Sanningen att säga är att renässansfilosoferna bidrog i ringa grad till den teoretiska filosofins ämnen. Det gör att deras fokus på människan, moralen, politiken och religionen är av kulturell och idehistorisk betydelse. Renässansfilosoferna egentligen med grammatik i högre grad än filosofi, och deras tänkande genomsyrades av Platons eller Aristoteles läror. Likaså anslöt de sig till Augustinus av Hippo eller Thomas av Aquinos religionsfilosofiska synsätt.
Den vurm för antikens lärdom som uppstod på 1300-talet och som förknippas med renässansen markerar ett avsteg från den kristna sfären. Den kännande och tänkande människan blir ett ideal, vilket företrädde humanismen.
Före renässansen fanns en idé inom den judisk-kristna världen att inte söka varje sanning då det betraktades som en synd. Det tänkandet går tillbaka till kunskapens träd och dess av Gud förbjudna frukt. Under medeltidens kristna moralläran betecknade termen curiositas den syndiga böjelsen att söka kunskap.
I den medeltida kristna synen var kunskapen fast i det auktoritära bestående av läror ur böckerna. Det var skrifterna som kunskaperna gick tillbaka till, vilka skulle förmedlas av godkända uttolkare. Att skrifterna var gamla sågs inte som en ofullkomlighet utan de gav tvärtemot en större tyngd åt dem. Med renässansen förändrades synsättet och de gamla lärornas auktoritet kom att bestridas. Det ledde fram till en ny uppfattning om människan: hon kunde skapa utveckling och nya framsteg tycktes tillhöra framtiden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar