Giordano Bruno

Giordano Bruno föddes som Filippo Bruno år 1548 i Nola i Kungariket Neapel, död 17 februari år 1600 i Rom i Kyrkostaten, han var en italiensk dominikanermunk, filosof och författare. 

Han tillhörde den hermetiska skolan, en skola uppkallad efter Hermes Trismegistus, som var grundare, den tog upp klassisk grekisk filosofi som Platon men också förkristen magi.  Han blev inskriven i dominikanerordens kloster San Domenico Maggiore i Neapel och antog namnet Giordano efter ordensgeneralen Jordan von Sachsen, Giordano Bruno blev prästvigd år 1572. 

Det var på grund av Giordano Brunos intresse för magi som ledde till att inkvisitionen i Neapel kom att intressera sig för honom. Han blev tvungen att lämna Neapel av den anledningen. Han tog sig till Frankrike där han studerade under flera år. Där skrev han flera böcker som försvarade den heliocentriska världsbilden, som den framställdes av den polske astronomen Nicolaus Copernicus. I boken De l'Infinito, Universo e Mondi från 1584, hävdar Giordano Bruno att universum är oändligt och innehöll oändligt många världar som befolkades av intelligenta varelser. Det var på grund av denna hypotes, som i modern tid inte är särskilt kontroversiell, men som på hans tid ledde till att han blev omdebatterad och blev bemött ganska hätskt runt om i Europa. 

Han greps av inkvisitionen år 1591 i Venedig skickades vidare till Rom år 1592 för en andra rättegång. Det berodde på hans vägran att göra avbön på sina åsikter vid rättegången i Venedig. Giordano Bruno hölls fängslad i åtta år, till sist blev han avrättad på kättarbålet den 17 februari 1600 på ett marknadstorg som heter Campo dei Fiori i Rom. 

Det sägs att man inte vet på vilka grunder Giordano Bruno blev avrättad. Men att det skulle ha berott på att han försvarade den heliocentriska världsbilden är inget historiskt faktum. Det kan ha bottnat i hans intresse för hermetism  och mystisk filosofi. Det är en del av det hela liksom att han hade hävdat liksom gnostikerna, som inte såg Jesus som en fysisk person utan som en skenbild sänd av Gud. Doketism är en gammal kristen lära som säger att Jesus bara såg ut, att vara människa, att han inte hade en riktig kropp, och att hans lidande bara var en illusion. För många människor har Giordano Bruno blivit en martyr för vetenskapens sökande efter sanning och yttrandefrihet. Det är en betydligt mörkare sanning bakom Giordano Brunos öde, vilket ledde till att en man vid namn Giovanni Mocenigo, hade honom som lärare i minneskonst även känt som mnemonik, men på grund av dels motvilja mot Giordano Bruno och dels illvilja förrådde honom genom anmälan till Inkvisitionen i Venedig som grep honom 1591. Det är däremot den sanna bakgrunden till Giordano Brunos avrättning år 1600. 

På initiativ av Roms universitetsstudenter, lät man år 1889 resa en staty till minne av Giordano Bruno, till dennes minne på Campo dei Fiori i Rom, den plats där han avrättades. Monumentet utfördes av Ettore Ferrari.

Biografi

Filippo Bruno föds som son till soldaten Giovanni Bruno och Fraulissa Savvolino, vilka var hans föräldrar, de bodde i Nola som låg i Kampanien som på den tiden tillhörde konungariket Neapel. Filippo Bruno skickades till Neapel för att få utbildning, han fick privatlektioner i ett augustinerkloster, han gick på allmänna föreläsningar på Studium Generale. När han blev 17 år gammal inträdde han i dominikanerorden i det berömda klostret San Domenico Maggiore i Neapel. Han tog sig namnet Giordano efter ordensgeneralen vars namn var Jordan von Sachsen (på italienska: Giordano di Sassonia). Där fortsatte han sina studier, när han blev 24 år gammal år 1572 blev han prästvigd.

Han blev känd för sin minneskonst under sin tid i Neapel. Vid ett tillfälle tog han sig till Rom för att visa påven Pius V och kardinalen Scipione Rebiba. Senare i livet menade Giordano Bruno att påven accepterade dennes dedikation till påven i det förlorade verket De arca Noe (Om Noaks ark) vid detta tillfälle. En ära av det slaget innebar att han kunde uttrycka sig skickligt. Men dessvärre skulle han intresse för förbjuden litteratur ge honom problem. Detta med anledning till den kontrovers han kom att orsaka är det förvånande att han kunde stanna kvar inom klostersystemet i elva år. I sin egen redogörelse inför de venetianska inkvisitorerna, många år senare uppgav han att han hade slängt helgonbilderna och bara behållit ett krucifix, och dessutom gett kontroversiell läserekommendation till en novis. Den sortens agerande kunde man ha överseende med. Men, situationen för Giordano Bruno skulle bli mycket allvarligare, sedan han hade försvarat arianskt kätteri. När en bok skriven av Erasmus av Rotterdam med hans anteckningar i, upptäcktes gömd på klostrets dass. Han fick reda på att ett åtal höll på att förberedas för honom av Neapels inkvisition, så flydde han och övergav sin klosterdräkt, i alla fall för en tid.

