Gottfried Wilhelm Leibniz, född 1 juli 1646 i Leipzig, död 14 november 1716 i Hannover, var en tysk matematiker och filosof. Han lade grunden till infinitesimalkalkylen – samtidigt som, men oberoende av, Isaac Newton. Hans far var jurist och professor i moralfilosofi.
Biografi
Leibniz blev student vid Leipzigs universitet 1661 och studerade där framför allt juridik och filosofi och utgav 1663 sin första avhandling, De principio individui. Vid 18 års ålder blev han magister genom ett rättsfilosofiskt arbete, och vid 20 års ålder blev han juris doktor vid Altdorfs universitet, efter en glänsande disputation över "invecklade rättsfall".
En erbjuden professur försmådde han, då han ännu inte ville binda sig vid någon bestämd levnadsbana. Han använde i stället de följande åren till vetenskapliga studier och litterära arbeten, och skaffade sig också tillfälle till umgänge med framstående vetenskapsmän och statsmän. Bland annat studerade han filosofi för Jakob Thomasius och matematik i Jena för Erhard Weigel.
Av största betydelse för hans framtid blev bekantskapen med baron J. Ch. von Boineburg, genom vilkens bemedling han 1670 blev utnämnd till ledamot av Högsta domstolen (Ober-revisions-collegium) i kurfurstendömet Mainz och som också, 1672, skaffade honom tillfälle att göra en resa till Paris, där hans vistelse räckte i mer än fyra år, endast avbruten av ett kortare besök i London.
I Paris gjorde Leibniz bekantskap med flertalet av den tidens mest framstående fransmän bland andra Nicolas Malebranche och Christiaan Huygens, under sitt besök i London träffade han Isaac Newton. Han fick erbjudande att bli Franska vetenskapsakademins "pensionär" (pensionnaire), men avböjde detta eftersom det krävde att han övergick till den katolska läran. Han fick i stället 1674 en pension av hertigen av Braunschweig-Lüneburg och kallades av denne 1676 till bibliotekarie vid biblioteket i Hannover. Härmed följde uppdraget att skriva det hertigliga husets historia. Leibniz blev senare hertigligt hovråd och medlem av kansliet, gjorde 1687–90 en vetenskaplig resa genom Tyskland och Italien för historiska källforskningar och fick 1691 under sin uppsikt också biblioteket i Wolfenbüttel. Som furstehusets förtrogne användes han till enskilda diplomatiska uppdrag, kom därigenom i kontakt med en mängd potentater och högt uppsatta män, fick adlig och friherrlig värdighet (1709) och upphöjdes till rikshovråd 1712.
Genom sin lärjunge prinsessan Sofia Charlottas giftermål med Fredrik I av Brandenburg-Preussen kom Leibniz i förbindelse med hovet i Berlin och flyttade 1700 över dit. Vid hans beskyddarinnas död blev Leibniz ställning osäker i Berlin, och han lämnade denna stad 1711. Två år levde han i Wien, där han för prins Eugen utarbetade en framställning av sin monadlära, Monadologi, ett koncept som förekommer i boken Essais de Teodicée från år 1710, där Monader är "de grundläggande andliga byggstenarna", identiska med andliga atomer, till sin art eviga, odelbara, styrda av egna lagar utan att interagera med omvärlden men ändå förenade med resten av universum. I sin La Monadologie (skriven år 1714 men utgiven först efter hans död år 1728) utvecklar han tanken ytterligare. Inspirationen till monadläran kan ha kommit från hans medlemskap i Rosencreuzarna, som i sin tur var inspirerade av såväl pythagoréerna som gnostikerna. (Se teodicéproblemet, panglossianism.)
Sina sista år, 1714–1716, tillbringade han åter i Hannover, men han stod i ett mindre angenämt förhållande till dåvarande kurfursten av Hannover, kung Georg I av England.
Hemmahörande i den rationalistiska Skolan
Gottfried Wilhelm Leibniz brukar inräknas i den rationalistiska skolan, vilken står i kontrasterande förhållande till den empiriska. Rationalisterna ansåg att det finns medfödd kunskap oberoende av erfarenheter.
Monadläran
Under 1600- och 1700-talen stod fortfarande filosofin i nära förhållande med naturvetenskapen. Den naturvetenskapligt influerade monadläran (eller monadologin) är central i Leibniz tankesystem med idén om monader som en primär substans i varats uppbyggnad.
Hans verklighetsuppfattning kan därmed kopplas till vad inom filosofin kallas monism, fast med en säregen inriktning som kan hänföras till en metafysisk idealism.
En grundläggande skillnad mot den monism som bland andra Spinoza företräder är att Leibniz monader är mångtaliga och inte är några materiella objekt i egentlig mening – de saknar utsträckning och därmed form. De kan i stället beskrivas som element, vars egenskaper allt som finns delar och besjälas av.
Leibniz monader bör inte ses som några naturens minsta byggstenar då de är oändligt olikartade. Detta grundar sig på Leibniz uppfattning att ingenting är exakt lika i naturen och oändligt skiftande, vilket ställer sig tvärt emot det panteistiska i Spinozas metafysik. Inte heller interagerar monaderna, men det finns en korrespondens mellan dem som uttrycks i ett slags förutbestämd harmoni.
Gud och människa
Enligt Leibniz har människan i viss mån en fri vilja, men den emanerar ur en förutbestämd natur som Gud rår över. Enligt Leibniz världsbild har Gud skapat världen och styr den likaså.
För att bättre förstå Leibniz tankar kring detta kan panglossianism-begreppet nämnas. Detta som förekom i Voltaires roman Candide är inspirerat på en uppfattning hos Leibniz, nämligen av vi lever i den bästa av världar – en optimism som Voltaire kritiserade i satiriska ordalag. Hur mycket fri vilja som egentligen kvarstår för människan i en värld där den panglossianska världsuppfattningen råder med en Gud som styr världen kan diskuteras.
Leibniz menade likväl inte att vår värld är fulländad. Enligt hans metafysiska synsätt finns det substanser med olika grad av fullkomlighet och Guds skapelse kan utifrån detta omöjligen vara fullkomligen utan blott den bästa av många möjliga världar. Därtill kan människan därtill bidra med moraliskt värdefulla handlingar.
Leibniz filosofiska verk
Leibniz idéer samlades inte i några enstaka större verk utan utgår från en mängd mindre arbeten, uppsatser och fragment som han åstadkom under period på cirka 50 år.
Räknemaskin
Den tyske matematikern och filosofen Gottfried Wilhelm von Leibniz konstruerade 1671 en räknemaskin för de fyra räknesätten. Leibniz sa en gång "Det är ovärdigt skickliga män att slösa tid som om man vore slavar på beräkningsarbete, som tillförlitligt skulle kunna överlåtas på vem som helst om bara maskiner användes." Maskinen var försedd med steghjul. Leibniz lyckades dock aldrig få sin maskin färdig. Den första praktiskt användbara räknemaskinen för de fyra räknesätten konstruerades av kyrkoherden Philipp Matthäus Hahn. Den visades offentligt 1774 och var byggd efter Leibniz' idé.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar