René Descartes

René Descartes (på latin: Renatus Cartesius), född 31 mars 1596 i La Haye en Touraine (nuvarande Descartes) i Touraine, död 11 februari 1650 i Stockholm, var en fransk filosof, matematiker, vetenskapsman, och jurist.

René Descartes är framför allt känd för sin filosofiska sats "je pense, donc je suis" (i latinsk översättning ”cogito, ergo sum”: jag tänker, alltså finns jag). I denna sats såg han en säker kunskap, som inte kunde betvivlas. Det går inte att tvivla utan att tänka och inte att tänka utan att finnas till.

René Descartes uppfann också bruket av projiceringar av punkter i planet på x- och y-axel, det så kallade kartesiska koordinatsystemet. Det gjorde det möjligt att lösa geometriska problem med algebraiska metoder. Denna så kallade analytiska geometri var en insats av stor betydelse i matematikens historia.

Biografi

René Descartes mor avled strax efter det att han föddes. Han far var jurist och politiker i parlamentet i Bretagne. Han var sjuklig och svag som barn och man befarade att han inte skulle överleva till vuxen ålder. Redan som liten pojke etablerade han sin livslånga vana att ligga kvar i sängen till ganska långt fram på dagen. Omkring år 1605 påbörjade han studier i en jesuitisk internatskola  i La Flèche i departementet Sarthe, där studerade han matematik, det han framför allt studerade var framför allt ämnet som skolastisk aristotelisk filosofi. Det var skolastiken som inte tillfredsställde hans kritiska sinne utan gjorde honom utled på lärdom och böcker. 

Vidare ärvde han mycket pengar från sina föräldrar att han inte behövde arbeta för sitt uppehälle. På det viset kunde han ägna all sin tid åt sin forskning. Efter att han under en tid hade deltagit i det högre societetslivet i paris, där han vantrivdes, så beslöt han sig för att läsa "världens bok" vilket ledde till att han trädde i militärtjänst hos Moritz av Oranien och Tilly. År 1619 genomgick han en egendomlig vetenskaplig väckelse, medan hären under en sträng vinter låg stilla i Neuburg an der Donau. Han har berättat att han blev ”uppfylld av entusiasm och fann grundvalen till en underbar vetenskap”. Han deltog i slaget vid Vita berget år 1620. Eftersom förhållandena i Frankrike inte var de bästa, beslöt han sig för att slå sig ned i Nederländerna där han kom att bli bosatt under tjugo år, han sysselsatte sig med att utforma sina filosofiska tankar. 

Han kom att få en inbjudan av drottning Christina till hennes hov i Stockholm. Det skedde år 1646. Han blev utsedd till drottning Christinas lärare och rådgivare. Det kan sägas att livet i Stockholm, Sverige, blev påfrestande för René Descartes, han var van vid betydligt mildare klimat än det han mötte i Sverige. Slottet Tre Kronor var mycket ålderdomligt, kallt och dragigt. Ett problem var att drottning Christina krävde att lektionerna skulle hållas mycket tidigt på morgnarna Redan efter några månaders vistelse i Stockholm, insjuknade René Descartes i lunginflammation, det ledde till att han skulle omhändertas av en Dr. van Wullens i Lindeska huset, för att där få åderlåtning, en vanlig behandling vid lunginflammation under 1600-talet. Det är en svår lunginflammationen leder till att René Descartes dör. Svår lunginflammation är en vanlig dödsorsak under den här tiden. 

Matematik 

Det var René Descartes som skapade den analytiska matematiken. Gjorde även banbrytande inom andra områden. Han var den förste som angav den verkliga betydelsen av andragradsekvationers negativa rötter. Vidare fann han en ny lösning av fjärdegradens ekvationer och införde beteckningssättet med exponenter och  lade därigenom grunden till räkningen med potenser. 

Optik

René Descartes bidrag till optiken från 1600-talet, särskilt i verket Dioptrique (1637). Han formulerade ljusets brytningslag (snells lag efter Willebrord Snell) matematiskt, förklarade regnbågen och studerade så kallade kartesiska ovaler - speciella kurvor som samlar ljus strålande från en punkt till en annan utan aberration.

Världsbild

Det är uppenbart att jesuiterna i la Flèche inte gjorde någon hemlighet av Galileo Galileis upptäckter och matematikens möjligheter. Han var emellertid inte astronom, utan han såg i universum en gudomlig ordning, en geometrisk verklig värld styrd av matematiska begrepp om rum och rörelse, som föga överensstämde med Aristoteles kosmos. 

Kosmologi 

Stora virvlar klumpar ihop sig till stjärnor och mindre virvlar klumpar ihop sig till planeter. Solen var en sådan helt vanlig stjärna omgiven av en malström av materia, där dess planeter cirkulerade. Solsystemet var en sådan virvel i vilken materien var osynlig, men den delade gränser till närliggande liknande system, vart och ett med en central stjärna. Det hela upprepades i alla riktningar i all oändlighet och ingen plats i universum var speciell. I denna del kom Descartes virvelteori att inspirera till modernare tankar om hur solsystemet bildades. Små oberoende klumpar kan gå rakt igenom systemet, och de uppfattas av oss som kometer, som kan uppfattas som tillfälliga besökare. Här kom den tidigare beräknade återkomsten av Halleys komet år 1758 att bringa den kartesiska kosmologin på skam.

Filosofi

I filosofins historia var René Descartes epokgörande. Hans filosofi gav de första uppslagen till en rad filosofiska system (Arnold Geulincx, Nicolas Malebranche, Baruch Spinoza och i viss mån även Gottfried Wilhelm von Leibniz), vilka inom den nyare kantianska filosofin betecknar den högre riktningen, såväl med avseende på den strängare vetenskapliga form de framställts i som genom själva arten och syftet av den i dem framträdande spekulationen. Den kritiska halten av sitt filosoferande röjer denne då han, för att grundligt reformera den filosofiska vetenskapen, börjar med att proklamera ett universellt tvivel. Han ställer sig tvivlande till inte bara alla äldre filosofiska auktoriteter, vilka han finner varandra motsägande och föga tillfredsställande, utan även och framför allt mot den sinnliga erfarenheten – detta i rak motsats till John Locke, vars filosofi blev utgångspunkten för den motsatta riktningen, empirin.

Descartes nöjer sig inte med att framhålla att våra sinnen ofta bedrar oss och därför inte kan ge oss full visshet. Hans tvivel avser ytterst själva möjligheten till kunskap över huvud taget utifrån sinnena. Han ifrågasätter all sådan kunskap som ett bedrägligt sken eller, som han uttrycker det: ”Frågan är om inte möjligen sinnesintrycken av någon mäktig ande frambringas i människans själ, utan att de motsvaras av några föremål utanför?” Av detta sitt tvivel på den sinnliga erfarenheten drevs han att vända blicken inåt, och han upptäckte då, i förnimmelsen av sig själv såsom en tänkande varelse, en kunskap vars sanning icke kan dragas i tvivel, emedan tvivlet, som själv är en yttring av tänkande, endast skulle tjäna att ytterligare bekräfta densamma.

René Descartes ansåg att den mänskliga kunskapen var ett träd; stammen var fysiken och roten var metafysiken. Vi måste alltså vidta alla försiktighetsåtgärder som kan tänkas för att inte i vår metafysik blanda in osanningar. Vi måste tvivla på allt som inte är otvivelaktigt: Hur vet jag att jag inte drömmer? Hur vet jag att en ond och illvillig ande inte står bakom min tro på att exempelvis två plus två är lika med fyra? – Som en fast punkt att utgå från i kunskapens gungfly hade Descartes upptäckt satsen "cogito, ergo sum" - "Jag tänker, alltså finns jag".

Beträffande denna välbekanta sats, vilken han ställer i spetsen för hela sin filosofi, bör vissa påpekanden göras:

Med tänkande (på latin: cogitatio) menar han inte endast förståndsverksamheten, utan också varje annan form av medveten andlig verksamhet (på latin: cogitationis nomine complector id omne, quod sic in nobis est ut ejus immediate conscii simus). Egentligen vill han inte ha nämnda sats betraktad som en slutledning eller ett bevis, utan yrkar i stället att den uttrycker människans första genom omedelbar åskådning givna och otvivelaktigt sanna kunskap ( på latin: simplici mentis intuit).

Han utvann sålunda ur själva tvivlet en fast punkt, och i och med detta upptäckte han dessutom en substantiell verklighet som är av rent andlig natur. Även om han varken kunde – eller ens försökte – att ur denna andliga princip utveckla en alltigenom idealistisk världsåsikt, så kunde han nu å andra sidan vara helt säker på att varje rent materialistisk världsåsikt var vetenskapligt omöjlig, eftersom det stod klart att det finns en del av verkligheten som inte är kroppslig eller sammansatt och som inte låter sig förklaras mekanistiskt. 

René Descartes insatser inom filosofin rör sig dock om långt mer än om cogito-satsen. Hans dualism är välkänd, även om den inte löste problemet med hur anden och materian kommunicerar. (Baruch Spinoza löste detta problem på ett radikalt sätt, och detta problem kan också lösas inom den kartesianska rationalismen som härrör från hams skeptiska metod för epistemologin.) 

Vidare anmärker han att sinneskunskapen alltid är tillfällig och följaktligen föränderlig, och han drar därav den slutsatsen, att alla nödvändiga och oföränderliga sanningar måste, oberoende av all sinnlig erfarenhet, tillhöra människan eller – enligt hans uttryckssätt – har sin grund i vissa ”medfödda idéer”. Han hänvisade således till en kunskapskälla av en annan och högre art än våra sinnen och anslöt sig därmed till den filosofiska rationalismens grundtanke, men liksom hans idealism inte blev mer än en ansats, lyckades han inte heller med att vidareutveckla sin rationalism. 

Han försökte nämligen aldrig att närmare utreda förhållandet mellan vårt medvetande och dess bestämningar, och visade dessutom upp ett realistiskt och empiriskt föreställningssätt genom att (alltför mycket) hålla fast vid den vanliga föreställningen om en skapelse, varvid skaparen och det skapade betraktas som mer eller mindre åtskilda från varandra. I överensstämmelse med detta talade han om de medfödda idéerna som att de var ”vid människans skapelse inlagda i hennes själ”. 

Bland de medfödda idéerna sysslar han framför allt med Gudsidén och mindre med synpunkten att Gud är det högsta och viktigaste föremålet för mänsklig kunskap. Denna idé är den enda förnimmelse som genast ger människan en nödvändig och säker kunskap om någon annan verklighet än hennes eget jag, och just därför utgör källan till all sådan kunskap. Eftersom Gudsidén närmast framträder såsom förbunden med människans känsla av sin egen ändlighet, som står i motsats till föreställningen om ett oändligt eller absolut fullkomligt väsende, så är det bevisat, menar han, att denna idé varken kan vara frambragd av henne själv eller av någon annan ändlig varelse, och att det således verkligen måste finnas ett sådant fullkomligt väsende som Gud, och som givit henne idén om sina fullkomligheter. 

Sedan han bevisat Guds existens vill han därifrån leda sig till visshet om att det även finnes en kroppslig verklighet och sålunda åtminstone till en viss grad ha bort sitt tvivel på den sinnliga erfarenhetens objektivitet. I detta syfte framhåller han en av de fullkomligheter som ligger i begreppet Gud, nämligen att han är sannfärdig och följaktligen inte kan lura den av honom skapade människan beträffande vad hon förnimmer klart och tydligt, men tydligt förnimmer vi, enligt René Descartes, om kropparna ingenting annat än rumsbestämdhet eller utsträckning och olika former därav 

Liksom han ansåg att tänkandet hör till själen eller är en del därav förklarade han att utsträckning är någonting som hör till den kroppsliga verkligheten. Utgående från detta arbetade han sig fram till ett rent mekaniskt betraktelsesätt av den fysiska världen i vilken han inbegriper inte bara också växt- och djurlivet – djuren betraktar han som automatiska maskiner – utan han räknar även dit den lägre (den omedvetna) delen av människan. Descartes filosofi mynnar ut i en tydlig kosmologisk dualism som hävdar att människan består av två till själva sin art (”toto genere”) alldeles motsatta slag av ändliga eller ”skapade” substanser, nämligen tänkande substans och utsträckt substans, det vill säga själslig respektive kroppslig substans. 

Hans lärjungar, som sökte övervinna svårigheten att på ett tillfredsställande sätt förklara sammanhanget mellan dessa artskilda substanser, kom att ledas till att utveckla kartesianismen i panteistisk riktning. Frågor som tillhör den praktiska filosofin ville han inte gärna sysselsätta sig med, eftersom han menade att människan på detta område inte kan åstadkomma något på egen hand, utan hon behöver ledas av den gudomliga uppenbarelsen. Denna praktiska dogmatism står för övrigt i nära sammanhang med hans uppfattning av friheten. 

Viljan kan han inte tänka sig på annat sätt än som en godtycklig makt över de åtskilda motiven (”liberum arbitrium”). Eftersom han  hade en sådan uppfattning ter det sig inte så konstigt att den fria viljan inte bara föreföll honom obegriplig, utan rent av begreppsvidrig, men han hänvisade ändå, för att bevisa den fria viljans existens, till vårt omedelbara praktiska medvetande, och till och med kallade han ibland den fria viljan för en medfödd idé. 

Vidare är det enligt samma linje inte förvånansvärt att han gör begreppen om rätt och orätt beroende av Guds absolut fria, det vill säga rent godtyckliga vilja, och han menar att om dessa val, den gudomliga viljans godtyckliga beslut (”beneplacita divina”), kan endast människan erhålla kännedom om genom en yttre och övernaturlig uppenbarelse. 

Tillägg om René Descartes 

Flera av historiens stora filosofer verkade under 1600-talet och en av de allra största var René Descartes. Den franskfödde tänkaren har blivit kallad ”den moderna filosofins fader” och med hans Avhandling om metoden att rätt vägleda sitt förstånd och söka sanningen i vetenskapen (1637) inleddes en ny filosofisk metod. 

Han ses som grundaren av den moderna rationalismen vars kunskapsteoretiska kärna säger att kunskap om det sanna inte följer av erfarenhet utan finns medfödd. Kunskap enligt den rationalistiska synen nås främst deduktivt, via intellektet och inte genom erfarenheter. Han lägger fram en stark argumentation för att det inte är med våra sinnen utan med vårt förnuft vi förnimmer tingen. Han använder ett exempel med ett stycke vax från en honungskaka. Vi kan se, känna och lukta på vaxstycket i sin karaktäristiska form. Fast vad händer när vaxstycket flyttas närmare elden? Det förlorar då sin smak, sin form och sin doft. Men det är fortfarande ett stycke vax, fast nu är det inte längre våra sinnen som säger oss detta utan vårt förstånd. Det systematiska tvivlet 

Han klandrade filosofin för att hittills inte kunnat binda några sanningar utan bara producerat sådant det fortfarande tvistades om. Efter ha slukat böcker inom många områden kunde Descartes betrakta sig som lärd, men beklagade sig över att detta ändå inte gett honom tillförlitlig kunskap. Descartes bestämmer sig för att lämna böckerna för att resa runt i världen och lära känna människorna. Planen verkställs, men inte heller detta visar sig vara vägen till kunskap och insikt. Allting där minsta osäkerhet kan finnas förkastas och tvivlet upphöjs som grogrund för vetande. Med denna skeptiska krigföring mot antagna sanningar leds han  mot en punkt där ingenting tycks vara helt tillförlitligt. 

Men slutligen kommer upptäckten. Eftersom han själv kunnat tänka detta och rest allt tvivel måste han själv vara något som säkert existerar. En första verklig sanning framträder: ”jag tänker, alltså finns jag” (på latin: cogito, ergo sum). Detta intygade att det subjektiva var säkrare kunskapsgrund än det objektiva. Det var något som inte kunde rubbas och blir hans efterlängtade fundament att bygga vidare på. Hans metod där kunskapen leds fram av ett systematiskt tvivel skulle i viss omfattning accepteras av andra filosofer, men det fanns - som vanligt - invändningar. 

Gudsbevis och den cartesianska cirkeln Oavsett om det tänkande medvetandets föreställningar om världen var riktiga eller inte menade Descartes att man kan dra slutsatsen att medvetandet existerar. Som förlängning av denna slutsats kunde det, hävdar Descartes, härledas bevis för Guds existens. Han når efter en utläggning fram till slutsatsen att tanken om Guds existens måste ha kommit från Gud själv. Vidare antas att denna tanke måste blivit nedlagd av ett högre väsen och att tanken måste stämma då Gud kan antas vara god och därmed inte vill bedra oss. Detta resonemang kan jämföras med det ontologiska gudsbeviset. 

Enligt honom  stöder därmed kunskapsgrunden (att jag tänker förutsätter att jag finns till) en kunskap om Guds existens: om jag kan tänka vad bara ett något fullkomligare än jag själv nedlagt i mig måste detta också vara sant. Det är här kritiken kommer in. Många har hävdat att ovanstående resonemang innehåller ett cirkelbevis – den cartesianska cirkeln. Invändningen om cirkelbeviset tar fasta på att han först påstår att Gud finns eftersom vi kan inse det genom vårt medvetande, men sedan påstår att det bara är tack vare Guds existens som vi kan bedyra sanningshalten i vårt varseblivande. 

Han skrev några år senare (1641) ett ytterligare stort verk: Meditationer över den första filosofin i vilka Guds existens och själens odödlighet bevisas. Här upprepar Descartes mycket från sitt tidigare verk Avhandling om metoden, fast denna gång är innehållet uppställt kring sex "meditationer" och skrivet på latin i stället för franska. Människan och den mekaniska världsbilden Världen är enligt René Descartes indelad i två delar: materiell substans (res extensa) och tänkande substans (res cogitans). Det materiella är allt som har utsträckning medan tänkandet utgår från den mänskliga (djuren saknar själ och liknas vid "automater") själen. Det finns en skarp gräns mellan den mänskliga kroppen – människokroppen var hos honom  en maskin, styrd av mekaniska principer – och själen, som lokaliseras till tallkottkörteln. Förmedling mellan hjärnans immateriella medvetande och de materiella sinnesorganen och musklerna skedde genom så kallade ”livsandar” som hade formen av ytterst finfördelad materia. Sättet att skilja kropp och själ är en form av dualism. Det dualistiska har blivit en viktig utgångspunkt för synen på det mänskliga medvetandet och frågan huruvida medvetandet består av något icke-materiellt till skillnad mot övriga kroppen eller om det som andra ting är underkastat fysiska lagar. Fastän tron på en odödlig själ som omhuldades under 1600-talet inte har en plats i den moderna naturvetenskapen omnämns hans tro ofta i den pågående nutida diskussionen inom medvetandefilosofi. 

René Descartes lära var av högst vetenskapligt intresse och en som blev imponerad var den svenska drottningen Christina. Hon bjöd Descartes till Sverige för att bli undervisad i filosofi, vilket denne accepterade. Olyckligtvis blev det nordiska klimatet René Descartes undergång. Han insjuknade och avled hastigt i lunginflammation. Beträffande René Descartes sjukdom, det var inte en fråga om förgiftning som vissa vill göra gällande. Det var lunginflammation som berodde på känslighet för kyla och bakterier - obotad eller felbehandlad kan den leda till döden.