De första vandrings åren, 1576–1583

Det första målet som Giordano Bruno hade var den italienska kuststaden Noli, därifrån tog han sig till Savona, Turin och till sist till Venedig. Där gav han ut sitt förlorade verk De temporum signis (Om tidens tecken), vilket skulle ha skett med dominikanen Remigio Nannini Fiorentinos tillåtelse, något som han påstod under sin rättegång. Därifrån tog han sig till Padua, där de övertalade honom att ta på sig klosterdräkten igen. Från Bergamo tog han sig över Alperna till Chambéry och vidare till Lyon i Frankrike, hur han sedan vandrade vidare är oklart.

År 1579 kommer han till Genève. Det tycks som om han skulle ha anslut sig till kalvinisterna. Under rättegången i Venedig menade han emellertid att inte ansluta sig till stadens religion, han ville bara bo där i lugn och ro samt känna frihet och trygghet. Han sydde sig ett par knäbyxor, fick ett svärd som gåva, en hatt och en slängkappa samt en del annat så att han slapp att bli igenkänd som präst. Under denna tid verkar det ha gått bra för Giordano Bruno, han skrev in sig vid universitetet i Genève i maj 1579. I augusti lät han publicera ett angrepp på den ansedde professor Antoine de la Fayes arbete, vilket leder till att både han och boktryckaren blir gripna. I stället för att Giordano Bruno bad om ursäkt så fortsatte han att försvara sin skrift. Det ledde till att han inte fick ta emot sakramenten. Även om man drog tillbaka sakramenten för honom så gav man honom dem åter till Giordano Bruno, men trots det så började marken att brännas under hans fötter! Han kände att Genève inte var en trygg plats längre för honom.

Nu tog han sig till Frankrike, den första franska staden han kom till var Lyon ännu en gång, men kom att bosätta sig i Toulouse mellan åren 1580-1581 där han doktorerar i teleologi och blev vald av studenterna som föreläsare i filosofi. Den sommaren år 1581 utbröt religiösa oroligheter och han vandrade mot Paris. I universitetet där höll han trettio föreläsningar i teologiska ämnen vidare blev han känd för sitt fantastiska minne. Hans goda minne bottnade i det delvis, på hans genomtänkta mnemoniksystem, andra tyckte nog att det mer handlade om magi, att det var enklare att skylla på det liksom magiska krafter, något som vi idag kan tycka är dumt, inte minst då det handlade om okunskap, vilket kom från de som var motståndare till Giordano Bruno. Henrik den III av Frankrike blev intresserad av Giordano Brunos minneskonst.

I Paris fick Giordano Bruno beskydd av mäktiga mecenater. Han lät publicera flera arbeten vilka handlade om mnemonik som De umbris idearum (Om idéernas skugga, 1582), Ars Memoriae (Minnets konst, 1582) och Cantus Circaeus (Circes sånger, 1582). Alla dessa arbeten baserades på hans mnemonikmodeller, de utgick från organiserad kunskap och erfarenhet till skillnad från Pierre de la Ramée Pierre de la Ramée, eller Petrus Ramus, född 1515 i Vermandois, död 26 augusti 1572 i Paris, var en fransk logiker, filosof, matematiker, pedagog, och upphovsman till den kristna filosofiska strömningen ramism. Dennes mnemonik var förenklade logikbaserade mnemoniktekniker, vilka var populära vid denna tid. Vidare skrev Giordano Bruno en komedi som sammanfattade en del av hans filosofiska ståndpunkter med titeln Il Candelaio (Ljusstöparen. år 1582). De umbris idearum dedikerades till Konung Henrik III. Under 1500-talet godkändes dedikationer på förhand, på det viset skyddades verket genom en mäktig person. Med tanke på att denne dedikerade verken till Henrik III av Frankrike , Philip Sydney och den franske ambassadören i England Michel de Castelnau och möjligen till påven Pius V. Det var nu uppenbart att denne vandrare från Italien nu hade tagit sig in i mäktiga kretsar.

England, 1583–1585

Giordano Bruno anlände till England med ett rekommendationsbrev från Henrik III av Frankrike som den franske ambassadören Michel de Castelnaus gäst. Han blev nu förtrogen med Philip Sydney till vilken han dedikerade två av sina arbeten, men han träffade även andra medlemmar  i den hermetiska kretsen kring John Dee, men det finns inga bevis för att de två träffade varandra. Giordano Bruno undervisade i Oxfords universitet, han sökte efter en plats som lärare där, men förgäves. Beklagligtvis orsakade hans tankar och åsikter konflikter och dispyter  med rektorn John Underhill, vilken var rektor vid Lincoln, men tillika vald till biskop i Oxford år 1589. Samma sak skedde med George Abbot, som senare blev ärkebiskop i Canterbury. Denne hånade Giordano Bruno för dennes stöd till "Copernicus uppfattning att jorden kretsade och att himlarna stod stilla; medan det snarare var så att hans eget huvud snurrade runt och hans hjärna som inte stod still." John Abbot anklagade honom för att han hade kopierat Marsilio Ficino eller Marsilius Ficinus arbeten. 

Trots det inträffade, så blev tiden i England fruktsam. Under denna tid fullbordade Giordano Bruno sina arbeten, vilka han lät publicera som några av hans mest betydelsefulla arbeten   - de sex "Italienska Dialogerna" vilka består av döljande titlar: Den kosmologiska allegorin La Cena de le Ceneri (Askonsdags måltiden, 1584), De la Causa, Principio et Uno (Om orsaken, principen och enheten, 1584), De l'Infinito Universo et Mondi (Om det oändliga, alltet och världarna, 1584) såväl som Lo Spaccio de la Bestia Trionfante (Det triumferande vilddjurets fördrivande, 1584) och De gli Heroici Furori (Om det heroiska raseriet, 1585) samt Cabala del cavallo Pegaseo con l'aggiunta dell'Asino Cillenico (Hästen Pegasus’ kabbala med den killenska åsnans tillägg, 1585). Vissa av dessa verk trycktes av John Charlewood. En del av Giordanos arbeten som han lät publicera i London tycks ha väckt anstöt, vilket speciellt gäller Askonsdags måltiden. Det är inte den första gången,  och inte heller den sista som Giordano Bruno förlorade sina vänners stöd på grund av hans laddade åsikter och bitande sarkasm. Författaren John Bossy framförde att medan Giordano Bruno bodde på den franska ambassaden i London, så spionerade denne samtidigt på katolska konspiratörer under pseudonymen "Fagot", vilket var för Sir Francis Walsingham, som var Drottning Elisabets underrättelsechef.

De senare vandringsåren, 1585–1592

En folkhop attackerade den franska ambassaden i London år 1585, vilket ledde till att Giordano Bruno återvände tillsammans med den franske ambassadören till Paris. För övrigt hamnade i onåd på grund av sina etthundra tjugo teser mot Aristoteles naturvetenskap och sina pamfletter mot matematikern Fabrizio Mordente (Salerno, 1532 – ca 1608). Det uppstod  ett våldsamt gräl med Fabrizio Mordente om hans uppfinning "differentialkompassen". Han är mest känd för sin uppfinning av den "proportionella åttauddiga kompassen" som har två armar med markörer som tillåter lösning av problem med att mäta omkretsen, arean och vinklarna på en cirkel. Efter det våldsamma grälet beger sig Giordano ut på vägarna mot Tyskland. 

I Tyskland misslyckas Giordano Bruno med att få en plats som lärare vid universitetet i Marburg, han gavs tillstånd att undervisa vid universitet. Han gav lektioner om Aristoteles i två år. Men det skedde en förändring i det intellektuella klimatet vid universitet i Wittenberg. Den förändringen ledde till att Giordano Bruno inte längre var välkommen till universitetet i Wittenberg, i stället begav han sig till Prag år 1588, han blev given 300 daler av Rudolf III av Burgund, men ingen plats som lärare i ett universitet. Han kom att få tjänstgöra som lärare under kort tid i Helmstedt universitet. Under denna tid kom flera arbeten till som han dikterade på latin för sin vän och sekreterare, Girolamo Besler, eller möjligen Bisler. Bland annat De Magia (Om magi), Theses De Magia (Teser om magi) och De Vinculis In Genere (Om förbund i allmänhet). Alla dessa nedskrevs påtagligen av Girolamo Besler mellan 1589 och 1590. Han publicerade även De Imaginum, Signorum, Et Idearum Compositione (Om komposition av bilder, tecken och idéer, 1591).

Sedan hade han vandrat vidare, nu befann han sig i Frankfurt am Main. Giordano Bruno bodde i Karmelitklostret i Frankfurt 1590–1591. På bokmässan träffade han den venetianske bokhandlaren Giovan Battista Ciotti (samt en annan bokhandlare vid namn Jacobus Britanus). Giovanni Mocenigo var överhuvudtaget inte i Frankfurt. Han var hemma i Venedig och bläddrade i de böcker av Bruno som Ciotti köpt på mässan. Det var Ciotti som återvände till Frankfurt med ett brev och budskap från Mocenigo till Bruno. I rättegången vittnade Ciotti själv om hur han framförde inbjudan till Bruno.

Han lämnade Frankfurt am Main och vandrade till Padua. Väl där så sökte han om stolen i matematik vid universitetet, den hade kunnat bli en bra akademisk plattform i Italien. Han undervisade även där kortvarigt. Den kom att tillfalla Galileo Galilei ett år senare. När Giordano Bruno anlände till Italien sensommaren 1591 vandrade  han först till Venedig för att sedan vandra vidare till Padua. Medan han uppehöll sig där i väntan på svar om matematikprofessuren var han ganska tveksam till Giovanni Mocenigos erbjudande, främst eftersom han var rädd att förlora sin frihet om han blev alltför bunden till en adelsmans privata hushåll. Mocenigo gav sig dock inte utan skickade ytterligare påstötningar och brev till Giordano Bruno under hans tid i Padua för att övertala honom. Det var först alldeles i slutet av november eller början av december 1591, när det stod klart att universitetstjänsten inte skulle bli hans och hans besparingar började ta slut, som Giordano Bruno slutgiltigt tackade ja och tog steget att flytta in i Mocenigos palats vid Canal Grande.

Det som skedde är i grunden inget vidare trevligt. I mars 1592 kom Giordano Bruno att flytta in hos adelsmannen Giovanni Mocenigo i Venedig. Till en början gick allt som det skulle och Giordano Bruno fungerade nu som adelsmannens inneboende privatlärare i minneskonst, känd som mnemonik. Detta varade i två år, och efter en tid tillkännagav Giordano Bruno att han ville packa sin kappsäck och lämna Venedig, detta gjorde han för Giovanni Mocenigo. Denne kände sig otillfredsställd med Giordano Brunos undervisning, han hade å sin sida självklart utvecklat en personlig motvilja mot Giordano Bruno och dennes personlighet. 

Giovanni Mocenigos personliga motvilja mot Giordano Bruno grundade sig huvudsakligen i en växande frustration över uteblivna resultat samt djup religiös upprördhet. Mocenigo hade bjudit in Bruno till sitt hem i Venedig i syfte att lära sig dennes berömda minneskonst samt vad han trodde var ockult kunskap och magi. När undervisningen inte gav de snabba framsteg som Mocenigo förväntade sig, uppstod en stark misstro; han blev övertygad om att Bruno medvetet höll tillbaka sina mest värdefulla hemligheter trots att han erbjöds både hushåll och ersättning.

Samtidigt väckte Brunos personlighet och frispråkighet stark avsky hos sin värd. Bruno uttryckte öppet starkt kätterska åsikter i hemmet och ifrågasatte centrala katolska dogmer som treenigheten, Kristi gudomlighet och nattvarden, vilket djupt förskräckte den troende Mocenigo. Konflikten nådde sin spets i maj 1592 när Bruno meddelade sina planer på att lämna Venedig. Mocenigo upplevde detta som ett definitivt svek, vilket föranledde honom att låsa in Bruno i ett rum för att tvinga till sig kunskapen, för att kort därefter ange honom för den venetianska inkvisitionen.

Angivelsen till Venedigs inkvisition

Det ledde till följande händelseförlopp: I stället för att Giordano Bruno kunde återvända till Frankfurt am Main. så blev han inlåst i ett vindsrum, vilket också innebar att adelsmannen Giovanni Mocenigo nu angav sin lärare, som hade visat sig vara en väl känd kättare i Europa. Det bottnade i en rad olika känslor inte enbart frustration och liknande utan även paranoia m.m. kom och arresterade honom den 22 maj 1592. Han blev nu anklagad för kätteri, hädelse, vilka var många, det skedde i Venedig. Allt grundades på Mocenigos angivelse, var dennes tro på världarnas mångfald så väl som ett dåligt uppförande. Giordano Bruno försvarade sig skickligt och betonade den filosofiska karaktären hos vissa av hans ståndpunkter, förnekade andra och medgav att han hade vissa dogmatiska tvivel. Likväl begärde den romerska inkvisitionen honom förflyttad till Rom. Efter flera månader och lite munhuggning föll den venetianska inkvisitionen till föga och skickade motvilligt Giordano Bruno till Rom.

Fängslande, rättegång och avrättning, 1592–1600 

Han hölls inspärrad i sju år under sin långa rättegång, mot slutet i Tor di Nona. Några av de viktiga dokumenten från rättegången har gott förlorade; men andra har bevarats. Bland dem en sammanställning av förhandlingarna som återupptäcktes 1940. De många anklagelserna mot Giordano Bruno, baserade på såväl dennes baserade såväl på några av hans böcker som på vittnesmål, innefattade hädelse, omoraliskt uppförande samt kätteri i frågor rörande dogmatisk teologi, och omfattade några av hans filosofiska och kosmologiska grundsatser. Enligt Luigi Firpo anklagades Giordano Bruno av den romerska inkvisitionen för att:

• hysa åsikter som stred mot den katolska läran och för att tala mot denna och dess ämbetsmän,
• hysa åsikter som stred mot den katolska läran om treenigheten, Kristi gudomlighet och inkarnation,
• hysa åsikter som stred mot den katolska läran gällande Jesus varande Kristus,
• hysa åsikter som stred mot den katolska läran rörande Marias jungfrulighet,
• hysa åsikter som stred mot den katolska transsubstantiationsläran och mässan,
• hävda existensen av en mångfald andra världar och deras evighet,
• tro på själavandring, samt syssla med magi och divination.

