Georg Wilhelm Friedrich Hegel

Georg Wilhelm Friedrich Hegel, född 27 augusti 1770 i Stuttgart i Württemberg, död 14 november 1831 i Berlin i Preussen, var en tysk filosof under den sena upplysningen. Han är också känd som romantikens främste filosof.

Han föddes i sydvästra Tyskland och var son till en högre württembergsk tjänsteman. Han fick sin utbildning 1788–1793 vid Tübinger Stift, som var ett seminarium vid den protestantiska kyrkan i Württemberg. Där blev han också vän med den blivande filosofen Friedrich Schelling och den unge diktaren Friedrich Hölderlin. Han fascinerades av verk av Baruch Spinoza, Immanuel Kant, Frans Hemsterhuis och Jean-Jacques Rousseau samt av den franska revolutionen. Han anses också vara den förste att använda termen Begriffsgeschichte, på svenska begreppshistoria. Hegel skulle komma att influera en stor mängd efterkommande filosofer, däribland Karl Marx och Martin Heidegger.

Hegel var far till historikern Karl von Hegel och teologen Immanuel Hegel. Han är begraven på Dorotheenstädtischer Friedhof, i Mitte i centrala Berlin.

Biografi

Hegel försörjde sig först som informator i Bern (1793–1797) och i Frankfurt am Main (1797–1800). När han fick ett litet arv efter sin far tog han dock upp den akademiska karriären igen. Efter att ha utgivit Differenz des Fichteschen und Schellingschen Systems der Philosophie (1801) och en latinsk avhandling om planeternas banor slog han sig samma år ned som docent i Jena. År 1805 erhöll han titeln extra ordinarie professor och offentliggjorde 1807 sitt första större verk, Phänomenologie des Geistes ("Andens fenomenologi").

Sedan Hegels lilla kapital gått åt, nödgades han av brödbekymmer ge sig in på den publicistiska banan och redigerade från april 1807 till hösten 1808 en politisk tidning i Bamberg. Åren 1808–1816 var han rektor vid Aegidiengymnasiet i Nürnberg och författade under denna tid bland annat Wissenschaft der Logik (1812–1816). År 1816 kallades han till en professur i filosofi i Heidelberg, där han utgav sitt storartade verk Encyklopädie der philosophischen Wissenschaften (1817; flera upplagor). Från 1818 innehade han en professur i filosofi vid Humboldt-Universität zu Berlin. Utom Grundlinien der Philosophie des Rechts (1820) utgav Hegel därefter endast recensioner och smärre tidskriftsuppsatser.

Hegel avled i kolera i Berlin den 14 november 1831.

Världsande

Hans kanske mest kända verk är Phenomenologie des Geistes, 1807). I Hegels filosofi återkommer något som han kallar för världsande. Världsanden är ett slags omfattande förnuft, motsatsen till materia, som styr den historiska utvecklingen och i många avseenden kan liknas vid en gud. Föreställningen om världen som ett verk av ett medvetande eller en idé, brukar inom filosofin kallas för idealism.

Hegels syn på kunskap

Hegel underordnar sig varken rationalismen eller empirismen såsom dessa framställts tidigare av bland andra René Descartes och John Locke. Vår kunskap börjar inte i några säkra bevis, menar Hegel, utan i osäkra och förvirrade försök att närma sig verkligheten. Kunskapen är dessutom provisorisk däri att den vidareutvecklas och korrigeras i en ständigt fortskridande process.

Med sentensen "Minervas uggla lyfter i skymningen" åskådliggör Hegel metaforiskt hur insikterna kommer först i efterhand, när en fas nått sitt slut. (Minerva förekom som vishetens gudinna i romersk mytologi och hon avbildades ofta med en uggla, symbol för klokhet, i sin närhet.)

Följaktligen blir själva vägen till kunskap också ett slags kunskap. Och sanningen blir en process lika mycket som slutresultat. Detta utmynnar i satsen: ”sanningen är helheten” (Das Wahre ist das Ganze).

Dialektik och logik

En viktig del i Hegels metafysiska tänkande är hans dialektik som kan åskådliggöras med tre faser. I den första fasen gäller utveckling och mognad, i den andra fasen sker en övermognad som påträffas i självmotsägelser. I tredje fasen slutligen kan motsägelserna försonas, fast i en mer komplex sammanbildning. Dessa faser i Hegels dialektik har ofta benämnts som tes, antites och syntes.

Ett exempel är hur ”varat” och ”intet” sammanfaller i ett ”blivande”. Ett mer jordnära exempel: en känsla av vetande uppstår (tes), varpå en motsägelse upptäcks (antites), vilket bildar en insikt (syntes) och från denna kan en ny tes uppstå. Syntesen är inte ett permanent tillstånd utan följs av ny tes, och antites som förenas i en syntes och så vidare.

Varje syntes är i någon mån ofullständig eftersom den innefattar motsägelser som bildar dess antites. Men det finns en ständig utveckling och målet är en "absolut idé" som existerar utan motsägelser och avspeglas i den "absoluta verkligheten". Denna dialektiska kunskapssyn präglar inte bara Hegels metafysik utan även hans syn på historien där faserna åskådliggör hur förnuftet driver historien.

Hegels syn på historien

För Hegel domineras historien av förnuftet. Världsanden driver vetandet framåt och möjliggör utveckling. Det är en progressiv historiesyn där friheten är ett mått på graden av utveckling. Från Orientens despoti med en som härskade över alla via det antika Grekland där några var fria medan andra var slavar till nyare tiders emancipation såg Hegel en tydlig utvecklingsgång och ett "slutet på historien" (eftersom dess mål uppnåtts).

Världsanden styr och människorna som till synes verkar avgöra historiska skeden är blott redskap hos denne. Historiska skeenden är såldes inte blott bestämda av omständigheter som är förankrade i det rådande såsom sociala villkor, utan i samspel med förverkligande av världsandens idéer. Därmed är historien deterministiskt betingad.

Som motvikt till det progressiva i historiens dialektiska utveckling leder Hegels idealistiska synsätt också till ett i politiska termer konservativt tänkande. Över de enskildas materialistiska villkor står staten som en bestämmande och högsta idé om samhället. Staten ses som överordnad både medborgarna och kyrkan. Dessutom bör vetenskaplig forskning inskränkas till sådant som är gagnelig för statens intressen.

Hegels inflytande och fortsatta ställning

Hegel kom under sin livstid av få ett väldigt inflytande på filosofin och kulturen i Europa. Men det dröjde inte länge förrän domen föll över hegelianismen som notoriskt otidsenlig. Det gigantiska teoretiska system Hegel byggde som kretsade kring filosofin och förenades med inslag av religion har visat sig vara problematiskt och till viss del oförenligt med omodern forskning.

De tidiga angreppen mot hegelianismen kom inte minst från Popper och Schopenhauer. Allra hätskast i kritiken var förmodligen Schopenhauer som sammanfattade Hegels filosofi som abstraktioner utan innehåll.

Trots att hans filosofiska system fått mothugg har Friedrich Hegel förblivit en av de mest inflytelserika i filosofins historia. Gadamer har framhållit Hegel som "den siste som i sitt tänkande vågade försvara filosofins stolta anspråk på att vara ramen för totaliteten av allt möjligt mänskligt vetande". Bland annat skulle hans historiefilosofi kraftigt påverka Marx och i ett senare skede Francis Fukuyama.

Kritik mot Hegel

Kritik från Schopenhauer

Filosofen Arthur Schopenhauer var 1820 privatdocent vid universitetet i Berlin, samtidigt som Hegel. Under 24 terminer stod hans namn i föreläsningskatalogen, men han föreläste bara en enda termin och då inför endast nio åhörare, eftersom han medvetet förlagt sin undervisning till samma timmar som Hegel. Mot den bakgrunden kan man förstå hans affekterade kritik av Hegel, även om det också finns filosofiska skillnader filosoferna emellan. Kritiken riktas bland annat mot vad han uppfattar som obegriplighet:

"Hegel, som tillsatts uppifrån av den sittande makten till att verka som den store filosofen, var en svagsint, uttråkande, vämjelseingivande obildad charlatan, som nådde högmodets tinnar genom att plottra samman och koka ihop den mest löjeväckande och obegripliga soppa. Denna meningslösa soppa har basunerats ut som tidlös visdom av vinningslystna anhängare och har svalts ned obehindrat och okritiskt av alla dummerjönsar, som på det sättet sällat sig till den inte tidigare skådade utsökta hyllningskören. Hegel har genom tillgången till denna omfattande plattform för andlig påverkan, vilken tillhandahållits av den sittande makten, kunnat genomföra en underminering av tänkandet hos en hel generation."

Den som han menar okritiska receptionen får enligt Schopenhauer förödande konsekvenser på det tyska tänkandet:

"Han utövade ett inflytande inte endast på filosofin, men även på alla former av den tyska litteraturen, som var förödande eller närmare bestämt fördummande, ja till och med förpestande. Det är vars och ens uppgift, som kan göra självständiga bedömningar, att bekämpa detta inflytande med kraft och vid varje tillfälle. Ty om vi tiger, vem ska då tala?"

Kritik från Karl Popper

Karl Popper gav sin syn på Hegel i kapitel 12 av "Det öppna samhället och dess fiender" del 2, svensk utgåva på Akademilitteratur 1981. Popper säger sig vara övertygad om att Hegel oförfärat gick in för att vilseleda och förtrolla andra (s. 36). Han hävdar att Hegel fick i uppdrag att skapa en ideologi för det reaktionära partiet i Preussen efter Napoleonkrigen, vilket Hegel skall ha löst genom att återuppväcka idéer från bland annat Platon. Att hans filosofi fick ett så stort inflytande tror Popper bland annat beror på att det är en vanlig fördom att filosofi ska vara något främmande och obegripligt (s. 38).

Popper skriver (s. 40): "Mitt påstående att Hegels filosofi drevs framåt av dolda syften, det vill säga av hans intresse att återupprätta ett preussiskt styre under Fredrik Vilhelm den III:e och att den därför inte kan tas på allvar är inget nytt. Detta sammanhang var väl känt av alla som var insatta i den politiska situationen."

Speciellt citerar Popper Schopenhauers totala fördömande (se ovan!).

Popper (som skrev den första utgåvan under andra världskriget) menar att nästan alla viktigare idéer hos den moderna totalitarismen härrör direkt från Hegel och han ger en lista på de mest betydelsefulla (s. 67-68):

Nationalismen, i form av den historicistiska tanken att staten är den förkroppsligade anden (eller i detta fall blodet) hos den statsgrundande nationen (eller rasen). En utvald nation (här utvald ras) är bestämd att ta världsherraväldet.

Staten är alla andra staters naturliga fiende och den måste hävda sin existens genom krig.

Staten är undantagen alla slags moraliska förpliktelser. Historien, det vill säga den historiska framgången är den enda domaren. Den kollektiva nyttan är den enda personliga handlingsprincipen. Det är tillåtet med propagandistiska osanningar och förvrängningar av sanningen.

Den "etiska" föreställningen om kriget (totalt och kollektivistiskt), särskilt för yngre nationer mot äldre sådana. Krig, ära och berömmelse som ytterst eftersträvansvärda ting.

Den storslagna personens skapande roll, den världshistoriska personligheten, den djupt kunniga och starkt kännande personen (nuförtiden ledarprincipen).

Det historiska livsidealet ("lev farligt") och den "heroiska människans" ideal i motsats till småborgaren och dennes liv i ytlig medelmåttighet.

Den tysk-amerikanske filosofen Walter Kaufmann har i en bok från 1959 kritiserat Poppers hegelläsning, som han hävdar ”innehåller fler missförstånd om Hegel än någon annan essä”. Kaufmann menar att Popper i alltför hög grad förlitat sig på Scribners utgåva Hegel Selections, som inte innehåller ett enda komplett verk, och därifrån övertar rena felöversättningar, liksom uttalanden som inte förekommer hos Hegel utan hos hans postuma redaktörer. Vidare kritiserar Kaufmann Poppers bruk av ”quilt quotations”, (ungefär hopsydda citat), det vill säga citat som tagits ur helt skilda sammanhang, ibland olika verk, för att bilda en ny helhet. Med en rad exempel försöker han visa hur dessa citat ”används för att etablera en människas åsikter, och hans explicita uttalanden avfärdas när de är obekväma.” Denna kollageteknik, menar Kaufmann, är särskilt problematiskt när man skriver om filosofer som Hegel och Platon, vilkas skrifter ”har ett överflöd av medgivet ensidiga påståenden som tydligt är avsedda att formulera synpunkter som sedan visas vara inadekvata och motsägs av ett annat perspektiv”.

Ett exempel på Poppers kreativa citatanvändning syns i hans argumentation kring Hegels syn på jämlikhet. I Poppers tappning säger Hegel: ”Det är endast den jämlikhet som de äger genom sina ägodelar, ålder…etc., som kan förtjäna lika behandling inför lagen…”  Detta förefaller stödja Poppers tes att Hegel ”förvränger jämlikhet till ojämlikhet”. I själva verket säger Hegel: ”Det är endast den jämlikhet som, på ett eller annat sätt, råkar existera oberoende, beträffande ägodelar, ålder, fysisk styrka, begåvning, skicklighet etc., och även brott, som kan och borde rättfärdiga en lika behandling av lagen – med avseende på skatter, värnplikt, tillträde till offentliga tjänster, etc. eller straff etc.”  Det vill säga att de som äger lika mycket skall betala lika i skatt, att man ska få lika lön för lika arbete, och så vidare. Kaufmann frågar ironiskt ”Eller borde vi ha lika straff för alla, oberoende av om de har begått lika brott?"  Han visar på liknande omvandlingar av citaten i argumenten för alla punkterna på Poppers lista.

Kaufmann finner det även egendomligt att Popper framför Hegel ställer uttalade antisemiter som Schopenhauer och den Jakob Friedrich Fries som ville att judendomen skulle "dras ut med rötterna" och i sin skrift Über die Gefährdung des Wohlstandes und Charakters der Deutschen durch die Juden (1816) "bland annat förespråkade märkning av judar så att de kunde särskiljas från resten av den tyska befolkningen".

Bibliografi (urval)

• Phänomenologie des Geistes, 1807 (svensk öv. Andens fenomenologi, 2008)
• Wissenschaft der Logik, 1812-1816
• Encyklopädie der philosophischen Wissenschaften, 1817 (sv.öv. De philosophiska vetenskapernas encyclopedie, 1844)
• Grundlinien der Philosophie des Rechts, 1820

Postumt:

• Philosophie der Geschichte, 1830/1831 (sv.öv. Föreläsningar öfver historiens philosophi, 1850)
• Philosophie der Religion, 1832
• Vorlesungen über die Ästhetik, 1835-1838 (sv.öv. Inledning till estetiken, 2005)
• Vorlesungen über die Geschichte der Philosophie: Vorlesungen über die Philosophie der Weltgeschichte, Band 1, Die Vernunft in der Geschichte. Einleitung in die Philosophie der Weltgeschichte, 1837 (sv.öv. Förnuftet i historien 1919)