Biografi
Han föddes i Leonberg i
Württemberg och skrevs in i klosterskola i Bebenhausen, där hans far var kaplan
och professor i orientalistik. Schelling intogs redan vid 15 års ålder i
teologiska seminariet ("stift") i Tübingen, där han knöt vänskapsband
med Hölderlin och Hegel. Tillsammans med dem studerade han Platon, Leibniz och
Kant. Med en latinsk disputation om ondskans ursprung promoverades han redan
1792; 1795 var avhandlingen klar, De Marcione Paullinarum epistolarum
emendatore. 1793 medverkade han i Paulus' Memorabilien. Som privatlärare för
två unga adelsmän företog han resor och vistades 1796-97 i Leipzig, där han
även studerade naturvetenskap, matematik och medicin. Genom Goethes förmedling
erhöll han 1798 en professur i Jena, till en början dock utan fast lön, och
utövade där vid Fichtes sida och under inflytande av honom en uppseendeväckande
filosofisk lärarverksamhet. Han kom därunder i personlig beröring med den av
honom beundrade Johann Wolfgang von Goethe och med Johann Christoph Friedrich Schiller, till vilken han dock aldrig trädde i något
förtroligt förhållande.
Av större betydelse för honom blev umgänget med förromantikerna (Jenaromantikerna), bröderna August Wilhelm och Friedrich Schlegel, Novalis med flera, framför allt med A.W. Schlegel och hans maka Caroline, som skilde sig från sin man och 1803 blev Schellings hustru. Personliga misshälligheter och filosofiska strider hade emellertid snart gjort förhållandena i Jena olidliga för Schelling, och samma år som han gifte sig, flyttade han till Würzburg, där han 1803-06 var professor i filosofi. 1806 blev han medlem av akademin i München och efter sitt berömda tal över Das Verhältnis der bildenden Künste zu der Natur generalsekreterare vid de bildande konsternas akademi där (1807). Schelling ingick 1812 i nytt gifte, med Pauline Gotter. 1820-26 verkade han som akademisk lärare i Erlangen och blev 1827 professor i filosofi vid det nyupprättade universitetet i München.
När den så kallade hegelska vänstern, efter Georg Wilhelm Friedrich Hegels död, utdragit fientliga konsekvenser mot kristendomen ur den hegelska läran (som tidigare betraktats som statsfilosofi i Preussen), kallades Schelling 1841 av Fredrik Vilhelm IV till Berlin för att bekämpa "den hegelska panteismens draksådd". Han skulle komma "inte som en vanlig professor, utan som den av Gud utvalde och till tidens lärare kallade filosofen, vars vishet, erfarenhet och karaktärsstyrka konungen för höjande av sin egen kraft önskade i sin närhet". Vid hans första föreläsningar vid universitetet i Berlin räckte inte den största lärosalen till för de skaror som ville lyssna till den "positiva" filosofi, genom vilken Schelling "skulle äntligen försona tro och vetande". Men de överspända förväntningarna gäckades. Efter åhörarnas anteckningar utgavs mot hans vilja hans föreläsningar över "mythologie und offenbarung", dels av Julius Frauenstädt (1842), dels av H. E. G. Paulus (1843) och utsattes för en hänsynslös kritik. Schelling drog striden inför domstol, i det han anklagade Paulus för olagligt eftertryck. Då Paulus blev frikänd, ingav Schelling till ministern en skrivelse vari han förklarade sig inte kunna fortsätta sina föreläsningar, då han inte åtnjöt lagens skydd. Sedan drog han sig 1843 tillbaka från världen och levde sina tolv sista år helt och hållet i hemmet och för familjen samt sina filosofiska spekulationer.