Under dessa svåra omständigheter fortsatte han med sin defensiva strategi,  vilken bestod i att böja sig för kyrkans dogmatiska läror och samtidigt försöka bevara basen för sin filosofi. Giordano Bruno höll speciellt fast vid sin tro på världarnas mångfald, trots förmaningar att överge den. Rättegången övervakades av inkvisitionskardinalen Roberto Bellarmino, som krävde ett fullständigt tillbakatagande, vilket han slutligen vägrade. Den 20 januari 1600, förklarade påve Clemens VIII Bruno för kättare och inkvisitionen utfärdade en dödsdom. Enligt korrespondens från en Gaspar Schopp från Breslau sägs Bruno ha gjort en hotfull gest mot sina domare och ha svarat: "Maiori forsan cum timore sententiam in me fertis quam ego accipiam (Ni kanske uttalar denna dom mot mig med större fruktan än jag mottar den)." Han blev nu överlämnad till de sekulära myndigheterna och den 17 februari 1600 på Piazza Campo dei Fiori, ett marknadstorg i centrum av staden Rom, blev han "med tungan fängslad för sina galna ord" bränd på bål. Giordano Bruno hade förts från inkvisitionens fängelse i Tor di Nona, över Piazza di Ponte Sant'Angelo och in på Via dei Banchi Vecchi. Processionen fortsatte på Via del Pellegrino och passerade Palazzo della Cancelleria för att kort därefter nå Campo dei Fiori.

Efter avrättningen kastades Brunos aska i floden Tibern. Alla Brunos arbeten placerades på Index librorum prohibitorum år 1603. De inkvisitionskardinaler som dömde Bruno var Roberto Bellarmino, Ludovico Madruzzo, Camillo Borghese (senare påve Paulus V), Domenico Pinelli, Pompeo Arrigoni, Paolo Sfondrato, Pietro Dezza, Giulio Antonio Santori, Lutio Sasso och Hieronymo Bernerio d’Ascoli.

Vatikanens sentida inställning

Under den tid som har gått sedan avrättningen har Vatikanen gjort få offentliga uttalanden i detta ärende. År 1942 hävdade kardinal Giovanni Mercati, vilken upptäckte ett antal förlorade dokument, att kyrkan gjorde helt rätt i att fördöma Giordano Bruno. I samband med fyrahundraårsjubileet av Giordano Brunos död år 2000 beskrev kardinal Angelo Sodano Giordano Brunos död som en "tråkig händelse", men trots sitt beklagande försvarade han Giordano Brunos åklagare och fasthöll att inkvisitorerna "hade önskan att tjäna friheten, befrämja det allmänna goda och hade gjort allt som var möjligt för att rädda hans liv". (Kardinalerna är inte sunda i sina omdömen!) 

Kosmologin före Giordano Bruno 

Enligt Platon och Aristoteles var universum en ändlig sfär, dess yttersta sfär utgjordes av det som kallas primum mobile, vars rotation med ett varv per dygn påfördes av en transcendental Gud, som inte var en del av universum - en orörlig förste rörare och första orsak. Fixstjärnorna var en del av denna himmelssfär, alla på samma avstånd från den orörliga jorden i sfärens centrum. Ptolemaios hade räknat dessa till 1022 och grupperat dem i 22 stjärnbilder. Planeterna var fixerade vid varsin genomskinlig sfär.

 

Under första halvan av 1400-talet återupptog Nicolaus Cusanus (ej att förväxla med Copernicus ett århundrade senare, se nedan) de idéer som framlagts under antiken av Demokritos och Lucretius och övergav Aristoteles kosmos. Han föreställde sig ett oändligt universum vars centrum var överallt och vars omkrets var ingenstädes, med oräkneliga roterande stjärnor av lika värde, av vilka jorden var en. Han ansåg vidare att banorna ej var cirkulära och ej heller var rörelsen enhetlig.

Under andra halvan av 1500-talet började Copernicus' (1473-1543) idéer att spridas över Europa. Copernicus behöll idén om att planeterna var fixerade vid solida sfärer, men betraktade stjärnornas rörelse över himlavalvet som en illusion skapad av jordens rotation kring sin egen axel. Han behöll också föreställningen om ett orörligt centrum, men detta utgjordes av solen i stället för jorden. Copernicus menade också att jorden var en planet som rörde sig i en bana runt solen en gång per år. Men, han behöll den ptolemaiska hypotesen att planeternas banor var perfekta cirklar - med deferenter och epicykler - och att stjärnorna var fixerade vid en stationär yttre sfär.

Få astronomer på Brunos tid accepterade Kopernikus heliocentriska världsbild. Bland dem som gjorde det fanns tyskarna Michael Maestlin (1550–1631), Christoph Rothmann, Johannes Kepler (1571–1630), engelsmannen Thomas Digges, författare till A Perfit Description of the Caelestial Orbes, och italienaren Galileo Galilei (1564–1642). Märkligt nog trodde Giordano Brunos landsman Nicola Antonio Stigliola (1546-1623), som föddes i Nola bara två år innan Bruno, på den kopernikanska modellen - de två träffade dock sannolikt ej varandra i vuxen ålder.

Bruno trodde (och hyllade Copernicus för att ha etablerat en vetenskaplig förklaring) att jorden kretsar kring solen och att himlens skenbara rotation under dygnet orsakas av jordens rotation kring sin egen axel. Bruno anslöt sig också till Nikolaus Cusano's uppfattning att eftersom Gud är oändlig, så bör universum återspegla detta genom att ha en gränslös utbredning.

Universum är därför ett, oändligt, orörligt... Det är ej möjligt att förstå och därför ändlöst och gränslöst, och i den meningen oändligt och obestämbart, och följaktligen orörligt.

Bruno hävdade också att himlens stjärnor i verkligheten var andra solar som vår egen, kring vilka andra planeter kretsar. Han påpekade att ett stöd för en sådan tro på intet sätt motsade skrifterna eller den sanna religionen.

År 1584 publicerade Giordano Bruno två viktiga filosofiska dialoger i vilka han argumenterade mot planetsfärerna (två år senare gjorde Christoph Rothmann samma sak, liksom Tycho Brahe gjorde 1587). Giordano Brunos oändliga universum var fyllt av en substans - en "ren luft", eter, eller spiritus, som inte bjöd motstånd mot himlakropparna vilka, enligt Brunos uppfattning, i stället för att vara fixa rörde sig av egen impuls (impetus). Mest dramatiskt var att han övergav idén om ett hierarkiskt universum. Jorden var bara en himlakropp som alla andra, liksom solen. Gud hade ingen speciell relation till en viss del av det oändliga universum. Gud var enligt Giordano Bruno lika närvarande på jorden som i himlen, en immanent Gud, den Ende underordnande i sig själv existensens mångfald, snarare än en avlägsen himmelsk gudomlighet.

Giordano Bruno försäkrade också att universum var homogent och överallt bestod av de fyra elementen (vatten, jord, eld och luft), snarare än att stjärnorna skulle bestå av en särskild kvintessens. I grunden verkade samma naturlagar överallt, fast användande av begreppet är anakronistiskt. Rum och tid uppfattades båda som oändliga. Det fanns inget utrymme i hans stabila och permanenta universum för de kristna uppfattningarna om skapelse och domedag.

I den här modellen var solen helt enkelt en stjärna vilken som helst och alla de andra stjärnorna solar, var och en med sina egna planeter. Bruno ansåg ett solsystem med en sol/stjärna och tillhörande planeter som den grundläggande enheten i universum. Enligt Bruno skapade en oändlig Gud med nödvändighet ett oändligt universum, bestående av ett oändligt antal solsystem skilda av enorma områden fulla med eter, eftersom tomrum inte kunde existera (Bruno kom aldrig fram till begreppet galax). Kometer var en del av ett synodus ex mundis av stjärnor, och inte - som andra författare vidhöll på den tiden - tillfälliga konstruktioner, gudomliga instrument eller himmelska budbärare. Varje komet var en värld, en permanent himlakropp, uppbyggd av de fyra elementen. Brunos kosmologi kännetecknas av oändlighet, homogenitet och isotropi, med planetsystem jämnt fördelade rakt igenom. Materien följer en aktiv animistisk princip: den är intelligent och diskontinuerlig till sin struktur, uppbyggd av åtskilda atomer. Denna animism (och ett motsvarande förakt för matematik som ett medel för att uppnå förståelse) är den mest avgörande skillnaden mellan Brunos kosmologi och den moderna naturvetenskapliga förståelsen av universum.

Under sent 1500-tal och genom hela 1600-talet var Brunos idéer föremål för åtlöje, debatt eller inspiration. Exempelvis skrev Margaret Cavendish en hel serie poem mot "atomer" och "oändliga världar" i "Poems and Fancies" 1664. Brunos verkliga, om än bara delvisa, återupprättelse skulle få vänta på slutsatserna från den newtonska kosmologin.

Giordano Brunos totala bidrag till den moderna vetenskapens födelse är fortfarande ett kontroversiellt ämne. Vissa forskare följer Frances Yates och betonar vikten av Brunos idéer om ett oändligt universum utan en geocentrisk struktur som en avgörande brytpunkt mellan gammalt och nytt. Andra ser i Brunos idéer om många världar som möjliggör oändliga möjligheter till ett ursprungligt Ett som en föregångare till Hugh Everetts flervärldstolkning av kvantmekaniken.

Eftervärldens bild av GiordanoBruno

Några författare har beskrivit Giordano Bruno som en "martyr för naturvetenskapen", och dragit paralleller med processen mot Galilei som började kring 1610. De hävdar att fastän Brunos teologiska uppfattning spelade en stor roll i kätteriåtalet hade även hans kosmologiska åsikter ett betydande inflytande på utfallet.

Andra forskare motsätter sig denna syn och hävdar att Giordano Brunos roll som vetenskapsmartyr är överdriven eller rentav falsk.

Kätteri

Hegel skriver i Philosophie der Geschichte (Föreläsningar över historiens filosofi) att Brunos liv utgjorde "ett modigt tillbakavisande av alla katolska föreställningar som huvudsakligen vilade på auktoritet"

Alfonso Ingegno skriver att Brunos filosofi "utmanar reformationens utveckling, ifrågasätter hela kristendomens sanningsvärde och hävdar att Kristus begick ett svek mot mänskligheten... Bruno antyder att vi kan nu erkänna den  universella lag som styr de eviga händelserna i ett oändligt universum." A. M. Patterson skriver att, fast vi inte längre har det officiella påvliga fördömandet av Giordano Bruno, innefattade hans kätteri "doktrinen om det oändliga universum och de oräkneliga världarna" och hans tro på "jordens rörelse".

Michael White påpekar att inkvisitionen kan ha förföljt Bruno tidigt i hans liv på grund av hans opposition mot Aristoteles, intresse för arianism, läsning av Erasmus och innehav av förbjudna texter. White skriver att Brunos senare kätteri var "mångfacetterat" och kan ha vilat på Brunos begrepp om oräkneliga världar. "Detta var kanske den farligaste åsikten av dem alla... Om andra världar med intelligenta varelser existerade, hade de också haft besök? Idén var ganska otänkbar."

Frances Yates tillbakavisar vad hon beskriver som "legenden om att Bruno förföljdes som en filosofisk tänkare, brändes för sin modiga syn på oräkneliga världar eller jordens rörelse." Yates skriver dock att "Kyrkan gjorde... helt rätt om den innefattar filosofiska argument i sitt fördömande av Brunos kätteri" eftersom "de filosofiska argumenten var tämligen oskiljbara från kätteriet".

Enligt Stanford Encyclopedia of Philosophy: "År 1600 fanns det ingen officiell katolsk ställning till Kopernikus system, och det var säkerligen inte kätteri. (...) [När Giordano Bruno] brändes på bålet som kättare hade det inget med hans stöd för den kopernikanska kosmologin att göra."

Likaledes försäkrar Catholic Encyclopedia (1908) att "Giordano Bruno fördömdes inte för sitt försvar av Kopernikus astronomiska system eller för sin doktrin om en mångfald bebodda världar, utan för sina teologiska fel bland vilka var: att Kristus inte var Gud utan mer en skicklig magiker, att Den Helige Ande är samma sak som världssjälen, att Djävulen kommer att frälsas, etc."

Vatikanens hemliga arkivs hemsida gör en sammanställning av rättsprocesser mot Bruno i Rom och hävdar: "I samma rum som Giordano Bruno förhördes, av samma viktiga skäl beträffande förhållandet mellan vetenskap och tro, vid den nya astronomins gryning och vid den aristoteliska filosofins nedgång, sexton år senare, väckte kardinal Bellarmino åtal mot Galileo Galilei, som också stod inför en berömd inkvisitionsrättegång vilken, till hans lycka, slutade med ett enkelt avsvärjande".

Konstverk

Sedan det nyligen bildade Kungariket Italien intagit Rom 1870 och gjort slut på Kyrkostatens makt över staden, blev uppförandet av ett monument över Giordano Bruno på den plats han avrättats möjlig. 1885 bildades en internationell kommitté för ändamålet. Kommittén innefattade Victor Hugo, Herbert Spencer, Ernest Renan, Ernst Haeckel och Henrik Ibsen. Monumentet mötte skarpt motstånd från det klerikala partiet, men uppfördes slutligen av staden Rom och invigdes 1889.

En staty av en uttänjd människokropp stående på huvudet, designad av Alexander Polzin och symboliserande GiordanoBrunos död på bålet installerades på järnvägsstationen Potsdamer Platz i Berlin den 2 mars 2008.

Utseende

Den äldsta avbildningen av Giordano Bruno är en gravyr som publicerades 1715 och som av Salvestrini anges som "det enda kända porträttet av Bruno". Salvestrini förmodar att det är en nygravyr av ett nu förlorat original. Gravyren har varit förebild för senare avbildningar.

Den venetianska inkvisitionens anteckningar om Brunos anhållande i maj 1592 beskriver honom som en man "av medellängd, med nötbrunt skägg och som ser ut att vara ungefär fyrtio år gammal". I motsats till detta antyder en passage i ett arbete av George Abbot att Giordano Bruno var mindre reslig: "När den italienska smådoppingen som titulerade sig själv Philotheus Iordanus Brunus Nolanus, magis elaborata Theologia Doctor, &c" "med ett namn längre än sin kropp...". Ordet "didapper" (här översatt med "smådopping") som användes av Abbot är en förringande term som betyder "liten dykande sjöfågel".

"Vetenskapliga" efterhandskonstruktioner visar honom med en dominikansk kåpa men utan tonsur. Edward Gosselin framförde att det var sannolikt att Bruno behöll sin tonsur åtminstone till 1579 och att det är möjligt att han återupptog den senare.

Verk

• De umbris idearum (Paris, 1582)
• Cantus Circaeus (1582) (Engelsk översättning tillhandahållen av en amerikansk förläggare.)
• De compendiosa architectura (1582)
• Candelaio (1582)
• Ars reminiscendi (1583)
• Explicatio triginta sigillorum (1583)
• Sigillus sigillorum (1583)
• La Cena de le Ceneri (1584)
• Askonsdagsmåltiden (översättning Paul Enoksson) (Atlantis, 1994)
• De la causa, principio, et Uno (1584)
• De l'infinito universo et Mondi (Översättning till engelska online) (1584)
• Spaccio de la Bestia Trionfante (L'expulsion de la bête triomphante) (London, 1584), allégorie où il combat la superstition
• Cabala del cavallo Pegaseo- Asino Cillenico(1585)
• De gli heroici furori (1585) (Engelsk översättning online)
• Figuratio Aristotelici Physici auditus (1585)
• Dialogi duo de Fabricii Mordentis Salernitani (1586)
• Idiota triumphans (1586)
• De somni interpretatione (1586)
• Animadversiones circa lampadem lullianam (1586)
• Lampas triginta statuarum (1586)
• Centum et viginti articuli de natura et mundo adversus peripateticos (1586)
• Delampade combinatoria Lulliana (1587)
• De progressu et lampade venatoria logicorum (1587)
• Oratio valedictoria (1588)
• Camoeracensis Acrotismus (1588)
• De specierum scrutinio (1588)
• Articuli centum et sexaginta adversus huius tempestatismathematicos atque Philosophos (1588)
• Oratio consolatoria (1589)
• De vinculis in genere (1591)
• Om band i allmänhet. Convivio; 1. Malmö: Eskaton. 2019. ISBN 9789198442823 (översättning av Gustav Sjöberg)
• De triplici minimo et mensura (1591)
• De monade numero et figura (Francfort, 1591)
• De innumerabilibus, immenso, et infigurabili (1591)
• De imaginum, signorum et idearum compositione (1591) (Översättning till engelska online)
• Summa terminorum metaphisicorum (1595)
• Artificium perorandi (1612)
• Jordani Bruni Nolani opera latine conscripta, Dritter Band (1962) / curantibus F. Tocco et H. Vitelli

Kommentar

Det som framkommer är i grunden avskyvärt! Giovanni Bruno var en erkänd filosof i den meningen att han kunde bygga upp ett system av klara tankegångar och och slutledningar som låg bortom det vanliga tänkandet. 

Kätteriet låg i det som handlade om Treenigheten och om Jungfrufödelsen, vilket de facto kan ses som doktrinära avvikelser beträffande vad Romersk-katolska kyrkan lär ut liksom gällande dogmer.

 

Det handlar även om den hermetiska läran av  Hermes Trismegistus och mystisk filosofi. Detsamma beträffande huruvida universum är ändligt eller oändligt och innehållande planeter som härbärgerar intelligent liv roterande kring stjärnor likt jorden roterar kring solen. 

Det som blev fel var den s.k. minneskonsten, även kallad mnemonik, som ledde till att Giordano Brunos elev adelsmannen Giovanni Mocenigo kände sig otillfredsställd eftersom det inte handlade om magi eller magisk kraft och fattade en stark personlig motvilja mot Giordano Bruno, som fick honom att i princip förråda Giordano Bruno genom tre stycken skriftliga angivelser till Inkvisitorn i Venedig. Det ledde till att de inte släppte Giordano Bruno. 

Anmälan innehöll allvarliga anklagelser om ideologiska och doktrinära avvikelser, inklusive ifrågasättande av rådande statliga normer samt spridande av radikala vetenskapliga teorier om universums struktur.

1. Första brevet (23 maj 1592): Lämnades in dagen efter att Mocenigo låst in Bruno. Här anklagade han Bruno för att bland annat ha hånat mässan, förnekat transsubstantiationen (att brödet blir Kristi kropp) och påstått att Kristus inte var Gud.  
2. Andra brevet (25 maj 1592): Lämnades in medan Bruno satt fängslad. Mocenigo kompletterade då sina beskyllningar och överlämnade även flera av Brunos böcker och anteckningar som han hittat i sitt palats.  
3. Tredje brevet (29 maj 1592): Ett sista brev där Mocenigo ytterligare skärpte sina anklagelser och bifogade fler av Brunos skrifter (bland annat Cantus Circaeus) för att säkerställa att inkvisitionen inte skulle släppa honom.  

Det var dessa tre skrivelser som utgjorde den formella grunden för gripandet och den inledande rättegången i Venedig. 

Otack blir världens lön!