Edmund Burke

Edmund Burke, född 12 januari 1729 i Dublin på Irland, död 9 juli 1797 i Beaconsfield i Buckinghamshire, Storbritannien, var en anglo-irländsk statsman, filosof och politisk teoretiker. Han betraktas av många som konservatismens grundare och förste lärofader. I vissa frågor var han emellertid liberal, förespråkande frihandel mellan nationer, religionsfrihet för katoliker samt befrielse från brittisk imperialism i såväl Bengalen (dagens Indien) som de amerikanska kolonierna. Han var verksam inom Whigs, det liberal-aristokratiska motståndarpartiet till det konservativ-rojalistiska Tories, men han tillhörde dess högerflygel. Av den anledningen kom han under 1800-talet att hyllas av både konservativa och liberaler. Senare på 1900-talet blev han allmänt ansedd som den filosofiske grundaren av modern konservatism.

Burke förespråkade dygder och gott uppförande i samhället samt betonade religiösa samhällsinstitutioners betydelse för moralens stabilitet och statens bästa. Dessa betraktelsesätt uttrycktes i A Vindication of Natural Society (1756). I sitt mästerverk Reflektioner om franska revolutionen (1790) hävdade han att revolutionen förstörde det goda samhällets struktur och han fördömde den förföljelse av katolska kyrkan som den resulterade i.

Biografi

Burkes fader var advokat med egen praktik och gott renommé. Hans moder var liksom hela sin familj katolik, en omständighet som hade inverkan på sonens ställning till sin tids religionspolitiska frågor. Efter att ha gått i skola hos en kväkare i Ballitore, flyttade Burke år 1743 till Trinity College i Dublin där han med brinnande intresse men utan framtidsplaner studerade filosofi, matematik, historia och litteratur; han tog sin examen 1748. År 1750 åkte han till London för att studera juridik men verkar i stället ha ägnat sig åt litterära arbeten, vilket gjorde att hans far drog in underhållet.

År 1756 tilldrog sig Burke uppmärksamheten genom två skrifter. A Philosophical Enquiry into the Origin of Our Ideas of the Sublime and Beautiful var en konstfilosofisk avhandling, som vann Lessings beundran och vars huvudinriktning var dess strävan att tillgodose skönhetslärans psykologiska sida. A Vindication of Natural Society, undertecknad "In a letter to Lord**** by a late noble writer", var en satirisk imitation av Bolingbrokes filosofi och stil och den var så väl gjord att även insatta läsare missleddes. Redan i de skrifterna framträdde hans starkt anti-rationalistiska åskådning. År 1759 började Burke för en Londonförläggares räkning utgivandet av The Annual Register, som han bidrog till fram till omkring 1788.

Hör mer hemma i den politiska idéhistorien

Burke har antagligen en större plats i den politiska idéhistorien än i filosofihistorien. Hans flesta skrifter rörde politik, vilka ofta kretsade kring dagsaktuella händelser och blev en del av den politiska debatten.

Konservatism

Burke betraktade styrelseskicket som något organiskt, något som efterliknar naturens mönster varvid det genomgår faser av "nedgång, restauration och framsteg". Det förflutna framhålls som föredömligt i Reflektioner om franska revolutionen, med konstitutioner som byggts upp under lång tid. Således måste de som styr staten ha en beaktansvärd erfarenhet. För Burke var till och med en hel livstids erfarenhet otillräcklig och därför var det inte motiverat att de styrande skulle genomdriva omvälvande reformer.

Burkes inställning gick ut på att han ville behålla det bästa av det som rådde och gradvis låta mindre förbättringar växa fram. Att olikheter i åsikter förekom var av godo då detta framtvingade kompromisser, vilket medförde långsam och stegvis utveckling.

Det samhällsskick som Burke höll framför andra var monarkin. Han var skeptisk mot demokratier och ett av hans argument var att en majoritet av ett lands invånarna kunde utöva indirekt förtryck mot en minoritet. Ett sådant förtryck var rentav värre än från en envåldshärskare, menade Burke ity den förtryckte inte kunde söka stöd hos folket som då inte stod på dennes sida.

Det civiliserade samhällets lagar

Utifrån sin konservativa ståndpunkt hyste Burke en hög tilltro till det rådande även när det gällde lagarna. Människan ska ha långtgående rättigheter, men baserat på lagar som vuxit fram för samhällets bästa. Lagarna ska i sin tur regleras av konventioner som enskilda inte kan sätta sig över.

En grundprincip i det gemensamma samhället är att medborgarna underordnar sig lagarna och avsäger sig rättigheten att skapa sin egen rättvisa. "Människan kan inte njuta rättigheterna i ett ociviliserat och ett civiliserat samhälle samtidigt", menar Burke, och måste till exempel i hög grad avstå rätten till självförsvar i ett civiliserat samhälle. För att ett gemensamt samhälle ska kunna upprättas och på rationell väg tillgodose mänskliga behov måste passioner och böjelser hos enskilda tyglas.

Kritik mot den franska revolutionen

I Reflektioner om franska revolutionen kommenterar Burke den franska revolutionen i skarpt kritiska ordalag. För Burke var revolutionen en förnuftsvidrig ohygglighet som gynnade varken samhället eller dess invånare. Det rörde sig om en plötslig ingivelse utan förankring i historien och utan pejling mot framtiden.

Somliga förvånades över att Burke intog en fientlig attityd gentemot revolutionen eftersom han tidigare stått på de förtrycktas sida och hade försvarat den ärorika revolutionen 1688. Denna innefattades dock av andra idéer, vilka inbegrep en återgång till ett mer demokratiskt styre i och med störtandet av kung Jakob II. Beaktas bör också att Burke förde fram sin kritiska analys av revolutionen i Frankrike under de sena åren av sitt liv.

Vad Edmund Burke hade formulerat i sitt verk blev grundidéer för konservatismen och dess position gentemot radikala idéer. Centralt var motståndet mot att stödja sig på tankar och idéer snarare än på vad som var beprövat och stått som modell under flera generationer. Enligt Burke var detta förkastligt eftersom det som utvecklats under lång tid torde inrymma en större insikt än det senast framkastade.

Burkes idéer är fortsatt gångbara inom den konservativa diskursen och kommit att inspirera sådana som Roger Scruton och Friedrich Hayek.

Död och eftermäle

Burke dog den 9 juli 1797 på Gregories, nära Beaconsfield. I sitt umgänge beskrevs han som älskvärd och försynt. Hans konversation utövade på alla som träffade honom ett fascinerande inflytande. En av hans mest framträdande egenskaper uppgavs vara hans hjälpsamhet och vänlighet. Till hans närmaste vänner hörde män som Samuel Johnson, David Garrick och Joshua Reynolds.

Den mest svårförklarliga omständigheten i Burkes liv är det lilla inflytande han efter allt att döma utövade på sin samtid. Delvis kan detta ha berott på hans egenskaper som talare. Hans vältalighet anknöt sig mindre till den politiska eller parlamentariska situationens krav än den gav politiska lärdomar för historien. Den fängslade mera genom tankarnas djup och uttryckets styrka än genom själva framförandet.

Huvudorsaken till hans politiska maktlöshet kan också ha varit att han i Whig-partiets exklusiva krets sågs som en uppkomling och äventyrare. Desto större inflytande har hans politiska tänkande haft på eftervärlden och hans politiska skrifter anses som de viktigaste bidragen till den engelska litteraturen av den typen. Burkes verk utgavs 1792 i tre band i kvartformat. Efter hans död fram till 1827 utgavs ytterligare fem. En oktavupplaga i 16 band gavs ut mellan 1803 och 1827.

Litteratur (på svenska)

• Reflektioner om franska revolutionen. (Reflections on the Revolution in France and on the Proceedings in Certain Societies in London Relative to that Event in a Letter Intended to Have Been Sent to a Gentleman in Paris 1790). (Översättning Carl G. Holm, Contra, 1982) ISBN 91-86092-03-0
• Filosofisk undersökning av ursprunget till våra begrepp om det sublima och det sköna: med en inledande essä om smaken (A philosophical enquiry into the origin of our ideas of the sublime and beautiful). (Översättning Per Dahl, Symposion, 1995) ISBN 91-7139-145-2