Filosofi
Friedrich von Schelling var en konstnärligt
begåvad fantasimänniska och på samma gång en originell tänkare, buren av religiös
entusiasm och ett trotsigt självförtroende. Det gjorde honom övermodig och hård
i striderna med motståndare, på samma gång som han var känsligt för inflytande
från tänkare som han kände sig befryndad med. Som föreläsare rykte han med sig
sina åhörare genom sitt allvar och sina vida vyer och sin djärva spekulativa
fantasi. Som filosofisk skriftställare är han den tyska litteraturens främste. Men vad som fattades honom var förmågan av
skarpt fixerade begrepp och ett metodiskt, systematiskt tänkande. Hans åsikter
framställdes mera som geniala uppenbarelser än som lärosatser som grundats på
bevis. Med förkärlek rörde han sig med djärva analogier, med vilka han trodde
sig ådagalägga den genomgående enheten i allt. Hans filosofi blev därför enligt
hans många kritiker mera poesi än vetenskap. I stället för Fichtes etiska
grundintresse och Hegels logiska konstruktioner trädde hos Schelling estetiska
och religiösa grundmotiv och som filosofins organ den "intellektuella
åskådningen", som Kant tillerkänt endast Gud, men som Schelling tillskrev
alla geniala andar, men också endast dessa. Denna åskådning fattade han som en
förmåga att fatta det eviga, den punkt, "där vetandet om det absoluta blir
ett med det absoluta självt".
Under inflytande av olika tänkare
har Schellings åsikter småningom utvecklats i olika former, utan att han själv
någonsin medgav ståndpunktens växling. De senare av honom utvecklade åsikterna
utgavs alltid för att vara endast närmare utföranden av samma åsikt från nya
och mera djupgående synpunkter. Och såtillvida hade han däri rätt, som
grundtendensen alltid förblev densamma, ett försök att sammansmälta realismen
och idealismen och att igenom en organisk uppfattning av all verklighet uppvisa
den absoluta enhet som ingår i och uppbär allt.
Man kan urskilja följande tre
huvudperioder i Schellings filosofiska utveckling:
- Natur- och transcendentalfilosofin (1797-1800)
- Identitetsfilosofien (1801-08)
- Den positiva filosofin (1809-54)
Natur- och transcendentalfilosofin (1797-1800)
Under inflytande av Kant och
Herder ville Schelling komplettera och korrigera Fichtes vetenskapsteori med en
naturfilosofi som inte uppfattade naturen enbart som det objekt som jaget
sätter mot sig för att om sig självt bli medvetet, utan tillerkände den en
självständig betydelse såsom ett förstadium i andens egen utveckling. Denna uppgift sökte han lösa i Ideen zu
einer Philosophie der Natur (1797; 2: a upplagan 1803), Von der Weltseele
(1798; 3:e uppl. 1809), Erster entwurf eines systems der naturphilosophie
(1799) och Einleitung zu seinem Entwurf eines Systems der Naturphilosophie
(samma år).
Om anden skall kunna fatta
naturen, måste denna till sitt väsen vara befryndad med anden. Båda har samma
absoluta grund, och liksom det finns en motsats i anden mellan subjekt och
objekt, så utmärks all verklighet av en polaritet, som till exempel framträder
i magnetens två poler. Naturen är bara en lägre, omedveten potens av samma
verklighet, som i anden kommer till medvetande. Hur Schelling i detalj utför
dessa grundtankar och genom symbolisk tolkning av de enskilda
naturföreteelserna söker uppvisa deras enhet med anden, kan inte här refereras.
Den schellingska naturfilosofin står i skarp motsats till den moderna
naturvetenskapen och har därför varit utsatt för hån och kritik. Schelling
sökte inte som naturforskare ge en mekanisk orsaksförklaring av naturföreteelserna,
utan en teleologisk och vitalistisk värdesättning av dem. Detta sätt att tolka
naturen ansågs snart föråldrat, men Schellings insats i sin tids tänkande på
detta område var helt visst inte utan sin betydelse för naturforskningens
utveckling. Det var en allmän strävan i dåtidens naturvetenskap att från de
många spridda specialundersökningarna komma över till en uppfattning av det
enhetliga i all natur. Härtill anslöt sig Schelling. Att han därvid såsom så
ofta andra filosofer på olika verklighetsområden gick den empiriska forskningen
i förväg, bör inte läggas honom till last. Han följde blott sin tids anda och
har genom sina djärva spekulationer uppkastat problem, som vår tids
naturvetenskap försiktigare söker lösa med sina bättre metoder.
