Biografi
År 1925 lade Horkheimer fram
avhandlingen Kants kritik av omdömet som förmedlare mellan praktisk och
teoretisk filosofi. Följande år blev han privatdocent. Han blev ansvarig
för undervisningen i socialfilosofi vid Johann Wolfgang Goethe-universitetet i
Frankfurt 1930 och blev samma år utnämnd till rektor för Institutet för social
forskning där. Två år därefter började Institutets utgivning av Zeitschrift
fur Sozialforschung (1932–1939) med Horkheimer som grundare och utgivare.
Den fortsattes av Studies in Philosophy and Social Science (1940–1942)
och han var också initiativtagare till Studien über Auktorität und Familie
(utkom första gången i Paris 1936).
Nazisterna tillät inte Max Horkheimer
att föreläsa, och Institutet för socialforskning stängdes 1933. Han emigrerade
till Schweiz, varifrån han följande år reste till USA. Columbia University blev
till en fristad för institutet.
År 1940 erhöll Max Horkheimer
amerikanskt medborgarskap och flyttade till Pacific Palisades, Los Angeles.
Tillsammans med Theodor Adorno är Max Horkheimer huvudföreträdare för
Frankfurtskolans kritiska teori. I samarbete med Theodor Adorno och Gretel
Karplus författade Horkheimer sin kanske mest kända bok: Upplysningens
dialektik (Dialektik der Aufklärung; 1947), i vilken författarna kritiserar
den hegelska idealismen. År 1949 återvände han till Frankfurt och där öppnade
Institutet igen 1950. Max Horkheimer var rektor för Frankfurts universitet mellan
1951 och 1953 och han fortsatte att undervisa där till mitten av 1950-talet.
Han återvände till USA mellan 1954 och 1959 för att föreläsa vid universitetet
i Chicago.
Staden Frankfurt am Main förärade
Max Horkheimer med en Goethe-plakett 1953 och utnämnde honom till
hedersmedborgare 1960. Redan 1957 hade han flyttat till Montagnola i Schweiz
tillsammans med ungdomsvännen Friedrich Pollock. Han förblev en viktig gestalt
till sin död i Nürnberg 1973. Han är begravd på judiska begravningsplatsen i
Bern.
Max Horkheimers bok Förnuftets
slut behandlar begreppet förnuft inom västerländsk filosofisk tradition.
Han definierar förnuft som den rationalitet som bara kan uppstå i en
omgivning av fritt, kritiskt tänkande. Han beskriver skillnaden mellan
objektivt, subjektivt och instrumentellt förnuft, och anser att vi har rört oss
från det första slaget via det mellersta och till det sistnämnda.
Verk
Max Horkheimers verk präglas av en
strävan att undersöka relationen mellan affekter (särskilt lidande)
och olika begrepp (som förstås som handlingsdirigerande uttryck för
förnuftet). Därigenom reagerade han kritiskt på vad han såg som
ensidigheten hos både neokantianismen (med dess fokus på begrepp)
och Lebensphilosophie (med dess fokus på uttryck och
världsavslöjande). Han ansåg inte att någon av dem hade fel, men han
insisterade på att insikterna från varje skola för sig inte kunde bidra till
att lösa sociala problem på ett tillfredsställande sätt. Han fokuserade på
sambanden mellan sociala strukturer, nätverk/subkulturer och individuella
verkligheter och drog slutsatsen att vi påverkas och formas av den pågående
varuproduktionen. Det är också viktigt att notera att Max Horkheimer samarbetade
med Herbert Marcuse, Erich Fromm, Theodor Adorno och Walter Benjamin.
Författarskap
"Mellan filosofi och
samhällsvetenskap" utkom mellan 1930 och 1938. Den innehöll bland
annat följande: "Materialism och moral", "Moralfilosofins
nuvarande situation", "Om sanningens problem",
"Historia och psykologi", "Ett nytt begrepp
om ideologi", "Anmärkningar om filosofisk antropologi"
och "Rationalismens debatt i den samtida filosofin".
Den innehöll också "Början på den borgerliga historiefilosofin".
Essäerna inom "Mellan filosofi och samhällsvetenskap"
var Horkheimers försök att "ta bort individen från masskulturen, en
funktion för filosofin från varufieringen av allting."
"Egoism and Freedom Movements"
och "Beginnings of the Bourgeois Philosophy of History"
är de längsta av essäerna. Den första är en utvärdering av Niccoló Machiavelli, Thomas Hobbes och Giovanni Battista Vico, den senare diskuterar den borgerliga kontrollen. I Utkast till
den borgerliga historiefilosofin förklarade han "vad han
lärde sig av de borgerligas uppgång till makten och vad i det borgerliga som
han ansåg vara värt att bevara". I volymen behandlas också
individen som filosofins "oroliga centrum". Han uttryckte att "det finns ingen formel som definierar förhållandet
mellan individer, samhälle och natur för all framtid." För att
förstå problemet med individen ytterligare inkluderade Max Horkheimer två
fallstudier om individen: en om Michel de Montaigne och en om honom själv.
Bibliografi (urval)
- 1925 – Über Kants Kritik der Urteilskraft als Bindeglied zwischen theoretischer und praktischer Philosophie. Habilitation
- 1934 – Dämmerung. Notizen in Deutschland. (unter d. Pseud.: Heinrich Regius). Oprecht und Helbling, Zürich 1934.
- 1936 – Studien über Autorität und Familie: Forschungsberichte aus dem Institut für Sozialforschung (tillsammans med Erich Fromm och Herbert Marcuse)
- 1944 – Philosophische Fragmente (tillsammans med Theodor W. Adorno)
- 1947 – Dialektik der Aufklärung. Philosophische Fragmente (tillsammans med Theodor W. Adorno)
- 1947 – Eclipse of Reason
- 1952 – Zum Begriff der Vernunft. Festrede bei der Rektoratsübergabe der Johann Wolfgang-Goethe-Universität am 20. November 1951
- 1961 – Über die deutschen Juden
- 1962 – Um die Freiheit
- 1963 – Über das Vorurteil
- 1967 – Autoritärer Staat. Die Juden und Europa. u. a. Aufsätze 1939–1941
- 1968 – Traditionelle und kritische Theorie: Fünf Aufsätze.
- 1970 – Vernunft und Selbsterhaltung. Fischer, Frankfurt a. M. 1970.
- 1974 – Aus der Pubertät: Novellen und Tagebuchblätter
- 1985–1996 – Gesammelte Schriften. Bände 1–19
- 1988 – Die gesellschaftliche Funktion der Philosophie. Ausgewählte Essays
- 2003 – Theodor W. Adorno/Max Horkheimer: Briefwechsel 1927–19
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar