Filosofin och vetenskapen går skilda vägar

Processen där vetenskapen avskilde sig från filosofin var långdragen och sträckte sig över flera århundraden. Ursprungligen utgjorde det vi i dag kallar vetenskap en integrerad del av filosofin under beteckningen naturfilosofi. Den avgörande skiljelinjen uppstod i takt med att specifika ämnesområden utvecklade egna metoder för att testa teorier genom empiriska observationer, experiment och matematiska beräkningar. När ett område uppnådde metodologisk mognad knoppades det av från filosofin och etablerades som en självständig vetenskaplig disciplin.

Den vetenskapliga revolutionen under 1600-talet utgjorde det första stora skiftet. Fysiken och mekaniken tog steget bort från rent filosofiska resonemang genom tänkare som Galileo Galilei och Isaac Newton. När Newton publicerade sina grundläggande verk under sent 1600-tal betraktade han sig fortfarande som naturfilosof, vilket illustrerar hur sammanflätade begreppen var vid denna tid, trots att hans arbete i praktiken lade grunden för den moderna fysiken.

Under 1700-talets upplysningstid fortsatte denna specialisering. Kemin och biologin utvecklades till egna empiriska vetenskaper i samband med att forskare som Antoine Lavoisier och Carl von Linné introducerade strikta experimentella metoder och klassificeringssystem. Intressant nog dröjde det ända till år 1833 innan begreppet vetenskapsman över huvud taget myntades.

De ämnen som studerar människan och samhället avskilde sig sist. Under det sena 1800-talet tog psykologin steget från filosofin när forskare började utföra kontrollerade laboratorieexperiment på mänskligt beteende. Samtidigt formades sociologin och statsvetenskapen till egna akademiska discipliner.

I grunden handlar separationen mellan de två fälten om vilken metod som används för att besvara frågor. Vetenskapen fokuserar på hur världen fungerar genom mätningar och observerbara fenomen, medan filosofin använder logisk analys och tankeexperiment för att utforska frågor om kunskapens natur, etik och medvetande. Filosofin fungerar därmed ofta som en teoretisk grund där nya frågeställningar växer fram tills de blir tillräckligt precisa för att kunna testas empiriskt av vetenskapen.

Nu så går vi vidare med filosofihistorien och idéhistorien genom att ta del av de filosofer som fanns. Det är kända namn, det är filosofer som fortfarande påverkar västerlandet. Det ska påpekas att upplysningstidens filosofi hämtade sin livskraft från naturvetenskapens framsteg. Den filosofiska rörelsen var en kulturhistorisk rörelse i upplysningens Europa.

Under upplysningstiden fick Newtons teorier också filosofiska konsekvenser. En tysk filosof, Immanuel Kant (1724–1804), blev den förste som vågade sig på en ny kombination. Den här gången ville han nå ny kunskap genom att kombinera de rationalistiska och de empiriska grundtankarna. Han avstod ifrån alla metafysiska spekulationer; hans filosofi handlade om att kritiskt granska det rena förnuftet.

Immanuel Kants filosofi ställde sig i motsats till den traditionella metafysikens arbete och försöker i stället utreda den mänskliga kunskapens arbetssätt, gränser, möjligheter och ursprung samt förutsättningar.

Empiristerna – en brittisk upplysning

Vidare förebådades den brittiska empirismen av Francis Bacon, men grundlades av John Locke, som menade att all kunskap kom från sinneserfarenhet, vilket vidareutvecklades av George Berkley, dom argumenterade för att endast sinnesintryck existerar, det vill säga idealism och fullbordades av David Hume, en av dessa konsekvenser mynnar ut i hans kritik av förhållandena mellan orsak och verkan som leder till en stark kritik av induktion (filosofi) som en del av den vetenskapliga metoden. I och med att det inte finns något direkt logiskt samband mellan orsak och verkan och genom att det inte finns någon sinneserfarenhet av sambandet mellan orsak och verkan finns det inte någon grund för att säga att orsak följer efter verkan annan än vanan. Att vi förväntar oss att solen går upp i morgon grundar vi egentligen inte på annat än att den gick upp igår och att vi är vana vid att den stiger upp varje morgon. Som vi ser kan empirism ha både en epistemologisk och en ontologisk del. Epistemologisk såtillvida att vi kan veta och lära endast av det vi får genom sinnena, ontologisk om man argumenterar att endast det som kommer via sinnena existerar. Ontologisk empirism innebär förnekande av materiens existens, vilket också var det som gjorde George Berkeley både känd och ökänd i den samtida filosofin.

Upplysning i Frankrike

Den politiska utvecklingen i Frankrike ledde under 1700-talet till att en intellektuell opposition med så kallade upplysningsfilosofer uppstod. Upplysningsfilosoferna koncentrerade sig mer på politiska och samhällsteoretiska frågor. Montesquieu, Rousseau och Voltaire är kända företrädare.

Rousseau såg negativt på vetenskapens och teknikens inflytande på människan; människans liv hade genom dess inflytande blivit alltmer artificiellt, och för var dag som gått hade människan mer och mer förlorat kontakten med sitt ursprung. Hans åsikter stod i bjärt kontrast till de andra Upplysningsfilosoferna som enligt Rousseau spred en falsk upplysning som enbart fäste "girlander av blommor längs de kedjor av järn" som fängslade människorna, men som inte påverkade de grundläggande missförhållandena i världen.

Voltaire misstrodde demokrati och såg demokratiska system som ett sätt att låta massornas dumhet breda ut sig. Han såg den franska borgarklassen som för liten och ineffektiv för att kunna åstadkomma någon förändring av samhället, aristokratin som parasitisk och korrumperad, de vanliga medborgarna som okunniga och vidskepliga, och kyrkan som en statisk kraft som endast var nyttig såsom balanserande motkraft mot monarkin. För Voltaire var det bara en upplyst monark som, med råd från filosofer, som han själv, skulle kunna åstadkomma en förändring, eftersom det låg i den franske kungens intressen att förbättra Frankrikes makt och rikedom.

Montesquieu har påverkat dagens samhälle mest genom att han står som ansvarig för maktdelningsprincipen som handlar om att makten måste delas för att säkerställa friheten. Den offentliga makten i en stat måste delas mellan olika maktpoler, för att dessa ska uppväga varandra och utöva kontroll över varandra. Dessa poler skulle vara en verkställande makt (president, regering och så vidare), en lagstiftande makt (parlament) och en dömande makt (domstol).

Hegel och romantiken

Friedrich Hegel ansåg, att all verklighet är en enhet av ande och natur. Världen är bestämd genom ett nödvändigt inre sammanhang som håller allt samman. Världens utveckling är en del av Guds eget liv och individen – dess tyckanden, önskningar och syften – är övergående moment, bestämda att snart försvinna eftersom en människa är så flyktig i den stora massan som är tiden.

Under tiden som upplysningsfilosoferna sysslade med politiska och statsfrågor utvecklades parallellt i Tyskland en ny metafysisk filosofi i Kants anda.

Existentialism

Till och med inom naturvetenskapen fick detta tankesätt fotfäste, bland annat i Lorenz Okens filosofi; han var också den förste som framlade en teori om att allt levande består av celler. I detta sammanhang bör också de tre från skolor och riktningar fristående genierna Kierkegaard, Nietzsche och Schopenhauer nämnas.

Det finns, enligt Kierkegaard, ingen objektiv uppfattning av världen, inget sätt att vara, som gäller för alla. Därför kommer alla försök att förstå världen enligt ett fast, och en gång för alla, slutligt system att slå fel. Var och en måste leva utifrån sina egna förutsättningar, träffa sina egna val och själv ta ansvar för sitt liv. Bara så, att genom sina egna fria val ge sitt liv innehåll, kan människan bli sig själv och i sanning existerande. Någon allmängiltig moral kan ej finnas skriver Nietzsche och förespråkade en omvärdering av alla värden. Arthur Schopenhauer ger sig in på att förklara Kants filosofi och rätta till de missförstånd och missförhållanden som fanns i den. Schopenhauer ansåg, att det inte fanns något som människan kunde vara medveten om, förutom den egna viljan. Och eftersom han ansåg att alla ting måste vara ett så borde också alla ting styras av en vilja. Dessa tre filosofer lägger här grunden till den kommande existentialismen.

Socialliberalism hos Mill

I slutet av perioden ledde de politiskt idealistiska strömmingarna även till att John Stuart Mill formulerade grunderna till liberalismen. I en empirisk anda formulerade Mill en ideologi som baseras på självförverkligande och att det skall vara tillåtet att begränsa en individs frihet endast i syfte att skydda andra, inte individen själv. Den mångfald av livsformer och åsikter som individers självförverkligande resulterar i var för honom en nödvändig förutsättning för civiliserat samhällsliv.