Ett motstycke till Schellings
naturfilosofi, som visar naturföreteelsernas betydelse i andens odyssé, bildar
System des transcendentalen Idealismus (1800), vari han söker visa, hur anden
genom sina teoretiska, moraliska och estetiska funktioner åter träder i
förhållande till naturen. Höjdpunkten i detta är enligt Schelling konsten, i
vilken genialitetens omedvetna naturkraft mitt i medvetandets avsiktliga
verksamhet, segrande gör sig gällande.
Identitetsfilosofin (1801–1808)
Den under första perioden
uppställda satsen, att "naturen och anden i grunden är detsamma",
skärps nu till påståendet: "naturens och andens grund, det absoluta, är
identiteten av det reala och det ideala". Det är en spinozism, pånyttfödd
genom Fichtes grundtankar, och under inflytande av Bruno, som Schelling
utvecklar i Darstellung meines systems der philosophie (1801), Fernere
darstellung aus dem system der philosophie (1802), Bruno, oder uber das
göttliche und naturliche princip der dinge (1803; ny uppl. 1843), Vorlesungen
uber die methode des akademischen studiums (1803; "Föreläsningar över
methoden för det academiska studium", översatt av K. M. Arrhenius, 1812)
och Aphorismen zur einleilung in die naturphilosophie (1806).
Det reala och det ideala
betecknar blott de motsatta sidorna av verkligheten, allteftersom den omedvetna
eller den medvetna faktorn har övervikten däri. Deras potenser kan så ordnas
att de från ömse sidor åter möts. Då blir naturens potenser med utgångspunkt
från rummet och materien allt mera andliga för att i organismen nå sin
höjdpunkt, under det att å andra sidan andens potenser från etikens frihet steg
för steg övergår till allt mera naturliknande funktioner och slutligen
kulminerar i konstens på en gång omedvetna och medvetna produktion och
kontemplation. Men i ingen av de enskilda företeelserna kommer motsatserna till
full enhet. Detta sker blott i de båda seriernas totalitet, i universum, som på
en gång är den fullkomligaste organismen och det fullkomligaste konstverket.
Där möter man den absoluta enheten, som varken är ande eller natur, varken
ideal eller real, utan i förhållande till båda den totala identiteten eller
indifferensen.
Den positiva filosofin (1809–1854)
Under inflytande av Franz von
Bader, som riktade hans uppmärksamhet på Jacob Böhme, samt påverkad av tidens
romantiska anda i det hela, särskilt Friedrich Jacobi, fördes Schelling så
småningom över till en religiös mysticism och teosofi. Ansatser därtill visade
sig redan i Philosophie und Religion (1814), som fullt framträdande i
Philosophische Untersuchungen über das Wesen der menschlichen Freiheit (1809,
1834) och vidare utbyggda i hans föreläsningar i München och Berlin.
Under denna fas proklamerade han att all föregående filosofi, även hans egen, som opererat med abstrakta begrepp, kommit endast till tingens "was", inte till deras "dass", endast ådagalagt deras möjlighet, inte deras verklighet. Därför hade filosofin hittills varit "negativ"; först nu skulle den nu bli "positiv". Den negativa filosofin försökte med förnuftet finna verkligheten i ett förnuftssystem, a priori, men, menade Schelling, ett förnuft kan inte inrymma sig själv i den filosofiska undersökningen. Filosofin måste bli "positiv" genom att utgå från det uppenbarade. En av Schellings egna lärjungar, Eschenmayer, hade påstått att om filosofin också lyckas uppvisa det absoluta såsom alltings enhet, så kan den dock inte förklara den givna mångfalden och visa, hur dess motsatta potenser uppstår. Det kan endast religionen genom sin tro på en personlig Gud.
Schelling ville nu flytta in
denna tro i sin filosofi. Enligt denna är ju mångfalden, differensen, lika
ursprunglig som enheten och identiteten. Den levande enheten har mångfalden
inom sig själv och därmed principen för den strid mellan motsatser, som är livets
väsen. Gud har sålunda inom sig själv grunden till det onda, vilket kommer till
förverkligande genom ett avfall. Därigenom åstadkoms det kaos varmed
naturutvecklingen börjar och varifrån den ideala seriens historiska process
återför oss till Gud såsom all verklighets både grund och mål.
Slutligen utdrar Schelling ur
detta den mystiska konsekvensen, att avfallet och återvändandet är Guds egen
självutveckling, vilken han identifierar med religionshistorien och dess
stegvis skeende övergång från mytologi till uppenbarelse. Härom utvecklade
Schelling en spekulativ religionsteori, som står i en ännu skarpare motsats
till den empiriska religionshistorien, än hans ungdoms naturfilosofi intagit
till naturforskningen.
Inflytande
Bland Schellings många studenter
fanns Søren Kierkegaard, Michail Bakunin, och Friedrich Engels. Vilken
hänförelse Schellings naturfilosofi i början väckte, därom vittnar de lovsånger
som Henrik Steffens uppstämde till hans ära. Till den anslöt sig också Lorenz
Oken, Gotthilf Heinrich von Schubert, Julius Victor Carus, Carl August von
Eschenmayer med fler, liksom även fysiologen Karl Friedrich Burdach, den danske
fysikern Hans Christian Ørsted, växtfysiologen Christian Gottfried Daniel Nees
von Esenbeck, patologen Dietrich Georg von Kieser och estetikern Karl Wilhelm
Ferdinand Solger, vilka, var på sitt område, sökte tillämpa dess principer.
Till Schellings identitetssystem anslöt sig Georg Michael Klein och till hans
positiva filosofi Johann Jakob Wagner med flera.
Men framför allt var den unge
Schelling den nyromantiska skolans läromästare, och samtidigt med denna
estetiska riktnings införande i Sverige kom också den schellingska filosofin
att här utöva ett mäktigt inflytande, som sträckte sig till alla den högre bildningens
grenar. Den "nya skolans" banerförare, Atterbom och Lorenzo
Hammarsköld, var i filosofiskt hänseende Schellings lärjungar. Den sistnämnde,
som stod Schelling nära även personligt, har i Minnen, från Tyskland och
Italien (1859) skildrat Schelling och hans hem. Även Adolph Törneros och Carl
Jonas Love Almqvist rönte inflytande av honom; likaså Israel Hwasser, Erik
Gustaf Geijer, Nils Fredrik Biberg och Samuel Grubbe började sin filosofiska
bana som Schellings anhängare, och fastän de sedan utvecklade den självständiga
svenska personlighetsfilosofi som kulminerade i Christopher Jacob Boströms
lära, har dennas grundriktning inte oväsentligt påverkats av schellingska
uppslag.
Bland dem som under senare tid
behandlat eller influerats av Schelling finns Martin Heidegger, Paul Tillich,
Charles Peirce, Ken Wilber, och Slavoj Žižek.
Svenska översättningar
- F.V.I. Schellings Föreläsningar öfver methoden för det academiska studium (Vorlesungen über die Methode des akademischen Studiums) (översättning Carl Magnus Arrhenius, Strängnäs, 1812)
- Föreläsningar om metoden för akademiska studier (Vorlesungen über die Methode des akademischen Studiums) (översättning Richard Matz, Daidalos, 1988)
- Inledning till filosofin (Einleitung in die Philosophie) (översättning Erik Carlquist, h:ström - Text & kultur, 2011)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar