati avvisas till förmån för ett auktoritärt ledarskap. Ideologierna bygger på en aggressiv, exkluderande nationalism och militant imperialism, men där klassisk fascism primärt satte staten i centrum, präglades nationalsocialismen dessutom av en uttalad biologisk rasideologi och antisemitism.

Denna sträva efter absolut konformitet och nationell eller raslig renhet innebar ett brutalt förtryck av allt som stämplades som avvikande. Homosexualitet och andra icke-normativa levnadssätt betraktades som hot mot folkets biologiska fortplantning och den traditionella patriarkala ordningen. Inom nazismen ledde detta till systematiska förföljelser, fängslanden och internering av homosexuella i koncentrationsläger, medan den italienska fascismen på motsvarande sätt kriminaliserade och marginaliserade allt som bröt mot den statligt dikterade mans- och familjerollen. Statligt sanktionerad intolerans mot minoriteter och oliktänkande var därmed en integrerad och nödvändig beståndsdel i båda systemens ideologiska fundament.

En horribel syn på människan, något som de facto handlar om människans värsta sidor.

Hannah Arendt: Analyserar i Totalitarismens ursprung (1951) koncentrationslägren som kärnan i det totalitära systemet – platser där den juridiska personen utplånas och människan reduceras till absolut överflödighet.

Giorgio Agamben: Utvecklar begreppet Homo Sacer och definierar lägret som den moderna statens yttersta "undantagstillstånd", där den nakna liv (zoē) som helt utlämnas åt godtycklig makt blir normen.

Theodor Adorno och Max Horkheimer: Berör i Upplysningens dialektik (1944) hur upplysningens rationalitet och tekniska framsteg slog över i sin motsvarighet och möjliggjorde den industriella massförstörelsen.

Primo Levi: Filosof och överlevande som i verk som Är detta en människa? analyserar gränserna för mänsklig värdighet, moral och "gråzonen" av skuld under extrema förhållanden.

Jean-Paul Sartre: Diskuterar i Reflektioner över den judiska frågan (1946) och senare verk antisemitismens natur och det kollektiva ansvaret samt situationen för den som ställs inför total utplåning.

Flera framstående tänkare har analyserat konsekvenserna av atombombningarna över Hiroshima och Nagasaki samt den nya atomåldern som inleddes 1945. Albert Camus varnade i tidningen Combat redan dagen efter angreppet för att mänskligheten hade nått tröskeln till sitt eget tekniska självmord, och argumenterade för att civilisationen stod inför ett omedelbart val mellan internationell ordning och kollektiv undergång.

Günther Anders ägde en stor del av sitt filosofiska författarskap åt atomåldern och utforskade hur den moderna tekniken skapat en "apokalypsens blindhet". Genom bland annat sin brevväxling med Claude Eatherly, piloten som fällde bomben över Hiroshima, analyserade han hur det industriella och maskinella tempot gör människor moraliskt avtrubbade inför total ödeläggelse och mänskligt lidande.

Karl Jaspers behandlade i verket Die Atombombe und die Zukunft des Menschen (1958) de grundläggande filosofiska följderna av kärnvapnen, skuldfrågan och hur hotet om total utplåning i grunden förändrar historiens och politikens villkor. På liknande sätt diskuterade Jean-Paul Sartre under efterkrigstiden hur atombomben etablerade en permanent existentiell ångest, där hela mänskligheten plötsligt hölls som gisslan för en potentiell och oåterkallelig undergång.

Jag tar upp de som är omnämnda, vi ska även beröra saker som Varat (Sein) och Dasein (”tillvaro-där”) som är skrivet av filosofen Martin Heidegger i sitt huvudverk Varat och tid (1927). Detta är i sig intressant.

Tar även upp Miguel de Unamuno, José Ortega y Gasset och María Zambrano. Men också Xavier Zubiri, Fernando Savater, Eugenio Trías Sagnier och slutligen Amelia Valcárcel.

Den svenska filosofiska historien rör sig i en spännande väv mellan Uppsalaskolans kalla, analytiska sanningssökande och senare tiders bredare strömningar inom etik, kunskapsteori och fenomenologi. Axel Hägerströms värdenihilism lade en knivskarp grund som rensade ut metafysiska spekulationer och banade väg för en radikal värdeskepsis. Detta skoningslösa och sanningssökande förhållningssätt till tro och metafysiska tankebyggnader fördes vidare av Ingemar Hedenius, vars kritiska humanism och uppgörelse med religionen präglade den offentliga kulturdebatten under mitten av 1900-talet.

Parallellt med denna stränga logiska tradition har den teoretiska filosofin hållits vital av gestalter som Erik Stenius, vars djupodlade språkfilosofi och arbete med Wittgenstein förde in det nordiska tänkandet i den moderna internationella samtiden. Under de senaste decennierna har detta fokus förfinats och aktualiserats av Åsa Wikforss, som med sin forskning om kunskapsteori och medvetandefilosofi tar upp kampen mot kunskapsresistens och försvarar det rationella, faktabaserade samtalet i dagens offentlighet.

I den andra ringhörnan – eller snarare i dialog med denna analytiska tradition – står Jonna Bornemarks kontinentala förankring, där fokus flyttas från det mätbara och formellt logiska till det mänskliga omdömet och det som inte ryms i statistiska modeller. Samtidigt representerar Torbjörn Tännsjö en konsekvent, utilitaristisk gren där den livliga debatten förs med exakta instrument för att maximera lust och minimera lidande.

Svensk filosofi framträder därmed som ett samtal i ständig rörelse: en dynamisk pendling mellan Uppsalaskolans kalla skalpell, språkfilosofins precision, kampen mot falska nyheter och en djuplodad kritik mot det moderna mätbarhetssamhället