Wikner utgick från Christopher
Jacob Boströms filosofi, där verkligheten ytterst uppfattades som andlig och
rationell. För Wikner var människan därför mer än en fysisk varelse. Det fanns
en andlig dimension i människans tillvaro som inte kunde reduceras till det
materiella. Filosofin blev därmed också nära förbunden med frågor om moral,
religion och människans innersta väsen.
Samtidigt är Wikner intressant
eftersom hans filosofi inte bara handlar om abstrakta teorier. Han skrev mycket
om människans personliga och existentiella erfarenheter. Hos honom finns en
stark känsla av att människan söker mening och försöker förstå sin plats i
tillvaron. Det gör att hans tänkande ibland känns mer personligt än den ganska
stramt systematiska filosofi som förknippas med Boström.
Wikner var också präst och
teolog, vilket gjorde förhållandet mellan filosofi och kristendom centralt för
honom. Han försökte förena det rationella tänkandet med den religiösa tron.
Därför kan han ses som en filosof i en tid då gränsen mellan filosofi och
teologi fortfarande var betydligt mindre skarp än den senare skulle bli.
Det finns också en personlig sida
hos Wikner som gör honom särskilt intressant. I sina efterlämnade skrifter
behandlade han känslor, ensamhet och kärlek på ett sätt som var ovanligt öppet
för hans tid. Därmed framträder en filosof som inte bara försökte förstå
verkligheten genom förnuftet, utan också försökte förstå människans inre liv.
Pontus Wikner representerar
därför en annan sida av den svenska 1800-talsfilosofin än den mer systematiska
Boström. Hos Wikner möts idealistisk filosofi, kristen tro och personliga
existentiella frågor. Han visar att den svenska idealismen inte enbart var ett
akademiskt filosofiskt system utan också kunde användas för att försöka förstå
människans liv, hennes längtan och hennes förhållande till något större än
henne själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar