Arthur Schopenhauer

Arthur Schopenhauer, född 22 februari 1788 i Danzig (nuvarande Gdańsk), död 21 september 1860 i Frankfurt am Main, var en tysk filosof.

Schopenhauer doktorerade vid universitetet i Jena och var därefter verksam som författare och privatlärare. Hans huvudverk är Världen som vilja och föreställning (Die Welt als Wille und Vorstellung, 1819; 8:e upplagan 1891, svensk översättning 1916 och 1992).

Biografi

Han föddes i Danzig (nuvarande Gdańsk), men hans familj bosatte sig i Hamburg, där Arthur Schopenhauer växte upp. Hans far var en välbärgad köpman och ville att sonen skulle bli grosshandlare. År 1800 gav sig familjen ut på en lång resa genom Centraleuropa, fadern ville att sonen skulle se ”världens bok” och inte bara genom att läsa i skolböcker. Man gjorde ytterligare en lång resa som tog den unge Arthur Schopenhauer till bland annat England och Frankrike. Det var en resa som var ett äventyr men också visade upp mycken grymhet. När familjen återvände förmåddes han mycket mot sin vilja att ta en anställning på ett handelskontor i början av år 1805 i Hamburg. Redan i april samma år begick emellertid hans far självmord.

Arthur Schopenhauer lämnade den förhatliga platsen på handelskontoret i Hamburg. Och begav sig till Göttingen för studier vid universitetet där. Där fanns skeptikern Gottlob Ernst Schulze, ofta kallad Ænesidemus-Schulze efter titeln på hans huvudarbete som hette: Ænesidemus, född 1761 på slottet Heldrungen i Thüringen, död 1833 i Göttingen, var en tysk filosof. Denne kom att utöva inflytande på Arthur Schopenhauer genom rådet att studera Immanuel Kant och Platon. Mellan åren 1811 och 1813 studerade Arthur Schopenhauer vid Berlins universitet, där han emellertid fann Johann Gottlieb Fichtes filosofi som inte motsvarade hans förväntningar. Sedan han på avhandlingen Über die vierfache Wurzel des Satzes vom zureichenden Grunde (1813; 3:e upplagan 1864) promoverats till doktor i Jena, vistades han en tid hos modern i Weimar där han uppmärksammades av Johann Wolfgang von Goethe. Arthur Schopenhauer beundrade å sin sida Johann Wolfgang von Goethe och var anhängare av dennes färgteori. Det var också i Weimar som han för första gången kom i kontakt med indisk filosofi.

När förhållandet mellan sonen och modern, som inte hyste några varmare känslor för honom, blev alltmer spänt valde Arthur Schopenhauer att flytta till Dresden år 1814 och ägnade sig där åt studier och författarskap. Det första resultatet av detta arbete, Über das Sehen und die Farben (1816; 3:e upplagan 1869), hade han sänt honom i manuskriptform. Denne svarade först efter en lång väntan, vilket avslöjade att han kände sig illa berörd av de avvikelser som Arthur Schopenhauer gjort från Johann Wolfgang von Goethes egna åsikter, trots att de var ense i grunduppfattningen. Arthur Schopenhauer kom trots distanseringen på grund av Färgläran att beundra Johann Wolfgang von Goethe livet ut!

Tre år senare hade Arthur Schopenhauer skrivit färdigt sitt huvudverk: Die Welt als Wille und Vorstellung (1819; 8:e upplagan 1891, svensk översättning 1916), i vilket han framställde ett helt nytt filosofiskt system. Åren 1818–1819 företog han en resa till Italien. Under samma tid deltog han i en affärstransaktion på ett sätt som satte hans mor och syster i fara att förlora vad de ägde, men varigenom han tryggade sitt. Med sina närmaste hade han därigenom brutit för alltid.

Efter en provföreläsning och disputation med Georg Wilhelm Friedrich Hegel, det ledde till att Arthur Schopenhauer 1820 blev privatdocent vid Berlins universitet. Under tjugofyra terminer stod hans namn i föreläsningskatalogen, men han föreläste endast en termin för endast nio åhörare, detta eftersom han hade förlagt sin undervisning till samma timmar som Georg Wilhelm Friedrich Hegel. Efter en ny resa till Italien 1822 och vistelse i än Berlin, än i Frankfurt am Main och än i Mannheim slog han sig ned i Frankfurt am Main 1833 för gott, av omgivningen blev han betraktad som en underlig kuf, som led av att samtiden inte gav hans filosofi någon uppmärksamhet.

Han ansåg sig vara tidens störste tänkare, kunde inte förklara denna likgiltighet annat än som följden av en nedrig förföljelse från universitetsfilosofernas sida, "som ej lever för filosofin, utan av filosofin". Å sin sida ägnade han dem ett förakt utan måtta. För att om möjligt tilltvinga sig uppmärksamhet framställde han i mera sammanträngd och ännu påtagligare form sina grundtankar i den lilla skriften Über den Willen in der Natur (1836; 3:e upplagan 1867). Sitt med pris belönade svar på Norske videnskabernes selskabs prisfråga om viljans frihet (1837) och sitt inte (bland annat på grund av opassande uttryck om några av tidens mest ansedda filosofer) belönade på Det Kongelige Danske Videnskabernes Selskabs prisfråga om moralens grund (1838), offentliggjorde han under den gemensamma titeln Die beiden Grundproblems der Ethik (1841; 2:a upplagan 1860).   

Alltsedan sin första italienska resa hade han vant sig vid att ständigt skriva ned sina tankar i anteckningsböcker. De omfattande tillägg han skrivit till Die Welt als Wille und Vorstellung föranledde en ny upplaga av verket i två band 1844, dock efter stor tvekan hos förläggaren, som inte gav något författarhonorar. Men tilläggen till huvudarbetet växte, och han utgav dem under titeln Parerga und Paralipomena (biverk och överblivet; 2 band 1851, 7:e upplagan 1891; urval har utkommit i svensk översättning: "Tankar och fragment af Schopenhauers filosofi", 1908, 2:a upplagan 1914; "Om döden och det odödliga", 1912). Den i förra delen införda samlingen "Fragment till filosofiens historia" avslutar Schopenhauer med några uttalanden om sin egen filosofi, bland annat att man en gång skall finna all annan filosofi "flack".

Den samtida "universitetsfilosofin" utsätter han i en följande uppsats för det bittraste hån, stundom i oöversättliga okvädingsord. I Aphorismen zur Lebensweisheit lämnar han anvisningar rörande konsten att göra livet så angenämt och lyckligt som möjligt. Andra delen innehåller en samling korta aforismer, än filosofiskt djupsinniga, än sprudlande av kvickhet. Ännu hade han emellertid så litet lyckats vinna uppmärksamhet att han endast genom sin vän Julius Frauenstädt ansträngningar lyckades få en förläggare för detta sitt populäraste verk. Reaktionen efter 1848 års misslyckade revolution beredde dock marken för hans pessimism, och mot slutet av sitt liv njöt Arthur Schopenhauer av en ständigt stigande berömmelse.

Efter sin död blev Arthur Schopenhauer filosofen på modet och utövade ett stort inflytande på de bildades livsåskådning. Någon filosofisk skola av betydelse har han emellertid inte grundat. Starkt inflytande har Arthur Schopenhauers filosofi utövat på Eduard von Hartmann, Friedrich Nietzsche, Ludwig Wittgenstein, Sigmund Freud och Emil Mihai Cioran.

Arthur Schopenhauers grav återfinns på Hauptfriedhof i Frankfurt am Main.

Filosofi

Arthur Schopenhauer hade som uttalat mål att utveckla Immanuel Kants transcendentala idealism och korrigera dess felaktigheter. Han ansåg därför att man vid läsningen av hans böcker behövde vara införstådd med Kants idéer. De som läst och förstått Immanuel Kant liknades av Arthur Schopenhauer vid blinda som genomgått en starroperation, och hans eget syfte var att "sätta ett par starrglasögon i handen på dem, på vilka denna operation utfallit lyckligt".

Immanuel Kants största förtjänst var, enligt Arthur Schopenhauer, att han en gång för alla klargjort distinktionen mellan fenomenet och tinget i sig, med andra ord konstaterat att erfarenhet aldrig kan vara oberoende verklighet. Men till skillnad från Immanuel Kant menade Arthur Schopenhauer att tinget i sig inte kunde vara orsak till fenomenet, eftersom orsakssamband endast kan finnas i fenomenvärlden. Det rör sig i stället om en helt annan relation, om två sidor av världen som betingar varandra ömsesidigt (vilket för övrigt framgår av titeln på hans huvudverk). Som fenomen betraktat är världen en föreställning, men som ting i sig betraktad är den vilja.

Världen som vilja och föreställning inleds med orden "Världen är min föreställning". Detta ska förstås som att den värld jag upplever är ett objekt för mig som subjekt, och att den därmed endast kan existera subjektberoende, eftersom ett objekt som uppfattas förutsätter ett subjekt som uppfattar det. Enligt Schopenhauer är objekt och föreställning samma sak, och till världen som föreställning räknar han även de "inre" upplevelserna såsom tankar, känslor, minnen etcetera.

Liksom Immanuel Kant hävdar han att vår kunskap, det vill säga vår direkta kunskap, är begränsad till fenomenvärlden. Men medan Immanuel Kant talar om fjorton former för möjlig kunskap eller erfarenhet (två åskådningsformer och tolv förståndskategorier) reducerar Arthur Schopenhauer dessa till tre: tid, rum och kausalitet. Eller, i en annan mening, enbart kausalitet.

För Arthur Schopenhauer är den fenomenella – eller materiella – världen de tidsliga, rumsliga och kausala relationernas värld. Allting förändras och påverkar vartannat inbördes. Att något är ett fenomen innebär att det har en viss relation till andra fenomen: att det har en bestämning i rummet (ett visst läge), att det har en bestämning i tiden (en viss ordning i successionen), och att dess existens i och med detta påverkar övriga fenomen eller framträdelser. Materia, fenomen och kausalkraft är därmed i själva verket samma sak.

Av alla objekt i fenomenvärlden är det endast mig själv som jag känner inifrån. Därför är det endast genom bekantskapen med mina egna förhoppningar, farhågor, reaktioner, strategier etcetera som jag kan bilda mig en uppfattning om andra varelsers subjektsida. Och genom att förstå vad det är som ytterst driver mig, som får mig att framhärda trots allt, som får mig att kämpa för min egen överlevnad, kan jag också få en liten aning om den kraft som ligger bakom inte bara människornas handlingar, utan bakom alla strävanden och all utveckling i universum.

Arthur Schopenhauer menar att ursprunget till fenomenvärldens oändliga mångfald, där allting endast existerar relativt, är en absolut och oföränderlig enhet, som kan beskrivas som en vilja. Detta får emellertid inte missförstås; det rör sig inte om viljan efter ett motiv som hos människan, vilken endast är en av viljans objektiveringar, utan om en fullständigt opersonlig, obetingad och blind vilja. Denna representerar hos honom det kantianska tinget i sig.

Fenomen eller materia är för honom detsamma som vilja i objektiverad form, och varje rörelse i det materiella (antingen det gäller ett moln som förändras eller människa som handlar) är därmed samtidigt en viljeakt. Trots att viljan som ting i sig är fri (i betydelsen självständig) är var och en av dess företeelser bunden av det kausala i sitt väsen.

När viljan objektiverar sig gör den inte detta planlöst, utan enligt vissa bestämda former som kan ordnas hierarkiskt. Schopenhauer talar om olika grader av viljans objektivering, där den lägsta graden utgörs av de allmänna naturkrafterna, och de högre i tur och ordning av den oorganiska materien, växterna, djuren och oss människor. Dessa objektiveringsgrader ser han som identiska med Platons idéer och som det mellanliggande ledet då viljan gör sig sina föreställningar. Genom att vi människor har den högst utvecklade förmågan till självmedvetande och reflektion, utgör vi viljan i dess mest objektiverade form.

Genom vår unika förmåga att föra resonemang och abstrahera, kan vi fjärma oss från det beteende som livsviljan driver oss till; vi kan till och med gå så långt som till att negera den livsvilja som utgör grunden i vårt väsen. När en individ inte längre gör någon egoistisk åtskillnad mellan sig själv och andra, betraktar han som sina allt levandes lidanden. Från det ögonblicket vänder sig viljan bort från livet och dess njutningar, vilka framstår som fullkomligt tomma. Häri finns en påtaglig likhet mellan Arthur Schopenhauers filosofi och buddismen.

Vad som i själva verket sker då viljan som ting i sig objektiverar sig i ett oändligt antal företeelser, av vilka var och en kämpar för att få just sin subjektiva vilja fram – är att denna vilja bekämpar sig själv, med ett ständigt lidande som följd. Och allt detta i förhoppningen om att nå en varaktig lycka, en slutgiltig tillfredsställelse på toppen av alla strävanden.

Men detta är en illusion, menar han. Ty den lyckokänsla man kan uppleva då ett mål har uppnåtts är bara tillfällig. Efter en kort tid avlöses den av frustration över andra och högre mål som man ännu inte uppnått, och så börjar ens strävanden om på nytt. Allt medan man trampar på andra varelser och existensformer, i tron att det finns en absolut skillnad mellan det egna subjektet och de andra subjekten.

Men denna individuationsprincip finns enligt Arthur Schopenhauer bara i fenomenvärlden. Tinget i sig är endast ett, och genom att inse detta kan vi förstå det illusoriska och rentav destruktiva i viljebejakandet. Som den enda av viljans företeelseformer har vi människor det förnuft som krävs för att förstå vår existens, och därmed också inse dess intighet.

Tillägg

För mig handlar Arthur Schopenhauers filosofi om en öppning till dels Buddismen och dels det som Immanuel Kant lyfte fram i form av ”tinget i sig”: det handlar om det man kallar för fenomenologi och som dels Edmund Husserl lyfter fram och som hos Martin Heidegger blir till det man kallar för varat.

• Arthur Schopenhauer och buddhismen: han var en av de första västerländska filosoferna som på allvar integrerade indisk filosofi (Upaniṣaderna och buddhismen). När han identifierar tinget i sig som den blinda, lidandeskapande Viljan, landar han i samma diagnos som buddhismens duḥka (lidande orsakat av begär). Hans lösning – att genom skådande (konst/musik) och asketism släppa greppet om Viljan – ligger extremt nära det buddistiska nirvana eller upplösandet av slöjan (maya).
• Steget till Husserls fenomenologi: Edmund Husserl ville skala bort alla teoretiska skrivbordskonstruktioner och gå "tillbaka till sakerna själva" (zu den Sachen selbst). Istället för att spekulera i vad som finns bakom ridån (som Kant gjorde med ett oåtkomligt Ding an sich), sa Husserl: låt oss studera exakt hur fenomenen visar sig för vårt medvetande i ren erfarenhet.
• Martin Heideggers Varat (Sein): Martin Heidegger tar detta ytterligare ett steg från kunskapsteori till ontologi. Han nöjer sig inte med Husserls analys av medvetandet, utan frågar vad det innebär att överhuvudtaget vara. För Heidegger blir varat (Sein) inte ett avlägset "objekt" där ute eller ett abstrakt "ting i sig", utan den grundläggande dimension i vilken vi som mänskliga varelser (Dasein) redan befinner oss och lever i.

Det finns alltså en tydlig röd tråd från Kants uppdelning, via Arthur Schopenhauers insikt om att vi känner verkligheten "inifrån" genom kroppen, till att fenomenologin helt skippar den yttre klyftan och fokuserar på själva upplevelsen och varat.

I Immanuel Kants filosofi är relationen mellan begreppen uppdelad enligt följande:

• Tinget i sig (Ding an sich): Verkligheten som den är helt oberoende av vår kunskap och våra sinnen. Det är den objektiva grunden för allt som existerar, men den är principiellt oåtkomlig för det mänskliga förnuftet. Vi kan tänka oss att den finns, men vi kan aldrig veta något om den.
• Fenomenet (Erscheinung): Det som uppträder för oss – alltså det erfarna objektet. När tinget i sig påverkar våra sinnen, bearbetar vi detta genom våra medfödda åskådningsformer (tid och rum) och förståndskategorier (som orsak och verkan). Resultatet blir fenomenet.
• Subjektet: Det iakttagande och tänkande medvetandet som formar och strukturerar sinnesintrycken till en begriplig erfarenhet.
• Det du upplever som ett "objekt" i vardagen är alltså inte tinget i sig, utan ett fenomen. Tinget i sig utgör därmed inte subjektet och objektet, utan det markerar istället den absoluta gränsen för vad det mänskliga subjektet överhuvudtaget kan nå kunskap om.

Immanuel Kant menade att innan människan ens hinner reagera eller tolka olika, delar alla människor en underliggande "hårdvara":

• Vi placerar alla automatiskt det vi ser i tid och rum.
• Vi uppfattar alla att händelser har orsak och verkan.

Om människorna inte hade denna gemensamma struktur i medvetandet skulle världen inte vara en värld där människorna kunde reagerar olika på – den skulle bara vara ett obegripligt brus av sinnesintryck.

Arthur Schopenhauer betraktade sig själv som Immanuel Kants enda sanna efterföljare, men han gjorde en radikalt ny tolkning av tinget i sig.

Där Kant hävdade att tinget i sig (Ding an sich) är en okänd och oåtkomlig x-faktor bortom våra sinnen, påstod Schopenhauer att han faktiskt hade löst gåtan och knäckt koden till vad tinget i sig i grunden är.

Schopenhauers tre steg med Kants begrepp:

• Identifieringen – Tinget i sig är Viljan
• Schopenhauer höll med Kant om att hela den yttre världen vi ser bara är fenomen eller föreställningar (Vorstellung). Men han menade att det finns en "bakdörr" till verkligheten: vår egen kropp. När du upplever din egen kropp känner du den inte bara utifrån som ett objekt, utan inifrån som en drivkraft, en strävan och ett begär. Schopenhauer drogs därför till slutsatsen att tinget i sig är en blind, rationellt meningslös och ständig urkraft som han kallade Viljan (der Wille).

Från mångfald till enhet

• Kant menade att tid och rum är mänskliga åskådningsformer som gör att vi kan skilja på olika objekt (det Arthur Schopenhauer kallas principium individuationis). Arthur Schopenhauer argumenterade då logiskt: om tid och rum bara finns i fenomenvärlden, kan tinget i sig inte vara uppdelat i flera saker. Världsviljan är därför en enda odelbar kraft. Det finns inte en "vilja" i dig och en i mig – det är samma kosmiska urkraft som tar sig uttryck i oss båda, i djuren, i växterna och till och med i gravitationen.
• Skiftet från förnuft till pessimism
• För Kant var förnuftet det högsta verktyget för att skapa ordning. Schopenhauer vände helt på detta: förnuftet och medvetandet är bara ett ytligt redskap som Viljan har utvecklat för att kunna upprätthålla sig själv. Eftersom Viljan är ett bottenlöst och aldrig sinande begär som aldrig kan mättas, blir tillvaron i grunden ett lidande.

Schopenhauer skalade alltså bort Kants försiktiga agnosticism inför yttervärlden och förvandlade tinget i sig från en teoretisk skrivbordskonstruktion till en mörk, metafysisk urkraft.