Franska upplysningsfilosofer

Den franska kedjan med tänkare sträcker sig från 1600-talets religiösa och vetenskapliga brytningstid fram till den franska revolutionens idéer.

Först ut är Blaise Pascal (1623–1662), som skiljer sig från de senare upplysningsfilosoferna genom sin djupa religiösa mysticism, men som lade en avgörande teoretisk grund. Som geni inom matematik och fysik hjälpte han till att forma den vetenskapliga revolutionen. I sitt filosofiska huvudverk Tankar (Pensées), utgivet postumt 1670, vände han sig dock mot ren rationalism. Han betonade mänsklighetens paradoxala natur – kluven mellan storslagenhet och elände – och argumenterade för att förnuftet har sina gränser där hjärtat och tron måste ta vid, bland annat genom sitt kända resonemang om "Pascals lag". Skall tilläggas att Blaise Pascal liksom Leibniz byggde räknemaskiner kallade Pascaline som fungerade. 

Nära ett halvsekel senare inleddes den egentliga upplysningsepoken med Montesquieu (1689–1755). Han flyttade fokuset från teologi till statsvetenskap och lade grunden för den moderna rättsstaten. I sitt verk Om lagarnas anda från 1748 lanserade han maktdelningsprincipen – att makten måste fördelas mellan en lagstiftande, en verkställande och en dömande instans för att förhindra tyranni.

Kort därefter trädde Voltaire (1694–1778) fram som upplysningens mest träffsäkre satiriker och debattör. Han inriktade sin kamp mot den katolska kyrkans maktmonopol, vidskeplighet och statlig censur. Genom verk som Filosofiska brev från 1734 och romanen Candide från 1759 blev han en kompromisslös förespråkare för yttrandefrihet, förnuft och religiös tolerans.

Runt seklets mitt tog rörelsen en ny riktning med Jean-Jacques Rousseau (1712–1778). I Om samhällskontraktet från 1762 utmanade han idén om envälde och lanserade tanken på folksuveränitet – att all legitim makt utgår från folket självt. Samtidigt kritiserade han hur civiliseringen skapat ojämlikhet, vilket banade väg för romantikens intresse för känslan och naturen.

Parallellt arbetade Denis Diderot (1713–1784) med upplysningens största praktiska bildningsprojekt. Som huvudredaktör för den enorma Encyclopédie, utgiven mellan 1751 och 1772, samlade han tidens främsta tänkare för att kartlägga mänsklig kunskap oberoende av teologisk kontroll och göra vetenskapen tillgänglig för medborgarna.

I Diderots krets fanns även Baron d'Holbach (1723–1789), som drev en av Paris mest berömda filosofiska salonger. d'Holbach företrädde upplysningens mest radikala och ateistiska gren. I sitt verk Naturens system från 1770 förkastade han all tro på övernaturliga krafter och hävdade att världen helt styrs av materiella lagar.

Den sena upplysningen nådde sin kulmen med Marquis de Condorcet (1743–1794). Som aktiv deltagare i franska revolutionen lade han fram idéer om obegränsade mänskliga framsteg, allmän utbildning och lika rättigheter för kvinnor. I sitt postuma verk Skiss till en historisk översikt över det mänskliga förnuftets framsteg från 1795 sammanfattade han hela epokens tro på förnuftets förmåga att förvandla samhället.